Pernilla Ekh, 44 år levde i sin dröm att träna under många år, men fick den krossad av en utmattningsdepression i slutet av 2015. Mot förmodan väcktes den sakta men säkert till liv igen och hennes förhållande till träning förändrades helt. I dag lever hon även i drömmen att kunna träna smärtfritt.
Det är tisdagskväll i början av april på Mantorp gym och det råder febril aktivitet på löpbanden. Några personer tränar ute bland maskinerna. Pernilla, Mantorpsbo sedan 17 år har påbörjat ett PT-pass med Maria Söderström som är PT, personlig tränare. På grund av en förkylning och att Pernilla fortfarande känner av den till viss del så tar hon det lugnare idag. Egentligen skulle hon som vanligt ha gått på Marias gruppträning som börjar klockan 18.45, men avstår det. Passet med Maria är extrainsatt och nerkortat för att visa mig hur det kan gå till när de tränar tillsammans.
Träningen har varit en stor del av Pernillas liv sedan barndomen och hon tränade för att komma i form och vara stark.
– Jag har alltid tränat. Jag simmade, spelade fotboll och mycket handboll när jag var yngre. Sedan har jag tränat mycket på gym och det blev mycket gruppträning förr.
Men under många år har hon haft problem med ryggen och tränat med smärta.
– Jag har haft ont i höger sida nere i ryggslutet. Men jag har alltid tränat mycket och lärt mig leva med att det gör ont hela tiden.
Pernilla började träna med Maria i början året. När hon får en ny kund går de först igenom vad personen har för mål. Sedan gör Maria en screening från fötterna till nacken vilket innebär att kunden får göra enkla vardagsrörelser.
– Det gör jag i stort sett med alla kunder, framför allt om de har ont någonstans. Jag kollar fötter, knän och höfter så att jag ser om det funkar eller inte med enkla rörelser. Dels jobbar man med det man är bra på för att stärka det och sedan gör man passen efter vad hon behöver, förklarar Maria.
I Pernillas fall kom Maria fram till att problemet med ryggen troligtvis berodde bland annat på att hon är stel i höfterna. Det leder till att kroppen behöver kompensera det på ett annat sätt och då kan det göra ont i till exempel ryggen. När Maria och Pernilla tränar tillsammans är därför fokuset på att bygga upp rörligheten i höfterna.
Pernilla står framför en spegel på en matta med numrerade prickar från ett till nio och gör olika utfallsövningar till de olika siffrorna. Det märks att det inte är första gången och att hon har koll på vad hon gör. Maria studerar Pernillas minsta rörelse och ansiktsuttryck noggrant för att ha full koll på hur övningarna går och hur det känns. Ibland visar Maria rörelsen eller gör den tillsammans med Pernilla. När hon gör en övning med böjningar i sidled lägger Maria händerna på hennes höfter.
– Känns det bra?
– Ja, men det stramar i sidan.
– Ja, men det ska det göra, svarar Maria.
Stämningen mellan dem är skämtsam, men god.
– Tycker du att jag är dum nu?
– Ja, du är dum, svara Pernilla med glimten i ögat medan hon fortsätter att göra övningen som Maria just instruerat.
Träningen som Pernilla utövar kallas 3D-träning och är en relativt ny träningsform. På Mantorp gym har den funnits i drygt ett år och Maria använder sig mycket av den när hon har PT-pass och leder även gruppträning på tisdagskvällarna.
– Det är en helkroppsträning som är uppbyggd på att vi tränar kroppens alla rörelseplan. Framåt, bakåt, sidled och rotationer. Och gärna i en kombination. Sedan använder vi oss av rörelser som vi gör i vardagen. Vi drar, pressar, lyfter, hoppar och roterar. Sedan beror upplägget på varför man kommer till mig som i Pernillas fall för att bli smärtfri eller om man är hockeyspelare, ryttare eller golfare och vill bli bättre på det.
Maria förklarar att mattan är ett hjälpmedel för både henne och klienten.
– Prickarna är inte bara ditslängda utan man har räknat ut att det är i den här sfären vi rör oss mest. Sedan är det också för att få variationen i träningen och för att inte göra ett utfall på samma ställe hela tiden. Då blir du stark där. Hamnar du med benet i en position 30 centimeter fram är du inte alls stark där.
Är 3D- träningen populär?
– Ja, det brukar vara fullt på passen. Dels är det en ny träningsform och de som går på passen säger att de får bättre kontroll på kroppen och att de blir starkare. Det tror jag beror på att kroppen lär sig fungera som en enhet, att man faktiskt kan ta i ändå från tårna.
Pernilla börjar att dra vikter i en maskin. På frågan hur många kilo det är blir svaret från Maria blixtsnabbt:
– 208 kilo, ackompanjerat med ett gott skratt.
