Vi går genom Juneporten och ner till en kall och kal tågperrong på Jönköping Resecentrum. Som vid varje stads centralstation kan man här hitta många människor som lever i missbruk eller är hemlösa, men just i Jönköping samlas de även här omkring av en annan anledning. I närheten av stationen ligger nämligen Hela Människan, en plats där människor i utsatthet bland annat serveras frukost och lunch inne i värmen till en billig peng. De lutande bänkarna som motar bort hemlösa från resecentrum har här bytts ut mot ett akutboende med rena lakan. Hit är de annars oönskade välkomna.
Det är strax efter frukosttid när vi kliver in genom den gröna dörren. Där möts vi av en varm stämning och personerna som sitter i den lilla hallen hälsar på oss nyfiket. Innan dörren slår igen bakom oss osar det in cigarettrök från trappen, där en man och kvinna sitter och röker på ett par vita plaststolar. Påväg ut från matsalen kommer en kort man, klädd i ett grönt mjukisställ med luvan uppdragen över det kala huvudet. Han stannar upp, säger hej och undrar vad vi gör och varför vi är här. Uppenbarligen hör vi inte hemma på Hela Människan bland missbrukare och hemlösa.
Plötsligt är det vi som är på fel plats, men vi är ändå inte oönskade här, så som de är där ute. Vi vill visa den här delen av verkligheten, som är så nära men ändå så långt bort, och frågar om mannen i den gröna luvtröjan vill berätta för oss om den. Vi får något otydbart till svar innan han fortsätter ut i hallen. Där byter han ännu några otydbara ord med en kvinna och kommer sedan tillbaka och gestikulerar att vi ska följa med honom in i matrummet. “Aa, kom då” låter det som han säger.
Vi slår oss ned vid ett bord prytt med en liten duk och en plastväxt. Två män sitter mittemot varandra vid bordet bredvid, spelar fia med knuff och dricker kaffe.
Mannen framför oss drar av sig luvan och kurar ihop sig, halvt hängandes mot väggen och halvt mot bordsskivan. Han har ett par små, ovala glasögon på nästippen och bakom dem ett par ständigt kisande ögon. På handen har han orden “fuck aina” tatuerade och under ena ögat kan man ana en svart tår, som med sin suddighet skvallrar om att ha många år på nacken.
Han heter Jimmy men berättar att han även kallas för “Lill-Olle”, ett smeknamn han fick på BB eftersom han var “stor som en ölburk” när han föddes. Han lever upp till namnet än idag. Jimmys lilla kropp skumpar, upp och ner, när han skrattandes berättar om sitt smeknamn, men han blir snabbt allvarligare i tonen vid frågan om hur han mår.
– Jag har haft en dålig period och haft mycket kontakt med myndigheterna, berättar han.
Det rör sig om olovliga körningar, stölder och knark. “Den klassiska återfallsförbrytaren” kallar han sig, och berättar att han har 43 fängelsedomar i bagaget – lite mer än en för varje år han levt.
Hit till Hela Människan kommer han varje dag för att äta och umgås, på uppmaning av sin mamma. Hon är orolig för honom efter att han “tappat 28 kilo på två månader”. Trots att han har en nära relation till sin mamma och att de talas vid på telefon varje dag, menar Jimmy att det är just familje-
banden som påverkat hans liv i den riktning det tagit.
Jimmy börjar pilla och räkna på fingrarna. Han mumlar och efter en stund förstår man att han försöker reda ut hur många syskon han har.
– Jag tror att jag har kvar tre eller fyra syskon i livet. Vid tio års ålder placerades Jimmy i familjehem när hans mamma åkte in i fängelse. Då satt hans papp redan inne på livstid. När han var tretton flyttades han till ett HVB-hem för att sedan placeras i ännu ett familjehem. Jimmy beskriver det som att kriminaliteten “sitter i generna” – det är det enda han kan.
Första gången han “torskade” var han 17 år gammal och säger att han dömdes till fängelse i 2,5 år för 36 bilstölder.
– Är man kriminell och håller på så åker man tillslut dit. Ett konstaterande som är minst lika självklart för honom som det är för oss. Hans pappa dog i fängelset när han avtjänade sitt livstidsstraff, men exakt när kommer Jimmy inte ihåg. Han vänder sig om och ropar bort till en av de fia-med-knuff-spelande männen.
– Johnny! När dog farsan?
De diskuterar fram och tillbaka och kommer fram till att det måste varit för åtta år sedan. Johnny har funnits i Jimmys liv länge, och efter ännu lite mer diskussion förklarar Johnny att han kände Jimmys faster. Johnny, som själv missbrukat, “vände sig till det kristna livet” och har funnits där och stöttat Jimmy i jobbiga tider.
