Börje Karlsson bor på ett äldreboende i Nässjö. Sjukhusbesök, mediciner och ryggont tar upp en stor del av hans vardag. Att bo på ett äldreboende är inte för alla, men med ett positivt synsätt klarar sig Börje fint.

Hissen rör sig sakta när jag och vårdaren rör oss upp mot den andra våningen på Parkgårdens äldreboende i Nässjö. Vädret är molnigt men inte regnigt den här dagen vilket verkligen inte hör till vanligheten så här års. Löven ligger som fastklistrade på asfalten och den gråa himlen är idag ljusare än vanligt.

Vi kliver ur hissen och jag visas till Börje Karlssons dörr. Vi öppnar dörren och väcker Börje som har somnat till nyheterna på TV:n. Vårdaren berättar att Börje valt att gå upp extra tidigt på morgonen den här dagen för att vara väl förberedd inför vårt möte. Det var kanske därför han slumrade till. Hans handskakning är rejäl och jag lägger märke till hans snälla ögon och glada leende. Det är en liten lägenhet men Börje har fått turen att ha en balkong. Jag lägger märke till några växter i ett hörn som han ser ut att sköta om med omsorg. Vi slår oss ner vid det runda matbordet.

– Jag heter Börje Karlsson. Jag är 77 år och jag har bott här i ett år, säger han när jag frågar vem han är.

Börje bodde förut på Sjöbackens äldreboende men ville senare flyttas till Parkgården då det ligger mycket mer centralt i Nässjö. 

– Jag har problem med min rygg. För du vet att… om jag dammsuger eller torkar golv så får jag jätteont i min rygg. Då ser jag ut så här, säger han, kupar ryggen och lägger pannan mot köksbordet.

Han kunde för några år sedan inte längre ta hand om sig själv på grund av ryggproblemen. Då blev äldreboendet ett ofrivilligt måste.

Kommer du ifrån Nässjö?

– Jajamensan. Jag kommer härifrån. Jag bodde några år i Eksjö efter att jag gift mig men sedan flyttade vi tillbaka till Nässjö.

Börje har under sitt vuxna liv jobbat på HSB i 16 år, och efter det på Eldon i 31 år. De senaste åren har han jobbat på Industrilås i Nässjö. Motionen är dock det som har betytt mest för honom genom hela hans aktiva liv.

– Jag har alltid sprungit mycket. Cykla tycker jag också är väldigt roligt. Man får se så mycket när man är ute och motionerar. Nuförtiden har jag inte orken att springa, eller balansen för att cykla. Jag kan ju inte göra så hemskt mycket längre, säger han och fortsätter:

– Sen tycker jag det är väldigt roligt med växter och att plantera, säger Börje medan han visar de tre växterna som står bredvid mig på ett bord.

Växterna som står bredvid köksbordet sköter Börje om med omsorg. Foto: Axel Strandberg.

Man förstår att det är de små sakerna som betyder mycket för honom. Plantorna har han planterat själv genom att han lagt paprikafrön i jorden. 

– Jag tycker det är kul. Sen är det inte så himla viktigt om det kommer några paprikor. Det hade ju bara varit ett plus, säger han och skrattar. 

Börje ställer sig upp och rör sig sakta mot kylskåpet. I kylen ligger det en papperspåse med potatis på den översta hyllan. Därunder ligger det en mango i sin ensamhet. Med ett leende plockar han ut mangon och lägger den på bordet framför mig. 

– Den här kärnan ska jag också plantera. Det lär väl inte växa så himla bra men jag tycker iallafall att det är väldigt roligt att testa. Jag får bara se till att äta upp den först, säger han medan hans ansikte lyser av glädje.

Börje tycker om livet på Parkgården. Enligt honom får han bra hjälp och han trivs bra med de andra som bor där. Det finns dock saker som Börje kan sakna med livet innan äldreboendet.

– Där jag bodde innan hade jag en stor altan. Då gjorde jag en liten plantering där jag kunde sätta allt från morötter och potatis till dill. Det är väl det jag saknar. Det är någon slags frihet som jag inte riktigt kan få här, säger han, kollar runt i det lilla rummet och fortsätter:

– Här gör jag egentligen inte så mycket. Det blir mest att sitta framför TV:n. Men jag trivs här ändå. Personalen är alla underbara människor. Jag får hjälp så fort jag trycker på den här knappen, säger Börje och visar upp en larmknapp som han har hängande runt halsen.

