Ett hjärta är alltid rött – filmen om Imperiet

En recension av dokumentären om det svenska bandet som ramade in 80-talet.

Dokumentären Ett hjärta är alltid rött visas nu på biografer runt om i Sverige.

Efter att Ebba Grön och punkens markanta avtryck på 70-talets musik svalnat förs vi till 80-talet då Ebba Gröns medlemmar förvandlar sitt sound och 80-talets klang med influenser av synth, rock och funk till Imperiet. Denna samling av specialiteter bandmedlemmarna satt på blev en till synes helt egen kategori.

En bild av musik, kultur och politik

När jag blev introducerad till Imperiet tidigt i min barndom var det långt efter bandets storhetstid. Jag avundas de som fick slukas av Imperiets alldeles säregna sätt att uppträda och föra publiken i en trans. Jag har ännu inte accepterat att jag aldrig kommer att se Imperiet live. Men en dokumentär om detta band som jag så länge avgudat var värd all väntan. Den drygt nittio minuter långa filmen är däremot inte endast för den inbitna Imperiet-entusiasten, utan ger en bild av hur musiken smälte samman med politiken. Filmen ger en tanke och en bild av 80-talets kultur, mode så väl som, nationell och internationell politik.

Mer än musikalisk underhållning

Tittaren får i kronologisk ordning följa bandets uppgång och fall där bandmedlemmar lämnar och byts ut. Spelningar, intervjuer med oengagerade journalister och slutsålda arenor. När filmen tar klivet från ren musikalisk tillfredsställelse och underhållning, och vi lämnar västvärlden, får vi se den genuina och råa kampen mot våld, orättvisor och tyranner i frihetsberövande stater. Regissören Anders Balsam Hellström ger oss autentiska arkivbilder och klipp från Imperiets storhetstid både på scenen och i det privata, kontrat med berättelser från nutiden med bandets medlemmar. Anekdoter från dåtiden som medlemmarna sedan konfronteras med idag, och vi får ta del av deras tankar och åsikter. Detta är en genialisk taktik Anders Balsam Hellström tar till för att göra dokumentären levande.

Detta var en dokumentär som jag anser att folk som antingen är intresserade av musik, politik eller historia ska se. När eftertexterna rullade kände jag stor glädje, inte bara för jag är en Imperiet-fantast, utan den genuina bilden jag fick av hur svensk musik och politik kunde arbeta tillsammans. Biobesökaren får ta del av snygga konsertupptagningar, bilder samt anekdoter av bandmedlemmar. Betyg: 5/5