Jag har färdats med tåg, jag har färdats med bil och buss. Jag har ringt, jag har träffat. Jag har åkt likbil, pyntat med blommor, hälsat på anhöriga och varit på begravning. Jag har fikat, antecknat, besökt gravar och kyrkor, kollat i album och fått husvisningar. Jag har tagit kort, sovit över, legat sömnlös. Och jag har frågat, skrattat, gråtit och försökt förstå. Och tänkt. Tänkt väldigt mycket. Hit och dit.

Alla i klassen fick i uppgift att göra ett radioreportage mellan sju och tio minuter. Någon gjorde om livet på brandstationen, någon om en som kommit ur ätstörning. Om medeltidsförening och f.d. handbollsproffs. Jag velade fram och tillbaka mellan mina ämnen. Melodifestival. Blockad. Överklassafari. Och sen kom det. Jag skulle göra om döden. Om att förlora någon. Tungt, sa folk. Verkligt intressant, sa jag. Och så kom intervjupersonerna. I mitt huvud och på facebook. Och så började jag arbeta.

Jag har redigerat, spelat in, ändrat volym, lyssnat igenom, ändrat, ändrat, klippt, lyssnat, spelat in, lagt in, mixat, fixat. Tänkt tänkt. Jag har levt med det i flera veckor. Jag har gått till skolan tidigt och gått hem sent. Jag satt på sportlovet och redigerade och fick panik emellanåt åt faktumet att man borde åka skidor och frodas i solen. Jag har gråtit åt att det inte skulle bli bra och att världen är orättvis och klappat händerna i lycka att det skulle bli bra och att citaten är hoppfulla. Jag fick en uppenbarelse att det är en läxa, inte mitt livs projekt. Att jag inte skulle avrättas eller ens få sluta linjen om den blev dålig. Vi skulle inte ens få betyg på uppgiften. Alls. Och ämnet är så mycket mycket större än en skoluppgift.

Men jag har levt i det. Sett staplar i verkliga livet som jag velat ta ner för att det inte ska bli för mycket volym mitt i. Jag har drömt och drömt igen. Tackat extra för mina syskon. Och levt med alla historier mitt i mitt eget liv. Hört citaten och tänkt på mina intervjupersoner. Levt med hur det skulle vara om jag skulle förlora en bror.

Några veckor senare kom dagen då det skulle vara klart. Flera timmars material hade klippts ner till 12 minuter och mer kunde jag inte pressa det. Fantastiska citat hade tvingats klippas bort. Och jag ville att reportaget skulle beröra och vara värdigt och gillas såklart och främst ville jag att Sara och Sigrid, de två som förlorat bröder, skulle gilla det. Att lämna ut sin historia och sorg och låta mig spela in det och sen låta mig ha full makt över redigeringen är ett stort ansvar. Och försöka förmedla deras historia utan att förminska dem eller klampa på. De har sagt att de gillar reportaget. Det kan kännas för sentimentalt. Det kan slå i magen. Det är olika. Jag får vara nöjd. Jag är nöjd.

Tack till alla som hjälpt till.

Klicka på länken så öppnas den i nytt fönster.

Tryck här för att lyssna

Jeppe i skogen  Ett radiobarnprogram med hjärtat på rätta stället

Radioprogram om pinsamheter, hur man ska eller inte ska bete sig och hur man gör när man bara vill försvinna ner i golvet.

Det är lätt att se likheter mellan två av Sveriges främsta heavy metal-akter.
Och i vår har de två Göteborgsbanden nästintill följts åt.
Efter att Mustasch tillkännagivit sin klubbturné dröjde det bara ett par veckor innan Hammerfall offentliggjorde sin – den första sedan 90-talet.
Lägg därtill det faktum att majoriteten av venyerna är desamma.

Bjuder på hits
Men också skillnaderna är påtagliga, framför allt på scen. Mustasch är kaxiga och vågade, vilket visas tydligt när man kör sitt nya album Sounds like hell, looks like heaven rakt upp och ner – från start till mål.
Hammerfall satsar på säkra kort och bjuder på en hitparad innehållande bara tre spår från fjolårets skiva Infected.
Ralf Gyllenhammar matar fansen med Jack Daniels och pratar om att ligga för evigt. Vad han gjorde med sin handduk innan han kastade ut den i publiken lämpar sig inte i skrift. Joacim Cans berättar barndomsminnen och hans bandmedlemmar bjuder på plektrum och trumpinnar.

Mustasch uppstickaren
Båda banden tycker – surprise, surprise – att Huskvarnapubliken är fantastisk.
Mustasch framstår som uppstickaren som vill peta undan Hammerfall från hårdrocksstadens metaltron. Genombrottet kom senare för det ansiktsbehåringsbetitlade bandet, men i dag är man inte långt efter. Man har sålt fler biljetter under den pågående turnén och spelningen i veckan var en fingervisning.

