Farnam Mirzai är kampsportstränaren som har varit thaiboxningsproffs i Thailand, tränat Kinas främsta MMA-fighter och som nu driver en thaiboxningsklubb i Linköping. Vi träffades på klubben och pratade fördomar och kritik mot kampsport, respekt, disciplin, självförsvar och brutalt thailändsk barnarbete. Bland annat.
Jag hämtar upp 32-åriga Farnam Mirzai i stadsdelen Tallboda i Linköping. Han kliver in i bilen och ger mig ett fast handslag. Vi ska till thaiboxningsklubben Linköping Muay thai där Farnam numera håller hus om dagarna. Efter många år på vift har han nämligen slagit sig ner i hemstaden och utbildar alla sorters människor i thaiboxning och självförsvar.
När vi har kommit fram till lokalen och slagit oss ner i soffgruppen i kampsportshallens foajé visar Farnam mig flera klipp från thaiboxning, både från de matcher han själv gått och matcher som avgjorts nyligen.
– Att vi misshandlar varandra är sant. Jag har hört så många inom kampsporten som försöker snacka bort det och på så sätt legitimera sporten. Men det är sant att det är farligt på riktigt det vi sysslar med, men det är två individer som är med på det och tränar för det.
Att det finns våldsinslag i många sporter som inte klassas som kampsporter är ett faktum. Jag frågar Farnam hur han ser på att de sporter han har vigt sitt liv åt går ut på att misshandla sin motståndare.
– Det jag inte förstår med andra sporter med kamp- och våldsinslag, till exempel hockey, är att våldet är så accepterat där. Vi gör det under kontrollerade former och regelverk. För mig sänder det fel signaler att man tycker det är häftigt och coolt att man bråkar när det inte egentligen är en del av spelet. Vi thaiboxare är med på att göra illa varandra och det är det vår sport går ut på. Jag kan förstå att det ser galet och brutalt ut med thaiboxning, men det är inte bara våld och misshandel. Det är så mycket teknik och självkontroll, för mig är det en konst.
Farnam Mirzai berättar att han testade på de flesta stora lagsporterna under uppväxten, men fastnade inte riktigt.
– Våldsinslagen som finns i andra sporter känns fel. Jag kände att jag inte kunde bråka och slåss i typ handboll och hockey. Jag började med karate och kände ”här kan jag fajtas utan att det känns fel och utan att få skit för det”.
Det finns en ständigt återkommande debatt kring kampsport huruvida det är ett fenomen som sår frön hos ungdomar att bruka våld och misshandel ute i samhället eller inte. Om det ens borde få förekomma som sport.
– De som för den här debatten, jag undrar hur de tänker när alla här i Sverige är med och betalar skatt till ett system som är med och finansierar och bygger krigsflygplan och vapen. Då faller hela diskussionen. Det är vapen som används i krig mot folk som man aldrig har träffat i sitt liv. I kampsporten vet du vilka du möter, vilka reglerna är och man tränar ihop och beundrar varandra. Och har en respekt för varandra.
Han har erfarenhet av officiella UFC-organisationen inom MMA där han har varit med och coachat fram Kinas främste UFC-fighter, Zhang Li Peng, där Farnam agerade kinesens huvudtränare. Så när Farnam Mirzai pratar kampsport vet han vad han pratar om. Men det råder inga tveksamheter kring vilken sport som ligger honom närmast hjärtat.
Bland det första Farnam sa när vi träffades var hur viktig thaiboxningen är i hans liv. Att det är en livsstil och nästan som en religion för honom. Han kan inte tänka sig att syssla med något annat.
– jag började när jag var 14. Jag växte upp utan bröder och kusiner och sånt där. Jag hade ingen trygg gemenskap där någon jämnårig fanns för mig. Det kunde komma två år äldre grabbar under min skoltid och trycka upp mig mot väggen och bara hata en för att de ville ha någon att ta ut sina aggressioner på. Det var väldigt förnedrande och inget jag ville finna mig i. ”Det kanske är bäst att jag klarar mig själv”, fick jag tänka. Det gjorde att jag började träna karate. Sen tyckte jag om kampsport också. Jag tyckte det var häftigt. När jag sen börjar träna känner jag hur jag växer och får krafter som människa. Jag blir självsäker och börjar känna mig hemma. Disciplin och självkänsla är det viktigaste jag har fått av kampsporten.
