Det är lätt att se likheter mellan två av Sveriges främsta heavy metal-akter.
Och i vår har de två Göteborgsbanden nästintill följts åt.
Efter att Mustasch tillkännagivit sin klubbturné dröjde det bara ett par veckor innan Hammerfall offentliggjorde sin – den första sedan 90-talet.
Lägg därtill det faktum att majoriteten av venyerna är desamma.

Bjuder på hits
Men också skillnaderna är påtagliga, framför allt på scen. Mustasch är kaxiga och vågade, vilket visas tydligt när man kör sitt nya album Sounds like hell, looks like heaven rakt upp och ner – från start till mål.
Hammerfall satsar på säkra kort och bjuder på en hitparad innehållande bara tre spår från fjolårets skiva Infected.
Ralf Gyllenhammar matar fansen med Jack Daniels och pratar om att ligga för evigt. Vad han gjorde med sin handduk innan han kastade ut den i publiken lämpar sig inte i skrift. Joacim Cans berättar barndomsminnen och hans bandmedlemmar bjuder på plektrum och trumpinnar.

Mustasch uppstickaren
Båda banden tycker – surprise, surprise – att Huskvarnapubliken är fantastisk.
Mustasch framstår som uppstickaren som vill peta undan Hammerfall från hårdrocksstadens metaltron. Genombrottet kom senare för det ansiktsbehåringsbetitlade bandet, men i dag är man inte långt efter. Man har sålt fler biljetter under den pågående turnén och spelningen i veckan var en fingervisning.

Norgren får hjälp
Men Hammerfall levererar i Huskvarna. Joacim Cans sång sitter utan märkbara skönhetsfläckar, låtarna är valda med omsorg och samarbetet på scenen är galant.
Som när Oscar Dronjak lekfullt hjälper Pontus Norgren att ta ackorden medan kollegan drar sitt plektrum över strängarna.
Ställningen efter de två metalgiganternas besök i Huskvarna? 1–1.

Mustasch
Teaterladan, Folkets Park, Huskvarna
2012–03–10
Betyg: 4/5.

Hammerfall
Teaterladan, Folkets Park, Huskvarna
2012–03–16
Betyg: 4/5.

Bandet får kämpa
Helt klart är i alla fall att besökarna inte är där för att headbanga och göra djävulstecken. Bandet får kämpa för att hålla publiken igång. Allsången är skral men Craft och grabbarna håller skenet uppe.
Publiken reser sig på bandets begäran och även en rullstolsbunden kvinna gör ett försök att komma på fötter när Smokie bränner av gamla klassiker som I’ll meet you at midnight, Wild angels och förstås Living next door to Alice. Och dessutom en svängig cover på Creedences Have you ever seen the rain.

Sluta sabba låten
Men ur min bekväma fåtölj ramlar jag aldrig. Det hade jag å andra sidan inte väntat mig.
Vad som däremot irriterar mig är att många av fansen väljer att försöka förstöra Alice-låten med den helt meningslösa och larviga frasen ”Alice, who the fuck is Alice” mitt i refrängen.
Det värsta är nästan att Smokie själva har varit med och sabbat sin lånade hit genom att göra en studioinspelning på eländet.
Var rädda om den låten, gubbar!

Smokie
Jönköpings Konserthus 14/3 2012
Betyg: 3/5.
Bäst: Have you ever seen the rain.
Sämst: Linjen “Who the fuck is Alice”.

Setlist:
Something’s been making me blue
Lay back in the arms of someone
Tomorrow
It’s your life / Take good care of my baby / Mexican girl / For a few dollars more (medley)
Wild angels
If you think you know how to love me
Will you still love me tomorrow
Changing all the time
Baby it’s you
If I can’t love you
And the night stood still
Don’t play your rock n’ roll to me
I’ll meet you at midnight
Oh Carol
Needles and pins
Encore:
Have you ever seen the rain
Living next door to Alice

Går en trend
Det verkar gå en trend i att anspela på ålderdom i dagens humorelit.
Galenskaparna är till exempel inte sena med att påpeka att de själva börjar se gamla ut och Magnus Härenstam bygger en hel revyshow på just sin ålder. Ståtliga 70 år.
Och av någon anledning är det väldigt roligt att höra en gammal person påpeka just hur gammal han är.

