2019 blev Tova gravid för första gången. Hon valde i ett tidigt stadium mellan att göra abort och att behålla barnet, men efter hennes andra ultraljud fanns det inget som kunde stoppa henne.
– Jag tror att jag, som alla andra, först tänkte “mina föräldrar kommer att döda mig”, säger hon.
Nu har det gått tre år sedan dess och på grund av dotterns pappa har både Tova och hennes treåring Alexandra skyddad identitet.
Tova och Alexandra heter egentligen något annat. Bilden är en genrebild.
Jag sitter där på en bänk i en park – någonstans i Sverige och känner hur regnet börjar falla på mina alldeles för dåligt valda kläder. De mörka molnen börjar dra in och jag hoppas för allt jag är värd att Tova vill ta intervjun någonstans inomhus. Så blir det också, då vi slår oss ned på en lång träbänk på bussterminalen.
20-åriga Tova valde för några år sedan att ta en paus från gymnasiet och i samma veva blev hon gravid.
– Det var lite läskigt, inget jag hade planerat. Men det var kul samtidigt, säger hon.
Efter det första ultraljudet, sju-åtta veckor in i graviditeten, sa hon att hon inte visste hur hon skulle göra, om hon skulle göra abort eller behålla barnet.
– Jag tror att jag, som alla andra, först tänkte “mina föräldrar kommer att döda mig”.
Då var fostret bara stort som en pingisboll och hon valde att vänta tills efter det andra ultraljudet med att bestämma. Och det föll alltså på att behålla barnet.
– På andra ultraljudet såg man huvud, armar och ben. Och så fick jag höra hjärtat slå. Då kände jag att det inte skulle finnas någonting som kan få mig att göra abort.
17 år gammal födde Tova Alexandra, som nu är tre år och går på förskola, samtidigt som Tova själv jobbar på två ställen. Hon beskriver att det är ett pussel att få allt att gå ihop och hon får mycket hjälp från sina föräldrar, som brukar ta hand om Alexandra en helg var i månaden. Ofta hör man folk som säger att de vill “hinna vara unga” innan de skaffar barn, något Tova känner att hon har tid med tack vare hjälpen från sina föräldrar.
– De helgerna kan jag göra vad jag vill. Jag kan gå ut och festa, men jag väljer att jobba, säger hon.
“Blev hotfull”
Tova är ensamstående mamma, men hon har en pojkvän som hon kände redan innan hon blev gravid och som hjälper till mycket med Alexandra. Dotterns biologiska pappa har aldrig funnits med i bilden och sa när hon föddes att han inte ville ha något med det att göra. Det ville han dock i vintras.
– Han träffade socialen och blev, jag vet inte… Han blev väldigt arg. De hade väl hört mycket om honom, det är inte en jättebra person egentligen. Så de tyckte inte att han och Alexandra skulle ha någon kontakt och att jag skulle flytta direkt. Dagen efter flyttade vi hem till mamma och bodde där i tre månader innan vi hittade en ny lägenhet, säger Tova.
Var han hotfull?
– Ja och han ställde konstiga frågor. Han träffade Alexandra för första gången på två år och var jättekonstig.
– Det var som att han skulle ta henne, fick han det att framstå som, säger Tova.
Tova har efter händelsen bett honom att inte höra av sig till henne, vilket han inte heller har gjort, men händelsen fick Socialstyrelsen att reagera och nu har både Tova och Alexandra skyddad identitet. Tova säger själv att hon tycker att Alexandras pappa är oförutsägbar och hoppas att han struntar i dem.
– En del av mig säger att han gör det, men jag kan inte tänka så för tänk om något händer, berättar hon.
– Jag är inte jätterädd så. Min familj är lite bättre på att måla upp skräckscenarion för de bryr sig jättemycket och de känner inte honom alls. Jag kände honom innan som kompis. Nu vet jag inte alls vad han håller på med. Det är som två helt olika personer.
Skyddad identitet kommer ofta med många komplikationer utöver rädsla. Många behöver flytta långt, klippa band till kompisar och så vidare. Men för Tovas del är det framför allt vardagliga saker som blir mer komplicerade.
– Typ läkarbesök. Jag måste gå dit varje gång, jag kan inte ringa och boka om någonting och detsamma gäller Alexandras BVC-besök (Barnavårdscentral). Och när jag har haft problem med bostadsbidrag säger de att de inte kan hjälpa till för att de inte kan se någonting. Då skickas man vidare till nästa ställe, sedan ett annat och sen får man lösa det själv.
Mycket fördomar: “Mammor dömer varandra”
Fördomar är något Tova har fått stå ut med under tiden som ung mamma. Framför allt från andra mammor, som tror att deras sätt att uppfostra sina barn är det enda rätta.
– Man får skit om någon tycker att man ger sitt barn fel mat, klär det fel, har sitt barn på dagis för länge eller för lite eller om ens barn inte kan göra en viss sak. Allt du någonsin kan tänka på får du skit för.
Fördomarna var fler när Alexandra var mindre. Då kom många kommentarer när de båda umgicks med Tovas mamma.
– Då trodde många att jag var hennes storasyster och många sa till mamma att hon hade en så gullig bebis. När hon svarade att det var hennes barnbarn svarade de: “Nej, det kan det inte vara”. Sen behövde jag förklara att jag fick barn när jag var 17 och de svarade typ “okej…”.
