Det svarta fåret är en karaktär som alltid varit omtyckt. Den har alltid gett mer värdefull ull än sin vita motsvarighet. Nej, nu ljög jag. Men var det en vit eller svart lögn? Det är dags att reda ut begreppen.
Psykologiskt sett är svaret på frågan grundat i vad vi själva tycker. Den vita lögnen innebär i den vanligaste tolkningen att den inte på något sätt skadar personen. Istället brukar det heta att just den typen av lögn hjälper personen som blir lurad av den. Lögnen är därför inte ansedd som negativ, utan ljus och godsinnad. Det som ligger till grund för det hela är vår moral, det vi utifrån egna erfarenheter tycker är rätt. När det kommer till den svarta lögnen är den raka motsatsen, egoistisk och dålig för omgivningen.
Att det lingvistiskt sett heter just “vit” och “svart”, inte till exempel “röd” eller “grön”, ligger i ordens egenskaper och etymologi.
Elisabet Sandblom är språkvetare och lärare i svenska, engelska och tyska på Högskolan för Lärande och Kommunikation i Jönköping. Hon menar att historian spelar stor roll för den nutida betydelsen.
– Enligt gammal sägen har den vita färgen kommit att symbolisera renhet och äkthet. Det vita har också blivit förknippat med saker som är viktiga, säger hon.
Det sistnämnda skiljer sig en del åt från hur vi skulle använda ordet idag. Viktiga saker kan man tänka sig behöver en färg som fångar ögat, som till exempel rött. Elisabet menar ändå att den vita färgen blir ovanlig när den väl dyker upp, särskilt i ovan nämnda exempel med lögner.
– Man kan tänka sig att de vita lögnerna är mer avvikande än de svarta, säger hon.
I många fall är orden svart och vitt något som nästan alla, oavsett vem man är, kan relatera till. Ur en fysisk mening är vitt basen till alla färger. Det vita ljuset reflekterar i ett föremål som strålar ut andra färger, i annan våglängd. Just därför är finns det flera olika sätt som det vita används på. Detta gäller även det svarta, det som kompletterar när det blir brist på den vita motsatsen.
– Färger är för många något som fungerar. Det finns många som är färgblinda. För att kontrasten ska bli tillräckligt stark använder man nästan alltid dessa två ord i de flesta språk, säger Elisabet.
Våra ord “svart” och “vit” har sitt ursprung i den germanska språkstammen. Orden har tagit lite annan skepnad hos våra nordiska grannar, men även de norska och danska varianterna är även de baserade på germanskan. Däremot finns det uttryck som skiljer sig från språk till språk. Uttryck som “svartsjuk” heter på de brittiska öarna “to be green-eyed”, alltså “ha gröna ögon”. Ett annat uttryck är “svartmåla” som på engelska heter “to demonise”, att “demonisera” – ta ifrån dess värdighet. Uttrycken är alltså inga ordgranna översättningar från ett språk till ett annat, utan mer kulturella och lokala tolkningar, beroende på var man befinner sig.
Det “svarta fåret” är en gemensam benämning i alla delar av världen. I den svenska folktron var svarta djur av flera slag, även tuppar eller getter, en praktisk olägenhet. Pälsen kunde inte bli färgad vit igen när djuret väl blivit fött svart. I fårets fall innebar det att ullen blev mindre värd. Olikheterna var redan för tusen år sedan, ungefär samtidigt som vikingarna levde, något som ledde till diskriminering. Detta har sedan levt kvar i delar av det “moderna” världssamhället.
Svart och vitt är alltså bra för att markera olikheter. Det finns praktiska funktioner med dessa färger även om vi väljer att använda dem i olika sammanhang. Den ene är den andres motsats, men båda hör i slutändan samman.