”Hellre 70 än inte”
Den åsikten delar jag uppenbarligen med alla besökare i den fullsatta Lisebergsteatern – en förkrossande majoritet i den åldern där åldrandet börjar bli ett högst aktuellt tema. Är teaterbesöket en form av terapi, undrar jag.
Jag vill hävda att självdistansen är nyckeln till Härenstams succé. Gubben klagar inte över att håren sedan länge börjat bli gråa. Som han själv konstaterar: Hellre 70 år än inte.

Känner igen mig
     Det är ingen överdift att säga att HELA föreställningen handlar om just ålderdomen. Allt han säger är skrämmande träffsäkert och till och med jag själv, 22 år och redan på väg att bli gammal, känner igen mig.
Jag har en önskan. När jag själv blir gammal på riktigt, då vill jag bli som Magnus Härenstam. En man som fortfarande besitter de gyllene egenskaperna humor, energi och självdistans. (Det här var tredje gången jag nämner ordet självdistans. Och där kom fjärde.)
Hur som helst.
Det här var briljant, Magnus Härenstam.

Magnus Härenstam – ”Morsning and goodbye”
Lisebergsteatern 19/2
Showen pågår: Fredag–söndag t.o.m. 6/5.
Betyg: 4/5.

.

Pressbild: Bo Håkansson

På något sätt är det tur att Rampfeber handlar om det den handlar om. Ett gäng skådespelare (och en regissör) som förbereder och sedermera spelar upp en fars. Det är alltså handlingen. Och denna metafars blir verkligen en parodi där man drar allt det här vad fars innebär till det extrema.
För i normala fall hade man bara suckat (och kanske även skrattat lite) åt en pjäs där det slås i dörrar otaliga gånger i minuten, tappas byxor och odlas svartsjukedraman till följd av grova missuppfattningar.

Pressbild: Bo Håkansson

Peterssons fars-aura
Jag vet inte om det är Michael Frayns originalmanus eller en modern omskrivning som gör det, men när man ser en fars om en fars kan man skratta åt skaparnas goda självdistans snarare än den brist på detsamma, som normalt sett kännetecknar denna något primitiva form av humor.
För Rampfeber träffar långa stunder mitt i prick i sin parodsering, där den briljante hallänningen Thomas Peterssons aura gör att farskänslan hela gör sig särskilt påmind. I slutändan blir det – föga överraskande – helt skruvat.
Jeanette Capocci gör en helt OK insats som den söta flickan som retar sinnena på de manliga karaktärerna, men det är främst de etablerade namnen som glänser i denna slå i dörrar-fars.
Thomas Petersson nämndes, Ulla Skoogs bittra uppsyn i avslutningsakten är fantastisk. Sven Melander är störtskön som allmänt vimsig och berusad tolkare av rollen som inbrottstjuv.

Kan pjäsen utantill
Och så har vi Claes Månsson. Av någon anledning räcker det att titta på den långe mannen för att brista ut i skratt.
Trots det blir det faktiskt lite segt emellanåt. Teaterpjäsen tog inte mindre än två timmar, plus den 20 minuter långa pausen. Känslan säger att det hela hade kunnat klaras av på något kortare tid, kanske en och en halv timme. Efteråt kan man nästan hela den fiktiga pjäsen utantill. Och lite mer Claes Månsson hade de allt kunnat bjuda på.
För som sagt: Det räcker att titta på honom för att börja skratta.

Rampfeber
”En bakvänd komedi om en fars”
Lorensbergsteatern 18/2
Originalmanus: Michael Frayn.
Regi: Christoffer Bendixen.
Medverkande: Claes Månsson, Ulla Skoog, Thomas Petersson, Sven Melander, Jeanette Capocci, Alexander Stocks, Anna-Karin Palmgren, Susanne Thorson, Pär Nymark.
Betyg: 3/5.