Det visar sig att det rätta svaret är tre kilo. Maria förklarar den skämtsamma stämningen med:
– Det ska vara roligt att träna. Man kan ju inte stå här och sura.
– Då kan man gå hem, tillägger Pernilla.
Maria tycker det är väldigt roligt att ha fått vara med och se Pernillas förvandling. När hon började träna i januari kunde hon knappt rotera kroppen i sidled.
– Jag känner mig ganska ödmjuk för att hon låter mig hjälpa henne. Jag ger henne redskapen, men det är hon som gör jobbet.
Efter att ha avslutat träningen och Pernilla har pustat ut och gjort en del yogaövningar sätter vi oss i soffan på kontoret.
Hur känns det?
– Jättebra, men det tar på krafterna. Jag är trött. Fast jag har inte ont någonstans.
Fyra månaders 3D-träning med Maria har gjort underverk.
Varför tog du inte hjälp tidigare?
– Man lär sig leva med det. Man tänker väl flera gånger att man ska ta hjälp. Och jag har varit hos sjukgymnaster, jag har varit hos naprapater och jag har varit hos kiropraktor. Alla sa olika saker vad det var för fel. Och till slut så känner man ”då är det väl inget fel” om alla säger olika om vad det är för fel på samma ställe på kroppen. Och om det är inget som hjälper då skiter man i det och fortsätter att trampa på.
Maria har svidat om till instruktörströjan och smyger in på kontoret för att hämta nycklarna till förrådet och går iväg för att sätta igång kvällens gruppträning.
I mars 2015 hände något helt oväntat för Pernilla som arbetar som administratör. Hon drabbades av en utmattningsdepression som vände upp och ner på hennes liv helt och hållet. Det kom väldigt plötsligt, men när Pernilla tänker tillbaka kan hon se att det ändå kom smygandes sakta.
– Men det kom pang att jag kom inte upp ur sängen. Det är så många som har pratat om det. Då tänkte jag” hallå, man kommer väl upp ur sängen”. Men det gör man verkligen inte. Det tar stopp.
Innan Pernilla gick in väggen var hon i sitt livs toppform och mådde väldigt bra fysiskt. Men Pernilla fick väldigt mycket att göra på sitt arbete.
– Det var väl det som det började med. De tog bort en tjänst och la den på mig. Men samtidigt är jag även en person som gör allt till 150%.
Det visar sig också att träningen hade tagit över hennes liv på ett osunt sätt och även bidrog till utbrändheten.
Var du träningsnarkoman?
– Lite så kanske. Träningen var en jättestor del av mitt liv. Det kom till den punkten då jag blev arg om jag inte kunde köra de här träningspassen jag hade planerat in. Om min man skulle säga ” idag är det föräldramöte” och bad mig gå blev jag nästan förbannad för att jag skulle träna. Det steg mig lite åt huvudet.
Pernilla berättar om då allt förändrades. Under en hel vecka hade hon känt sig trött och ledsen och började för allra första gången att gråta på sitt arbete.
– Jag undrade vad det var för något och tänkte ”jag är trött, jag måste sova”. Det här var på fredagen och då skulle jag gå ut med mina tjejkompisar och äta. Så jag sa på jobbet att jag var tvungen att åka hem vid lunch för jag måste sova innan jag ska gå ut. Sedan var jag ute och käkade och åkte hem tidigt. På lördagen fick min man väcka mig klockan 13.00 på dagen. Jag har aldrig sovit så länge.
Pernilla upplevde att hon inte hade sovit färdigt, att hon fortfarande var trött. Hela lördagen kände hon sig lite halvseg, men på söndagen gick det inte ens ta sig upp ur sängen. Under en och en halv månad blev hon i stort sätt sängliggande och orkade ingenting. Hon fick utslag och hade väldigt ont i hela kroppen. Pernilla tänkte inte på träning när det var som värst och det var till och med väldigt jobbigt att gå in på ett gym i början.
– Jag tänkte på att överleva varje dag och komma underfund med vad det var som hände egentligen.
Hon förklarar också hur hon blev folkskygg och att det var jobbigt att träffa folk.
– Det var en konstig känsla man var sjuk, men ser inte sjuk ut. Och så ska man träffa folk som säger ”du ser ju inte sjuk ut, vad pigg och fräsch du ser ut” Och då har man kämpat och kämpat för att ta sig ner till sta´n den där dagen och gå och köpa en chokladbit i en kiosk och åka hem igen.
Sakta men säkert började Pernilla dock att återhämta sig.
– Det var en seger den dagen då jag kunde gå ut genom dörren. Då gick min man ut på trappen, säger Pernilla och ler stort när hon visar segergesten hennes make gjorde då.