Problem har också uppstått när Tova har sökt jobb. På grund av hennes livssituation som småbarnsmamma har flera arbetsgivare valt att inte ge henne anställning. Innan hon nämner att hon har en dotter hemma, verkar hon vara “perfekt för jobbet”, men när Alexandra kommer på tal, passar det inte längre.
– Det suger. Jag känner att jag verkligen vill ha ett jobb och jag kommer verkligen jobba för det jobbet, eftersom jag har något att arbeta för: att jag och min dotter ska ha tak över huvudet, mat på bordet och att jag ska ge henne världens bästa framtid.
Men jobb har hon ändå alltid lyckats skaffa sig och nu har hon som tidigare nämnts två. Hon har hoppat mellan många olika arbetsplatser och jobbat extra, vilket har resulterat i ett hon har en god ekonomi.
– Jag har alltid fått det att gå runt och jag har det bra, bor i en egen lägenhet och det har jag alltid gjort med Alexandra.
Om Tova får frågande kommentarer från andra mammor och avslag på jobbansökningar, byts de ut mot glada miner när hon berättar för äldre människor att Alexandra är hennes dotter. Till exempel blev hennes mormor så glad att hon grät när hon fick reda på att Tova var gravid.
– De äldre är verkligen jättefina, det är någon enstaka surgubbe eller gumma som har något att säga. Annars är det andra mammor. Jag tror att mammor dömer andra mammor väldigt hårt.
När Tova kommer hem från jobbet och Alexandra från förskolan, brukar de hänga och hitta på saker, som att måla eller lyssna på musik och dansa. Ibland kollar hon tillbaka på gamla foton och ser hela Alexandras utveckling
– Man blir imponerad av varje steg. Så fort hon lärde sig att rulla över från rygg till mage var man ju världens stoltaste människa. Alla framsteg hon gör, det finns inget som gör mig så lycklig, säger hon och fortsätter:
– Det är så coolt. Nu pratar hon själv, går själv, gör allting själv och jag får inte hjälpa henne med typ någonting längre. Hon säger “mamma, jag kan”.
Hon har börjat komma in i den klassiska “treårstrotsen”?
– Ja, de är härliga de, säger Tova med en stor nypa sarkasm.
Kommer aldrig göra abort – igen
Alexandra är Tovas enda barn, men för ett tag sedan hade ett syskon kunnat komma in i bilden. Då valde Tova att göra abort, något hon aldrig skulle göra igen.
– Det är det värsta jag har gjort i hela mitt liv och jag är så tacksam att jag inte gjorde det första gången. Då var det som att jag behövde tänka på vad som var bäst för min dotter, för jag hade inte kunnat ge henne allt jag kan nu. Jag var inte redo för två barn, säger hon och fortsätter:
– Jag kände att jag behövde vara världens bästa mamma och jag kan inte vara det med två, för jag har inte ork eller tid till det. Jag måste bygga upp ett liv och en framtid för henne nu. Det var jättejobbigt när jag satt där och skulle ta det beslutet.
Direkt efter att belslutet var taget brast Tova ut i gråt. En kurator fick kallas in och hela processen blev inte bättre av att aborten var svår. Sex månader tog det innan allt kom ut och kroppen visade att den inte var gravid längre.
Jag märker att det fortfarande är svårt för henne att prata om det. Det är som att hon har väntat med att nämna det, i hopp om att det inte skulle komma på tal. Åskan och regnet hjälper inte den dystra känslan och hon fortsätter att berätta att hon mår dåligt varje dag över beslutet.
– Jag önskar att jag hade klarat av det. Jag önskar att jag inte skulle ha behövt gå igenom en abort, jag har aldrig velat göra det. Jag kan tänka att om jag inte hade gjort det hade jag haft henne som var tre och den andra som hade varit ett år. Det känns jättejobbigt för jag tänker så många olika scenarion. “Hade jag gjort så här hade jag kanske klarat av det”, men just då visste jag att det inte skulle gå.
Om Tova hade blivit gravid idag hade hon tänkt annorlunda och hon vill gärna att Alexandra ska få syskon i framtiden.
– Nu känner jag att mitt liv är mer stabilt, så skulle jag bli gravid igen skulle jag aldrig göra en abort. Det sa jag efter den gången också: Jag kommer aldrig göra det igen, oavsett hur det ser ut. Jag kommer aldrig göra om det där.
Om du tänker på framtiden, hur hoppas du att din och Alexandras relation ser ut när hon är 20?
– Att det är den bästa relationen som går att ha. Det är jättekul, då är jag inte alls gammal och då är hon gammal i stället. Jag tycker att det är svårt ibland att känna sig som mamma, för mammor har så mycket krav på sig och det var så lite jag visste innan jag blev mamma. Hur mycket skit mammor får av att bara existera typ. Någon kommer alltid att tycka att allt man gör är fel.
– Jag känner mer henne som bästa vän och älskar henne mer än allt annat. Jag gör allt för henne. Jag hoppas att vi får en “bästisrelation” när vi blir äldre, eftersom vi nästan är jämngamla då och förstår säkert varandra bättre än om jag hade fötts på ett helt annat årtionde.
Rasmus Isaksson
j21isra@svf.fhsk.se