Sönderspelad är det första ord som kommer ploppar ut ur min ryggrad när jag tänker på avslutningsnumret, och det samma gäller intromelodin till klassiska Macken. Och Husvagn.

Men visst går låtarna hem.

Vissa nummer får bara inte missas när Galenskaparna – eller i det här fallet After Shave & Anders Eriksson – uppträder.

Förutom de givna numrena är just urvalet av sketcher ett av skälen till att jag vill hylla dessa gubbar.

Under första akten valdes numrena med hjälp av ett lyckohjul. I potten låg bitar som de hängivna fansen minns med stor glädje, men som inte framförts i missbrukande mängd.

Slumpen bjöd oss till exempel på klassiker som Svärföräldrarna, Spanarn, Bara sport och Brysselsteget.

Att Galenskaparnas är decennier från sina glansdagar, och att de på Spira i Jönköping får klara sig utan hjärnan och storstjärnan Claes Eriksson, hanterar man på ett bra sätt.

Sketcherna är ju redan skrivna (och återberättas ordagrant så när som på att Per Fritzell säger “sträckta armar” i stället för “raka armar” när Knut Agnred gör den världsberömda filippinska rondellen) och åldern vänder de till sin fördel genom en rad helfyndiga anspelningar.

Agnred säger till exempel, när han tar på sig en perukbeprydd hatt i rollen som svärfar Herman i Grisen i säcken från 1991: “Då skulle den få mig att se äldre ut. Nu får den mig att se yngre ut.”.

Trots det vill jag påstå att Agnred, 55, Anders Eriksson, 55, Jan Rippe, 56, och Per Fritzell, 56 ser, exakt likadana ut som de gjort i alla år. Också det är imponerande. Plus även till Fritzell som kompletterat sin blå husvagnsoverall med ett par Crocs.

Något negativt då? Anders Eriksson håller en obegriplig monolog inför avslutande Det ska va gött å leva. Han sade själv att det blev långt till poängen, men själv uppfattade jag aldrig någon poäng i historien om den inhyrda balettgubben.

Men avslutningen blir i mångt och mycket en svängande hitparad och efter showen kan jag faktiskt acceptera att slumpen fick lyckohjulet att utelämna monsterhiten Truckdriving song. Det var ungefär som att se en Metallica-konsert och bli snuvad på Nothing else matters, men ändå vara nöjd. Och dessutom: En show med Knut Angred i rollen som gymnasten Fritiof Konkas, Indien, är generellt sett bättre än en utan.

After Shave och Anders Eriksson

Kulturhuset Spira, Jönköping 21/1 2012

Betyg: 4/5.

.

Foto: Katarina Fegraeus

Två huvudsakliga intryck tar jag med mig efter att ha sett Veronica Maggio i Folkets Park. Ett positivt och ett negativt.

I vanlig svensk dramaturgisk ordning börjar jag med det dåliga, och sparar det roliga till sist.

För 360 kronor fick publiken i Huskvarna se en spelning som varade i – en knapp timme. Det är, i sann småländsk anda, lite snålt.

Som jämförelse kan nämnas att man får två timmar Lady Gaga och tre koppar kaffe för samma pris. Eller 720 tuggummin.

Och nu till det positiva: Helvete vilken show det blev.

Som på lustgas

Lady Gaga må vara billigare, men inte lika energisk.

Maggio och bandet är som ett barn i ett bollhav. Man går som på lustgas från första hit till sista och betar däremellan av en låtlista som egentligen inte lämnade något i övrigt att önska.

Det ”nya” albumet Satan i gatan gjorde Veronica Maggio till en av Sveriges absolut främsta artister och att spela (nästan) hela albumet är helt rätt. Dessutom är den gamla genombrottslåten Dumpa mig ett välkommet tillskott sedan vårturnén.