Flera familjemedlemmar bor också i Nässjö och han har därför väldigt bra kontakt med dem.

– Vi träffas ofta. Det betyder väldigt mycket. Jag ringer både till min son och till min syster flera gånger i veckan. De kommer också ofta hit på helgerna när de har tid.

Något som påverkar Börje mycket i hans vardag är saknaden av hans fru som gick bort i cancer 1995. 

– Det har varit jobbigt. Det finns några här på äldreboendet som bor tillsammans med sin partner. Då börjar jag direkt tänka att “tänk om hon varit här”. Tänk om man fått uppleva ålderdomen tillsammans. Men nu är det inte så, säger Börje och tittar ner i bordet.

Tänker du ofta på det?

– Ja det gör jag. Det är drygt 20 år sedan hon sa att hon kände sig lite tjock i magen. Det visade sig vara cancer och ett år senare gick hon bort. Hon vara bara 50 år och det var alldeles för tidigt. Den tiden var grym, säger Börje.

Efter att Börje flyttat ut från huset i och med sin frus bortgång skaffade han sig två katter som skulle hålla honom sällskap. Det hjälpte honom att tänka på något annat. Nu när han bor på äldreboendet får han inte ha några katter. Det får honom att tänka ännu mer på sin saknaden av sin fru. 

– Jag tänkte mycket på frugan, men när jag skaffade katterna så hade jag något annat att tänka på. Det stöttade mig väldigt mycket och jag saknar faktiskt det. Jag känner mig dock inte ensam här på Parkgården, så det är väldigt skönt.

Börje börjar sedan förklara att de ofta spelar bingo och har andra aktiviteter på Parkgården. Det är mycket till hjälp när det gäller det sociala och det gör att han inte känner sig så ensam. Hela avdelningen går också och kollar på bio någon gång ibland.

Men Börje lider av en sjukdom i sina njurar och behöver tre gånger i veckan åka taxi till sjukhuset. Där får han vara i ungefär fyra timmar för att rena sitt blod i kroppen. Han visar en liten påse som hänger på höger sida av bröstet. Från början tyckte Börje att det skulle vara jobbigt att behöva åka in till sjukhuset tre gånger i veckan. Nu har han vant sig vid det och ser det som en del i hans vardag. 

Han är positiv till det mesta. Både när det gäller hans sjukhusbesök men också till livet i allmänt. Tanken att äldreboendet är sista anhalten har dock slagit Börje några gånger.

– Det är klart att man tänker så. Två stycken på min avdelning har också nyligen gått bort. Det är ju så att tiden går, och jag vet ju att jag inte kommer längre än hit. Man vet ju inte när ens tid kommer. Men jag går inte runt och tänker på det så ofta. Jag är inte redo för att dö, säger han med en viss stolthet i rösten.

Positivismen är något som Börje ser som en stor fördel i hans vardag.

– Det hjälper mig jättemycket i livet får jag nog lov att säga. Om man hade haft ett lite mer negativt synsätt tror jag inte att jag hade trivts så bra här.

Vårt samtal börjar gå mot sitt slut. Jag tittar ner på klockan och sedan tittar jag upp mot kylskåpet som står på min högra sida. Där sitter det några bilder som jag tycker beskriver Börje ganska tydligt. Han visar mig en bild på sitt barnbarn och berättar för mig hur stolt han är över honom, men också att han får vara med honom i hans uppväxt. 

Sakerna som sitter på Börjes kylskåp säger väldigt mycket om hur han är som person. Foto: Axel Strandberg.

Vi börjar återigen prata om hans sjukdom då hans mediciner ligger på diskbänken bredvid kylskåpet. Han berättar att han tar ungefär 150 tabletter i veckan vilket återigen beskriver hans positivism. Att han inte nämnt det under hela intervjun säger en del av människan Börje. Men han hänger inte kvar vid det ämnet så länge, utan väljer återigen att fokusera på det positiva i livet.

– Ibland så får jag komma till Eksjö på blodkontroll och gissa vad de har där? Där har de pedaler som jag kan trampa på för att benen inte ska somna när jag ligger ner. Då får jag äntligen cykla lite igen. Det tycker jag är fantastiskt.

Axel Strandberg
J21stax@svf.fhsk.se