Hon fick mycket bra hjälp av sitt arbete och genom företagshälsovården fick hon träffa en KBT-terapeut. Kognitiv beteende terapi utgår från att de svårigheter en person upplever har sitt ursprung i i tankesätt och beteende. I behandlingen vill man få patienten att undersöka och bearbeta detta.
– Det sitter mycket i mitt huvud och jag behövde lära mig att omvärdera saker och tänka på ett nytt sätt. Har man tänkt på ett sätt i 43 år är det ganska svårt att börja lära sig tänka på ett annat sätt. Men det har jag fått hjälp med och jag har jobbat jättemycket med det.
Hon var sjukskriven tills i slutet av 2015 och började först arbeta 25 procent. Det var jättejobbigt att enbart gå in på arbete igen.
– Men det har gått bra. Jag har tagit det jättelugnt. Och tänker mig för, jag säger ifrån som jag inte har gjort förut. Då har jag varit den där duktiga personen, ”jag fixa, jag gör, jag kan, ge mig allt”.
Situationen på arbetet har förändrats genom att de har anställt en personal till. Sedan i slutet av förra året arbetar Pernilla heltid igen. Men det finns sviter kvar av utbrändheten.
– Jag blir trött fortfarande och har lite svårt med minnet. Och det kommer jag kanske få leva med säger de, fast det vet man inte.
Från att ha haft stenkoll på allt runt omkring sig har Pernilla fått släppa taget och tar inte saker på lika stort allvar som förut. Hennes sätt att se på träningen har också ändrats och även anledningen till att hon tränar har förändrats.
– Jag mådde inte bra av att vara så fokuserad. Det blev som ett gift, man blir som beroende av det. När man var yngre tränade man för att bli fit och stark, men nu är det mer att man ska må bra och orka bli gammal.
Under sin sjukdomstid hittade hon så småningom tillbaka till träningen.
– Jag har tränat i omgångar på det här gymmet eftersom jag bor här och köpte kort igen när jag blev sjuk. Fast jag fick nästan ångest när jag kom hit. Men då jag tänkte ”nej, jag ska, jag mår ju bra av att träna, jag måste komma igång med kroppen, jag orkar ju ingenting”. Jag orkade inte ens lyfta en ett kilos hantel i början.
De första gångerna Pernilla var på gymmet efter att hon blivit sjuk tränade hon inte.
– Jag känner Linda som äger gymmet. Och hon vet allt så då var jag här bara för att känna in stämningen. Första gången var jag inne i två minuter, tror jag.
Paniken tog överhand och Pernilla var tvungen att gå ut. Till slut började hon sakteliga att träna igen. Men då hade hon bestämt sig innan för vad hon skulle träna.
– Då skulle jag göra de här två maskinerna. Då körde jag tio gånger två på varje maskin som tog mig kanske åtta minuter. Men det var vad jag gjorde och gick sedan hem. Även fast jag kände att jag orkade lite till.
Gradvis ökade Pernilla försiktigt träningsdosen. Hon hade hört talas om 3D-pass, men kände inte att hon ville gå på en gruppträning. Men hon såg hur Maria tränade med andra PT-kunder och undrade vad det var för träning.
– Jag blev intresserade av vad de gjorde. Vad är det för matta, vad är det här bra för? Sedan testade jag på ett 3D-pass i höstas. Jag blev helt såld. Jag tyckte det var jättejobbigt, jag gillar ju jobbigt. Alla andra brukar ju säga att det är roligt, säger Pernilla och skrattar åt sig själv.
Men då tränade hon med smärta. För att ta tag i ryggproblemet igen bokade hon in PT-timmar med Maria och började utöva 3D- träning i mitten av januari. Förhoppningar fanns på att det skulle bli en förändring. Men hon hade inte alls räknat med att kunna träna smärtfritt som hon gör idag. Pernilla är väl medveten om att hon måste tänka sig för så att det inte blir för mycket träning igen. Hon håller sig till träningsplanen och hennes personliga tränare hjälper till när det dags att öka träningen.
– Jag känner mig jättetrygg. Hon är jätteduktig, säger Pernilla med värme i rösten.
Hon mår väldig bra av att träna som hon gör idag och försöker lyssna på kroppen signaler.
– Jag vill aldrig tillbaka dit, säger Pernilla och syftar på hur det var när hon fick en utmattningsdepression. Men ibland är man där och snubblar på saker igen och kan bli uppstressad, men då får man ta ett steg tillbaka.
Vad är drömmen nu?
– Att träna smärtfritt, säger Pernilla med en suck. Det är så skönt att inte ha ont när jag tränar. Och att lite komma tillbaka till den form jag hade förut. Och att få helhet med allting både med jobb, livet och träningen, att man mår bra i allting.