Jag tror henne

Trots den korta tiden saknades inget och då är det förstås motsägelsefullt att klaga över den korta tiden. Men en timme…

Veronica Maggio befäste i mina ögon sin topp tre-plats inom svensk musik i kväll. Och när hon inför det avslutande encoret talar om hur roligt hon har haft det på scenen tror jag henne verkligen. Det är annars inte alla slentrianmässiga hyllningsfraser man som åskådare tar till sig av.

Men publiken sjunger med, jublar, hoppar och tjuter. Jag hör knappt mig själv sjunga.

Hmm.

Är det förresten OK för en 21-årig kille/man att sjunga med till Veronica Maggio?

Ja, i kväll är det det.

Synd bara att vi inte fick göra det lite längre.

Veronica Maggio

Huskvarna Folkets Park

25/11 2011

Bäst: Säkert hälften av låtarna.

Sämst: Längden. En knapp timme. Vad fan.

Betyg: 4/5

Setlist:

Satan i gatan

Vi kommer alltid ha Paris

Välkommen in

Alla mina låtar

17 år

Inga kläder

Mitt hjärta blöder

Snälla bli min

Sju sorger

Gammal sång

Måndagsbarn

Stopp

Encore:

Dumpa mig

Finns det en så finns det flera

Jag kommer

Slutligen: Var det här årets första Maggio-recension som inte innehåller någon halvvitsig referens till låten Jag kommer, typ ”Maggio kommer igång lagom till avslutningsnumret”…?

.

FOTO: Olof Andersson

Det fanns en tid tid när Håkan Hellström var enkel och intim på sina spelningar. Nu är det ljusshower och kanske mer genomtänkta spelningar som alltid går hem. Men jag saknar intimiteten.

Journalistlinjen.nu fick mersmak på Håkan Hellströms konsert i Huskvarna Folkets Park och fanns tidigare ikväll på plats på Åhaga i Borås där Hellström och bandet Augustifamiljen intog scenen.

Vi känner igen oss i Håkan Hellström, och kan relatera till hans ofta enkla men sanna texter som blir så självklara. Det låter klyschigt, men så är det bara. Det är därför han går hem i stugorna i vårt avlånga land. Men borde vi inte hunnit tröttna på honom efter sex album och mängder av spelningar i folkparkerna, våra större inomhusscener och festivaler?

Förmodligen är svaret både och. Håkan, och Augustifamiljen, levererar både på scen och på sina skivor. Påskdagskvällen i Borås är ingen skillnad. Det är fullt ös från början i låten ”Dom jag kommer från” med den klockrena passningen ”Tough Alliance, vad är det jag hört om koka kola-vener? Ta det lugnt pojkar, ni är bara halvvägs ner” som låtens avslutning om göteborgsbandet Tough Alliance och deras hit Koka Kola-veins.

Tempot är högt, klassikerna rivs av, Håkan springer, lägger sig på marken, hoppar, tar av sin grårutiga kavaj och tar på den igen. Mannen är galen, och han får med sig publiken, i alla fall halva lokalen försöker hänga med så gott det går i texterna. Det är klart att det här fungerar, men: Sluta spela Klubbland. Den känns som en tänkt arvtagare till Kom igen Lena, Ramlar och En vän med en bil, men som aldrig kommer att få den statusen.

För att välja några låtar som sticker ut är vackra Aprilhimlen, Man måste dö några gånger innan man kan leva, Jag vet vilken dy hon varit i, Shelley och För sent för Edelweiss.

Jag har sett Håkan Hellström både på mindre och större scener. Och det är på de mindre han blir mer känslig och nåbar för publiken. Åhaga fungerar som lokal, förutom under ett av mellansnacken då man hör ljud från den intilliggande krogdelen till lokalen. Håkan framstår då mer som en konferencier som försöker göra sig hörd bland besökarna än den artist han är som förtjänar respekt. Och trots en snygg bombastisk och väl genomförd konsert och show saknar jag anonymiteten. Min uppmaning till herr Hellström, som återigen rör setlistan, lyder: Ersätt sega Kärlek är ett brev skickat tusen gånger med Bara dårar rusar in från Ett kolikbarns bekännelser och Vid protesfabrikens stängsel och jag börjar gråta nästa gång jag ser dig.