– Jag har själv försökt leva det kristna livet men det gick fan inte.
Jimmy skrattar lite finurligt och de små ögonen förvandlas till två streck.
Johnny blänger på honom från det andra bordet. Sedan han var 15 år gammal har Jimmy haft en stående relation till knarket, då han tog sin första spruta amfetamin – som han efter mycket tjat fått av sin farbror. Alkohol har inte intresserat honom på samma sätt.
– Man blir dum i huvudet av det. Det finns bara negativa saker med alkohol, säger han.
Drogerna har däremot en positiv effekt för Jimmy. Han menar att de håller honom lugn och att det är något han behöver eftersom han har adhd, en diagnos han fick när han bara var ett par år gammal.
– På den tiden hette det damp, säger han, skrattar lite och flaxar runt med armarna framför bröstet.
Han får bara sin adhd-medicin när han är nykter, vilket inte håller så länge, eftersom han inte tycker medicinen är stark nog. När han inte tar extra tabletter eller på annat vis brukar droger blir han orolig och får panikångest. Just ångesten är det han är mest rädd för.
Kvinnan från hallen kommer fram och lutar sig mot dörrkarmen till matsalen. Hon försöker få kontakt med Jimmy och vrider nervöst på huvudet. Upp och ner och höger och vänster. De pratar med varandra –
sluddrande – som på ett annat språk. Det enda som hörs är Jimmys avslutande ord:
– Glöm inte min sparkcykel, säger han, och syftar på elsparkcykeln som står, malplacerad, i hallen.
När han inte är här på Hela Människan är han ute och gör kriminella handlingar, berättar Jimmy. Han beskriver sin kriminalitet som “väldigt hög” och “pågående 24/7”. Anledningen till att detta blivit hans dagliga sysselsättning är för att det är det enklaste och snabbaste sättet att finansiera sitt missbruk på.
– Det jag håller på med är fel, men man tänker inte så när man är missbrukare.
Jimmy hade gärna velat få slut på både sitt missbruk och kriminella leverne men anser att det är svårt då han har alldeles för många negativa kontakter här. Om ett nyktert liv ska vara möjligt måste han flytta från Jönköping, staden han fötts och växt upp i. När hans bror levde brukade Jimmy bo hos honom i Bergsjön, en plats han gärna vill tillbaka till. Bergsjön eller Angered allra helst.
Trots de “kriminella generna” och att en flytt inte verkar ligga nära i tiden, tvivlar Jimmy inte en sekund på att han kommer bli nykter i framtiden. Nu har han, ännu en gång, sökt hjälp på behandlingshem. Samtidigt som hoppet verkar finnas där, skryter han om att han har den snabbaste utskrivningen från ett behandlingshem någonsin, då han var ute igen efter
bara 1,5 timmar.
– Man måste bestämma sig för att man vill om det ska gå.
Just nu bor han på ett missbruksboende i Jönköping, vanligtvis tillsammans med sin sambo, men efter att polisen tog henne i torsdags bor han nu där själv. De har varit tillsammans fram och tillbaka i fem år, berättar Jimmy. Nu väntar han på att hon ska komma hem om två veckor. Längre fram i tiden tänker han inte. En dag i taget. Men om han tillåter sig att drömma
hade han velat jobba med djur igen. Han berättar att han är hästskötare i grunden – och dessutom en bra sådan…
– Ge mig 20 minuter med hästen så kan jag säga vad som är fel på den, säger han och förklarar hur han skulle känna, klämma och lyssna på hästen, som en äkta hästviskare. Djuren lugnade Jimmy. Han hade gärna velat ha en hund, men det är svårt när man hela tiden åker in och ut ur fängelse. Nu har han varit ute i fyra månader, men tror att inte friheten blir långvarig.
– Det dröjer inte länge förrän jag sitter inne igen, säger han. Kvinnan kommer in igen med en limpa bröd i vardera hand, som hon viftar runt sig. Hon säger något obegripligt, knycker med nacken och ser stressad ut.
– Det blir jobbigt nu. Jag måste gå, säger Jimmy. Han ställer sig upp och går ut i hallen, där han – Lill-Olle – fortfarande sitter, djupt ihopsjunken, när vi
lämnar Hela Människan.
Johnny heter egentligen någonting annat.
Annie Darefors, j21daan@svf.fhsk.se
Tilda Sävinger, j21sati@svf.fhsk.se