– När jag blev 17 började jag med thaiboxning. Jag fortsatte att växa i mig själv. Träningen gjorde att jag vågade att stå på mig och blev trygg i mig själv. Jag blev lite förtrollad av det här. Jag letade upp alla böcker som fanns på biblioteket om thaiboxning och kampsport. Jag tog in allt jag kom över. Böcker, artiklar, klipp, filmer. Jag studerade sporten i flera timmar i sträck. Jag förstod då att jag var tvungen att flytta från Sverige för att ta nästa steg. Jag bestämde mig för att gå klart gymnasiet och sen skulle jag dra utomlands och satsa.
Och så blev det. Efter gymnasiet bar det av till Thailand.
– Jag åkte själv till Thailand. Helt plötsligt var jag mitt i den här smeten med proffskarriär och allt. Jag ville det där så mycket. Jag tränade två pass om dagen varje dag på en camp där i Thailand. Jag gjorde karriär där, gick matcher regelbundet för att försörja mig och när det inte gick längre var jag tvungen att komma hem till Sverige. Men jag ville inget annat än att leva som proffs. Jag lärde mig att göra allt som krävdes för att nå mina mål, för jag ville inget annat. Jag blev helt förälskad i hela livsstilen i Thailand. Så jag blev helt deprimerad av att komma tillbaka till Sverige. Jag hatade mitt liv här. Jag kände att jag blev bestulen på mitt liv som rullade i Thailand. När jag hade samlat ihop tillräckligt med pengar genom att bo i nästintill misär och att jobba treskift så åkte jag tillbaka till Thailand. När jag väl kom tillbaka var det en daglig kamp.
Ja, även om Farnam levde drömmen under cirka sju år (2005-20011) som proffs i Thailand fick han uppleva mycket som inte kan beskrivas som någon dröm direkt.
– Där fanns den brutalaste formen av barnarbete du kan tänka dig, utom kanske sexindustrin. Barnen där var tvungna att fajtas för att försörja sig. De blev mina kollegor, det var inte så att de mötte mig. De här barnen bodde och sov under boxningsringen. När jag ser tillbaka på det där så var det en hemsk hierarki. Barnen till de som styrde på den där campen behövde inte utsättas för något de inte ville. De gick omkring i guldskor och fina smycken för att det var andra barn som slogs och drog in pengar till klubben.
Idag jobbar Farnam dagligen med självförsvar och kampsport på olika sätt i Linköping, han är på plats på ett flertal skolor och lär barn respekt, disciplin och grundläggande självförsvar.
– Jag jobbar mest med att utveckla andra människor. Det är därför jag kan ha ett sånt här ställe och bedriva sån här verksamhet. Det är inte bara för att jag har varit proffs eller för att jag kan slå folk på käften. Jag lär folk hur de försvarar sig först och främst. När jag är ute i skolor så lär jag eleverna självförsvar, hur de skyddar huvudet. Hur du står och hur du använder armarna för att skydda dig.
Han vänder sig om in mot träningslokalen och pekar på en vadderad vägg som han förklarar används just för att träna självförsvar. Hur man ska agera om man skulle bli upptryckt mot en vägg.
– Genom den dörren kommer det in alla möjliga individer, säger han och pekar på dörren som leder in i träningslokalen. Mammor, pappor, barn, idioter. Mitt jobb är att identifiera vem som är vem och vad deras agenda är. Jag kan läsa av en människa direkt om den har tendens att använda det jag lär ut ute i verkligheten. Då är det ”hejdå, där är dörren. Du behöver inte vara här”. Jag kan inte förstärka fel individer. Jag ger inte bort min krafter till vem som helst. Ansvaret när man kommer till en sån här klubb är stort. Man måste ha respekt, disciplin, visa empati och förstå när det gör ont för någon annan. Det är viktigt att ha tydliga spärrar.
– Jag vill att sporten ska växa. Det här är min livsstil. Min religion.
Det är svårt att argumentera mot något som Farnam säger och man får intrycket att han lever som han lär. Men i och med att han belyser hur viktigt det är att lära ut disciplin, respekt och empati och i och med att han är så noga med att vissa typer av människor med en viss agenda inte bör syssla med kampsport så känns det relevant att undra om inte kampsporten har ett stort problem, eller i alla fall utmaning, i att alla tränare och ledare omöjligen kan ha de här humana och tydliga linjerna kring vad som är okej och inte.
– Jag skulle säga så här: Du har kampsportsklubbar i Sverige och du har en grupp människor som har kommit till Sverige som inte delar våra värderingar när det gäller synen på jämställdhet och demokrati. När det kommer in människor på kampsportsklubbarna som inte respekterar de värden som vi i Sverige värderar högt, då blir det problem. Det kan handla om extrema religiösa åsikter. Jag kan säga de här sakerna, för jag har svart bälte i att vara invandrare. Jag ser det som ett stort problem när man i föreningslivet inte ifrågasätter de här människornas värderingar.
Anton Rimstedt