Jag har färdats med tåg, jag har färdats med bil och buss. Jag har ringt, jag har träffat. Jag har åkt likbil, pyntat med blommor, hälsat på anhöriga och varit på begravning. Jag har fikat, antecknat, besökt gravar och kyrkor, kollat i album och fått husvisningar. Jag har tagit kort, sovit över, legat sömnlös. Och jag har frågat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och tänkt. Tänkt väldigt mycket. Hit och dit.

Alla i klassen fick i uppgift att göra ett radioreportage mellan sju och tio minuter. Någon gjorde om livet på brandstationen, någon om en som kommit ur ätstörning. Om medeltidsförening och f.d. handbollsproffs. Jag velade fram och tillbaka mellan mina ämnen. Melodifestival. Blockad. Överklassafari. Och sen kom det. Jag skulle göra om döden. Om att förlora någon. Tungt, sa folk. Verkligt intressant, sa jag. Och så kom intervjupersonerna. I mitt huvud och på facebook. Och så började jag arbeta.

Jag har redigerat, spelat in, ändrat volym, lyssnat igenom, ändrat, ändrat, klippt, lyssnat, spelat in, lagt in, mixat, fixat. Tänkt tänkt. Jag har levt med det i flera veckor. Jag har gått till skolan tidigt och gått hem sent. Jag satt på sportlovet och redigerade och fick panik emellanåt åt faktumet att man borde åka skidor och frodas i solen. Jag har gråtit åt att det inte skulle bli bra och att världen är orättvis och klappat händerna i lycka att det skulle bli bra och att citaten är hoppfulla. Jag fick en uppenbarelse att det är en läxa, inte mitt livs projekt. Att jag inte skulle avrättas eller ens få sluta linjen om den blev dålig. Vi skulle inte ens få betyg på uppgiften. Alls. Och ämnet är så mycket mycket större än en skoluppgift.

Men jag har levt i det. Sett staplar i verkliga livet som jag velat ta ner för att det inte ska bli för mycket volym mitt i. Jag har drömt och drömt igen. Tackat extra för mina syskon. Och levt med alla historier mitt i mitt eget liv. Hört citaten och tänkt på mina intervjupersoner. Levt med hur det skulle vara om jag skulle förlora en bror.

Några veckor senare kom dagen då det skulle vara klart. Flera timmars material hade klippts ner till 12 minuter och mer kunde jag inte pressa det. Fantastiska citat hade tvingats klippas bort. Och jag ville att reportaget skulle beröra och vara värdigt och gillas såklart och främst ville jag att Sara och Sigrid, de två som förlorat bröder, skulle gilla det. Att lämna ut sin historia och sorg och låta mig spela in det och sen låta mig ha full makt över redigeringen är ett stort ansvar. Och försöka förmedla deras historia utan att förminska dem eller klampa på. De har sagt att de gillar reportaget. Det kan kännas för sentimentalt. Det kan slå i magen. Det är olika. Jag får vara nöjd. Jag är nöjd.

Tack till alla som hjälpt till.

Klicka på länken så öppnas den i nytt fönster.

Tryck här för att lyssna

Jeppe i skogen  Ett radiobarnprogram med hjärtat på rätta stället

Radioprogram om pinsamheter, hur man ska eller inte ska bete sig och hur man gör när man bara vill försvinna ner i golvet.

Debattsändning från journalistlinjens årskurs ett. Ämnen: Ska Jönköping bli en fristad för förföljda författare, Är Jönköping en delad stad? Ska fildelning vara lagligt?

FOTO: Olof Andersson

Det fanns en tid tid när Håkan Hellström var enkel och intim på sina spelningar. Nu är det ljusshower och kanske mer genomtänkta spelningar som alltid går hem. Men jag saknar intimiteten.

Journalistlinjen.nu fick mersmak på Håkan Hellströms konsert i Huskvarna Folkets Park och fanns tidigare ikväll på plats på Åhaga i Borås där Hellström och bandet Augustifamiljen intog scenen.

Vi känner igen oss i Håkan Hellström, och kan relatera till hans ofta enkla men sanna texter som blir så självklara. Det låter klyschigt, men så är det bara. Det är därför han går hem i stugorna i vårt avlånga land. Men borde vi inte hunnit tröttna på honom efter sex album och mängder av spelningar i folkparkerna, våra större inomhusscener och festivaler?

Förmodligen är svaret både och. Håkan, och Augustifamiljen, levererar både på scen och på sina skivor. Påskdagskvällen i Borås är ingen skillnad. Det är fullt ös från början i låten ”Dom jag kommer från” med den klockrena passningen ”Tough Alliance, vad är det jag hört om koka kola-vener? Ta det lugnt pojkar, ni är bara halvvägs ner” som låtens avslutning om göteborgsbandet Tough Alliance och deras hit Koka Kola-veins.

Tempot är högt, klassikerna rivs av, Håkan springer, lägger sig på marken, hoppar, tar av sin grårutiga kavaj och tar på den igen. Mannen är galen, och han får med sig publiken, i alla fall halva lokalen försöker hänga med så gott det går i texterna. Det är klart att det här fungerar, men: Sluta spela Klubbland. Den känns som en tänkt arvtagare till Kom igen Lena, Ramlar och En vän med en bil, men som aldrig kommer att få den statusen.

För att välja några låtar som sticker ut är vackra Aprilhimlen, Man måste dö några gånger innan man kan leva, Jag vet vilken dy hon varit i, Shelley och För sent för Edelweiss.

Jag har sett Håkan Hellström både på mindre och större scener. Och det är på de mindre han blir mer känslig och nåbar för publiken. Åhaga fungerar som lokal, förutom under ett av mellansnacken då man hör ljud från den intilliggande krogdelen till lokalen. Håkan framstår då mer som en konferencier som försöker göra sig hörd bland besökarna än den artist han är som förtjänar respekt. Och trots en snygg bombastisk och väl genomförd konsert och show saknar jag anonymiteten. Min uppmaning till herr Hellström, som återigen rör setlistan, lyder: Ersätt sega Kärlek är ett brev skickat tusen gånger med Bara dårar rusar in från Ett kolikbarns bekännelser och Vid protesfabrikens stängsel och jag börjar gråta nästa gång jag ser dig.

Setlista
Dom där jag kommer från
Kom igen Lena
Tro och Tvivel
Brännö Serenad
Aprilhimlen
Man måste dö några gånger innan man kan leva
En vän med en bil
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Klubbland
Jag vet vilken dy hon varit i
Hurricane Gilbert
Shelley
För en lång lång tid
Ramlar
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extranummer
För sent för Edelweiss
Känn ingen sorg för mig Göteborg
River en vacker dröm
En midsommarnattsdröm
Du är snart där

Linus Lindahl