Setlista
Dom där jag kommer från
Kom igen Lena
Tro och Tvivel
Brännö Serenad
Aprilhimlen
Man måste dö några gånger innan man kan leva
En vän med en bil
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Klubbland
Jag vet vilken dy hon varit i
Hurricane Gilbert
Shelley
För en lång lång tid
Ramlar
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extranummer
För sent för Edelweiss
Känn ingen sorg för mig Göteborg
River en vacker dröm
En midsommarnattsdröm
Du är snart där

Linus Lindahl

Håkan Hellström sägs ha varit i alla städer.

Och uppenbarligen är han stor i alla städer.

Det är inte särskilt konstigt.

Han är Göteborgs store son på musikhimlen och genombrottet kom med en låt om hemstaden. Håkan Hellström missar aldrig en chans att tala sig varm om Västkustens pärla och i höstas fyllde han stans hockeytempel.

Men under vårens riksomfattande turné blir det uppenbart att Håkan Hellström är Håkan med hela Sverige.

Folkets Park i Huskvarna är fullt. Redan på bussen från Jönköping sjungs Hellström-låtar av konsertbesökarna, företrädelsevis tjejer i åldrarna 14 till 17 år.

Allsången stark

Skillnaden mot spelningar i Göteborg är att Håkan inte namedroppar lika många platser i hemstaden och att Gårdakvarnar och skit med tillhörande Gais-halsdukar inte finns med i setlisten.

Men allsången är väl så bra i Huskvarna. Efter en intensiv inledning med Dom där jag kommer från, Kom igen, Lena och Tro & tvivel blir det kärlekstema i ett par låtar. Håkan tempoväxlar effektfullt mellan lugna bitar som Jag vet vilken dy hon varit i och riviga som En vän med en bil och Klubbland. Låten som hintades om i ingressen utesluts dock.

Låtvalet är väl genomfört, men fortfarande saknas den alltför sällan spelade Kär i en ängel liksom det senaste titelspåret 2 steg från Paradise.

Snart där igen

Höjdpunkten blir den välkomponerade hitparaden som avslutar showen. Då får vi höra magnifika För sent för Edelweiss, paradnumret Känn ingen sorg för mig Göteborg och fjolårets succé River en vacker dröm. Alltihop avslutas lugnt och stillsamt med en uppmaning till betyngda människor att kämpa vidare med budskapet Du är snart där.

Själv är jag är snart där igen. På Håkan-konsert. För än en gång har jag fått mersmak.

Setlist:

Dom där jag kommer från

Kom igen, Lena!

Tro och tvivel

Precis som Romeo

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din

Klubbland

Jag vet vilken dy hon varit i

Hurricane Gilbert

Shelley

För en lång, lång tid

Ramlar

Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Encore:

För sent för Edelweiss

Känn ingen sorg för mig Göteborg

River en vacker dröm

En midsommarnattsdröm

Du är snart där

Livskvalitet är ett mycket tungt och kanske även slitet ämne. Det har blivit ett ämne som man slänger sig med utan att egentligen tänka efter vad man verkligen tycker. Att få ihop livspusslet är ett modernt uttryck som många jäktade människor och särskilt småbarnsföräldrar funderar över.

Indisk kvinna

Ens egna tankar kring livskvalitet kan bero på många yttre omständigheter. Hur gammal man är. Vilken utbildning man har. Om man har ett dagligt arbete som ger en stadig inkomst. Ifall man är frisk eller lider av en obotlig sjukdom. Stina Fröberg som är 69 år och pensionerad sjuksköterska säger att hennes kristna tro är något som ger henne livskvalitet. Att få umgås med vänner som delar hennes tro samt närheten till familjen är saker som är viktiga för Stina. Under nästan 20 år var hon missionär för Svenska Missionskyrkan i Indien. Där upplevde hon hur människor som lever i extrem fattigdom kan ha helt andra grundvärderingar och drömmar.
  – Att kunna ge sina barn mat för dagen och ha möjlighet att skicka dem till skolan är saker som vi tar för givet men som många i Indien bara drömde om att kunna göra.
För Stina betyder de ekonomiska förutsättningarna mycket. Att ha möjlighet att kunna ha bil och hus. Att kunna åka på semester. Det är sådana saker som de i Indien ofta inte hade möjlighet att äga eller göra. Därför ser hon hur viktigt det är i hennes liv.