Norgren får hjälp
Men Hammerfall levererar i Huskvarna. Joacim Cans sång sitter utan märkbara skönhetsfläckar, låtarna är valda med omsorg och samarbetet på scenen är galant.
Som när Oscar Dronjak lekfullt hjälper Pontus Norgren att ta ackorden medan kollegan drar sitt plektrum över strängarna.
Ställningen efter de två metalgiganternas besök i Huskvarna? 1–1.

Mustasch
Teaterladan, Folkets Park, Huskvarna
2012–03–10
Betyg: 4/5.

Hammerfall
Teaterladan, Folkets Park, Huskvarna
2012–03–16
Betyg: 4/5.

Bandet får kämpa
Helt klart är i alla fall att besökarna inte är där för att headbanga och göra djävulstecken. Bandet får kämpa för att hålla publiken igång. Allsången är skral men Craft och grabbarna håller skenet uppe.
Publiken reser sig på bandets begäran och även en rullstolsbunden kvinna gör ett försök att komma på fötter när Smokie bränner av gamla klassiker som I’ll meet you at midnight, Wild angels och förstås Living next door to Alice. Och dessutom en svängig cover på Creedences Have you ever seen the rain.

Sluta sabba låten
Men ur min bekväma fåtölj ramlar jag aldrig. Det hade jag å andra sidan inte väntat mig.
Vad som däremot irriterar mig är att många av fansen väljer att försöka förstöra Alice-låten med den helt meningslösa och larviga frasen ”Alice, who the fuck is Alice” mitt i refrängen.
Det värsta är nästan att Smokie själva har varit med och sabbat sin lånade hit genom att göra en studioinspelning på eländet.
Var rädda om den låten, gubbar!

Smokie
Jönköpings Konserthus 14/3 2012
Betyg: 3/5.
Bäst: Have you ever seen the rain.
Sämst: Linjen “Who the fuck is Alice”.

Setlist:
Something’s been making me blue
Lay back in the arms of someone
Tomorrow
It’s your life / Take good care of my baby / Mexican girl / For a few dollars more (medley)
Wild angels
If you think you know how to love me
Will you still love me tomorrow
Changing all the time
Baby it’s you
If I can’t love you
And the night stood still
Don’t play your rock n’ roll to me
I’ll meet you at midnight
Oh Carol
Needles and pins
Encore:
Have you ever seen the rain
Living next door to Alice

Går en trend
Det verkar gå en trend i att anspela på ålderdom i dagens humorelit.
Galenskaparna är till exempel inte sena med att påpeka att de själva börjar se gamla ut och Magnus Härenstam bygger en hel revyshow på just sin ålder. Ståtliga 70 år.
Och av någon anledning är det väldigt roligt att höra en gammal person påpeka just hur gammal han är.

”Hellre 70 än inte”
Den åsikten delar jag uppenbarligen med alla besökare i den fullsatta Lisebergsteatern – en förkrossande majoritet i den åldern där åldrandet börjar bli ett högst aktuellt tema. Är teaterbesöket en form av terapi, undrar jag.
Jag vill hävda att självdistansen är nyckeln till Härenstams succé. Gubben klagar inte över att håren sedan länge börjat bli gråa. Som han själv konstaterar: Hellre 70 år än inte.

Känner igen mig
     Det är ingen överdift att säga att HELA föreställningen handlar om just ålderdomen. Allt han säger är skrämmande träffsäkert och till och med jag själv, 22 år och redan på väg att bli gammal, känner igen mig.
Jag har en önskan. När jag själv blir gammal på riktigt, då vill jag bli som Magnus Härenstam. En man som fortfarande besitter de gyllene egenskaperna humor, energi och självdistans. (Det här var tredje gången jag nämner ordet självdistans. Och där kom fjärde.)
Hur som helst.
Det här var briljant, Magnus Härenstam.

Magnus Härenstam – ”Morsning and goodbye”
Lisebergsteatern 19/2
Showen pågår: Fredag–söndag t.o.m. 6/5.
Betyg: 4/5.

.

Pressbild: Bo Håkansson

På något sätt är det tur att Rampfeber handlar om det den handlar om. Ett gäng skådespelare (och en regissör) som förbereder och sedermera spelar upp en fars. Det är alltså handlingen. Och denna metafars blir verkligen en parodi där man drar allt det här vad fars innebär till det extrema.
För i normala fall hade man bara suckat (och kanske även skrattat lite) åt en pjäs där det slås i dörrar otaliga gånger i minuten, tappas byxor och odlas svartsjukedraman till följd av grova missuppfattningar.

