Jag heter Pernilla Doangdau Jenny Bursell och har fötts med privilegiet att tillhöra två kulturer, två hemländer och två modersmål. Två ‘hemma’, så att säga. Jag heter Pernilla i förnamn lika mycket som Doangdau. Jag svarar på Nilla lika naturligt som jag svarar till Dau. 

Min barndom har präglats av lika mycket köttbullar med potatismos som kao niao (thailändskt klibbris) med salt strött över. Jag kan citera thailändska dokusåpor lika väl som jag kan sjunga Idas sommarvisa. Att jag dragit den lotten i livet är, som sagt, ett privilegium. 

Trots att jag idag ser mig själv som lyckligt lottad, har det tagit lång tid för mig att inse att mina två kulturer är något att vara stolt över. För mitt yngre jag var det en börda, en tyngd jag blivit dömd att bära livet ut. 

Mitt smeknamn på skolgården fram till gymnasiet var ‘’kinesen’’. Harmlöst kan man kanske tänka sig, men det satte spår. Det gick från ‘’kinesen’’ till ‘’jävla kines’’ när vi började närma oss puberteten. ‘’Kines’’ blev för mig ett skällsord, något negativt och dåligt. Att vara asiat var fult, konstigt och pinsamt. 

Att skriva de orden gör ont i mig. Jag skriver det med klump i halsen och tårar i ögonen. 

För mig, så finns inget finare än den thailändska landsbygden, nygräddade kanom krok, doften av min absoluta favoriträtt kuay tiew, stinget på tungan efter en för stark somtam med pla dek i, thailändska fester som alltid är lite för högljudda och de klassiskt väldigt dramatiska dokusåporna, som vi kallar för lakorn. Listan kan göras oändlig. 

Det är först i vuxen ålder jag insett vilken enorm sorg det har varit för mig att känna sån skam över något jag är idag är så otroligt tacksam över att få vara del av. Hade jag kunnat så hade jag gett lilla Dau en stor kram. Jag hade berättat för henne att allt hon skäms för egentligen är fint. Fast innerst inne tror jag att även lilla Dau visste det. Men på skolgården var hon fortfarande inget annat än en ‘’jävla kines’’.

Men Pernilla, du är ju inte kines? Nej, jag är inte kines. Men för andra barn var inte mitt egentliga ursprung särskilt viktigt. Det spelar ingen roll för dem att thailändska och mandarin är två helt olika språk, att kulturerna skiljer sig en hel del och att jag aldrig ens satt fot i landet de kallade mitt. ‘’Det är typ samma sak’’, var något jag fick höra då och något jag skulle komma att få höra fler gånger under mitt liv. 

Skulle det vara något negativt att faktiskt vara kines då? Nej, självklart inte. Men detta handlar om mer än barn som mobbar, barn som inte förstår och barn som är barn. I vuxen ålder har jag kommit fram till att det ändå inte var barnen som var värst. Att bli kallad ‘’kines’’ har inte varit det som vägt tyngst. 

Många tror sig veta bättre än jag, tror att de kan svaret på frågan trots att det är de själva som ställt den. Svarar jag att jag är svensk, så är jag enligt många inte tillräckligt svensk. Svarar jag thai, så är jag inte tillräckligt thai. Jag har ett för exotiskt utseende för att räknas som svensk, trots att jag är född i Jönköping. 

Jag har för ljus hy för att kunna räknas som thai, trots att jag faktiskt talade thai före svenska. Tanterna i byn hemma i nordöstra Thailand brukade klämma på mina armar, hur kan man vara så ljus? 

Det som tyngt mina axlar som mest, både som ung och vuxen, har varit de vuxna som inte tror på mig. De som inte accepterar mitt svar på frågan ‘’var kommer du ifrån?’’. För det är tydligen helt obegripligt att en person skulle kunna bära på två olika identiteter och bakgrund och faktiskt vara en del av båda. 

Men vafan frågar ni för då? Tanken kommer varje gång. Men det kan jag ju inte säga högt, för det är otrevligt och folk är ju bara nyfikna. Jag ska helst nicka och hålla med när de beskriver min bakgrund för mig, le och ta emot. Självklart förstår jag att de flesta menar väl. De är nyfikna, de vill förstå det som är nytt och ännu inte kartlagt. Det som ännu inte riktigt passar in i något fack. 

Följande är ett öppet, kort brev till er vuxna som under mitt liv valt att lägga ord i mun på mig:

Lär er acceptera svaret ni får på frågan ni ställer. Försök att se saker och ting från andra människors perspektiv. Ödmjukhet, nyfikenhet och empati kommer man långt med.
Jag, tillsammans med väldigt många andra, berättar mer än gärna men då vill vi bli bemötta med öppenhet. Inte bli ifrågasatta. Och frågan ‘’men var kommer du ifrån egentligen?’’ ska ni ge blanka fan i att ställa. Fråga istället vad vi har för etnicitet eller kulturell bakgrund. Det fixar ni!

Jag heter Pernilla Doangdau Jenny Bursell och jag har fötts med privilegiet att vara två av väldigt mycket. Ett privilegium jag idag är enormt tacksam för och aldrig mer kommer känna skam för någonsin igen.