Pontus Andersson som är 19 år och går på Allmän Linje vid Södra Vätterbygdens Folkhögskola har en annan syn på vad livskvalitet betyder för honom.
 - Jag vill glädja andra. Om jag kan göra någon annan glad blir jag själv lycklig. Det är livskvalitet för mig, menar Pontus.
Pontus har ett genuint teknikintresse och älskar att gå på loppmarknader för att leta efter äldre tekniska prylar som till exempel LP-spelare, Kassettspelare och äldre TV-spel.
 - Ser jag något som någon annan behöver blir jag glad om jag kan hjälpa den personen, säger Pontus.
Trots att Pontus är mycket aktiv på internet och gillar att diskutera på till exempel Facebook tycker han ändå att det är viktigast med fysiska erfarenheter.
 - Varje ny fysisk erfarenhet ger mig ett nytt minne som jag kan bära med mig eller diskutera på något internetforum, säger Pontus.
Han älskar hela sin familj men står extra nära sin far. De delar både teknikintresse och har samma dåliga humor enligt Pontus.
- Jag behöver inte ha daglig kontakt med mina syskon men jag älskar dem ändå, säger Pontus.

Ja, en kristen tro eller ett brinnande intresse för teknik kan betyda väldigt mycket i olika människors liv. Vad man varit med om tidigare i livet och vilka erfarenheter man fått är nog det som starkast präglar ens syn på vad livskvalitet är. Sedan finns det nog mycket som är gemensamt för alla människor på vår planet. Behovet av närhet och att vara behövd och älskad tror jag är sådant som knyter oss alla människor samman.

Tommy Nilsson

TV4 Nyheterna i Jönköping visade tidigare idag att företagare i centrum är oroade över den stigande parkeringsavgiften som infördes vid årsskiftet.
De menar att allt fler kunder nu kommer att välja avgiftsfria parkeringsplatser som A6, före att handla i centrum.

Något som besvisligen också stämmer, då fyra av tio tillfrågade säger att de genom avgiftshöjningen nu istället kan välja A6 köpcentrum före att handla på stan. Men för några av bilförarna finns det inget val och en av dem är Sofie Palander:
- Jag jobbar här i centrum och i höstas kunde jag betala upp till 70 kronor på en dag, och nu höjer dom ännu mer. Jag tycker att det är dåligt, överallt ska dom suga ut pengar, säger hon.

Men det finns också dom som ser avgiftshöjningen på andra sätt och som är positivt inställd till den:
-Jag tror att det är viktigt att minska biltrafiken i tätorter som Jönköping, för miljön och för nästa generations skull och jag tycker därför att det är bra att dom höjer parkeringsavgiften i centrum, säger Ingrid Kaijser.

I närliggande städer som Göteborg och i Linköping är det dyrare att parkera än i Jönköping och Per Hasselqvist på parkeringsenheten vid tekniska kontoret menar att Jönköpings kommun ligger relativt lågt.
-Vi har tittat på andra kommuner i samma storlek som Jönköping och med dom ligger vi jämnt i frågan om parkeringsavgiften, säger han.

Vilket ansvar tar ni i att företagare i centrum kan förlora kunder till följd av den höjda parkeringsavgiften?

- Vi har försökt att tagit hänsyn till det genom att ligga kvar på samma avgifter i parkeringshuset. Där kostar det fortfarande 20 kronor för tre timmar och 12 kronor per timme, säger Hasselqvist.

Elin Igelström