Pressbild: Bo Håkansson

Peterssons fars-aura
Jag vet inte om det är Michael Frayns originalmanus eller en modern omskrivning som gör det, men när man ser en fars om en fars kan man skratta åt skaparnas goda självdistans snarare än den brist på detsamma, som normalt sett kännetecknar denna något primitiva form av humor.
För Rampfeber träffar långa stunder mitt i prick i sin parodsering, där den briljante hallänningen Thomas Peterssons aura gör att farskänslan hela gör sig särskilt påmind. I slutändan blir det – föga överraskande – helt skruvat.
Jeanette Capocci gör en helt OK insats som den söta flickan som retar sinnena på de manliga karaktärerna, men det är främst de etablerade namnen som glänser i denna slå i dörrar-fars.
Thomas Petersson nämndes, Ulla Skoogs bittra uppsyn i avslutningsakten är fantastisk. Sven Melander är störtskön som allmänt vimsig och berusad tolkare av rollen som inbrottstjuv.

Kan pjäsen utantill
Och så har vi Claes Månsson. Av någon anledning räcker det att titta på den långe mannen för att brista ut i skratt.
Trots det blir det faktiskt lite segt emellanåt. Teaterpjäsen tog inte mindre än två timmar, plus den 20 minuter långa pausen. Känslan säger att det hela hade kunnat klaras av på något kortare tid, kanske en och en halv timme. Efteråt kan man nästan hela den fiktiga pjäsen utantill. Och lite mer Claes Månsson hade de allt kunnat bjuda på.
För som sagt: Det räcker att titta på honom för att börja skratta.

Rampfeber
”En bakvänd komedi om en fars”
Lorensbergsteatern 18/2
Originalmanus: Michael Frayn.
Regi: Christoffer Bendixen.
Medverkande: Claes Månsson, Ulla Skoog, Thomas Petersson, Sven Melander, Jeanette Capocci, Alexander Stocks, Anna-Karin Palmgren, Susanne Thorson, Pär Nymark.
Betyg: 3/5.

Debattsändning från journalistlinjens årskurs ett. Ämnen: Ska Jönköping bli en fristad för förföljda författare, Är Jönköping en delad stad? Ska fildelning vara lagligt?

Sönderspelad är det första ord som kommer ploppar ut ur min ryggrad när jag tänker på avslutningsnumret, och det samma gäller intromelodin till klassiska Macken. Och Husvagn.

Men visst går låtarna hem.

Vissa nummer får bara inte missas när Galenskaparna – eller i det här fallet After Shave & Anders Eriksson – uppträder.

Förutom de givna numrena är just urvalet av sketcher ett av skälen till att jag vill hylla dessa gubbar.

Under första akten valdes numrena med hjälp av ett lyckohjul. I potten låg bitar som de hängivna fansen minns med stor glädje, men som inte framförts i missbrukande mängd.

Slumpen bjöd oss till exempel på klassiker som Svärföräldrarna, Spanarn, Bara sport och Brysselsteget.

Att Galenskaparnas är decennier från sina glansdagar, och att de på Spira i Jönköping får klara sig utan hjärnan och storstjärnan Claes Eriksson, hanterar man på ett bra sätt.

Sketcherna är ju redan skrivna (och återberättas ordagrant så när som på att Per Fritzell säger “sträckta armar” i stället för “raka armar” när Knut Agnred gör den världsberömda filippinska rondellen) och åldern vänder de till sin fördel genom en rad helfyndiga anspelningar.

Agnred säger till exempel, när han tar på sig en perukbeprydd hatt i rollen som svärfar Herman i Grisen i säcken från 1991: “Då skulle den få mig att se äldre ut. Nu får den mig att se yngre ut.”.

Trots det vill jag påstå att Agnred, 55, Anders Eriksson, 55, Jan Rippe, 56, och Per Fritzell, 56 ser, exakt likadana ut som de gjort i alla år. Också det är imponerande. Plus även till Fritzell som kompletterat sin blå husvagnsoverall med ett par Crocs.

Något negativt då? Anders Eriksson håller en obegriplig monolog inför avslutande Det ska va gött å leva. Han sade själv att det blev långt till poängen, men själv uppfattade jag aldrig någon poäng i historien om den inhyrda balettgubben.

Men avslutningen blir i mångt och mycket en svängande hitparad och efter showen kan jag faktiskt acceptera att slumpen fick lyckohjulet att utelämna monsterhiten Truckdriving song. Det var ungefär som att se en Metallica-konsert och bli snuvad på Nothing else matters, men ändå vara nöjd. Och dessutom: En show med Knut Angred i rollen som gymnasten Fritiof Konkas, Indien, är generellt sett bättre än en utan.

After Shave och Anders Eriksson

Kulturhuset Spira, Jönköping 21/1 2012

Betyg: 4/5.

.