KRÖNIKA: Är engelsk fotboll död?

Bild på skribent Niklas Hagberg med premier league stjärnor i bakgrunden

Om känslorna försvunnit, Spelar kvalitén fortfarande någon roll?

Detta är en krönika. Åsiktena som delas är skribentens egna.

Likt många andra när vädret bjuder på snöstorm underifrån, snöstorm från vänster, från höger och snöstorm ovanifrån så har jag fastnat framför alla ungkarlars vardagsrums viktigaste pjäs. TVn. 

Likt många andra män mellan 20-35 har även jag som de säger kollat bollen (tittat på fotboll). När man då ‘’kollar bollen’’ så är man illa tvungen att följa halvtidsstudion.

Halvtidsstudion innebär en panel på en kvinna (journalist/tv-personlighet) en man (journalist/tv-personlighet) och en till man (ex-proffs/ex-tränare) som ska diskutera saker som jag i min tv-soffa redan vet, och såklart kan mycket mer om. Ett störande moment såklart, men ack en så stor del av fotbollstittandet ändå. Det man (ungkarl mellan 20-30år) gör då, är att gnälla på vem eller vilka som sitter i studion och hur jävla fel de jävla hobbyexperterna kan ha hela jävla tiden. Vi alla har ju sett samma match, hur kan de ha missat hur den har pågått? Det är en ständigt återkommande fråga hos mig och kanske även i diverse andra fotbollstittande sällskap.

Men ja, för att återkomma till varför jag behövde få ur mig ett par ord ikväll, beror på att en av tv-personligheterna idag gick igenom sina topp 5 fotbollsderbyn. Personligheten heter Gusten Dahlin. En kille som kan gå igenom landets alla snöstormar och komma ut med sin frisyr helt intakt, som det vore ett klichéartat James Bond-klipp. Nåja, han listar iallafall sina derbyn och nämner ett klassiskt derby efter ett annat. Argentinas superheta och livsfarliga River Plate-Boca Juniors på ett kokande La Bombonera.

De två italienska superfotbollslagen från superfotbollsstaden Milano. Inter som startade som ett socialistiskt och antirasistiskt initiativ mot Milan som man då vid tiden av Internazionales skapande kan anta inte tillät icke-italienare. På den ständigt förvirrade arenan med två namn.

Roma – Lazio kommer efter. Det forna fascistiskt lagda laget (Roma) som numera har en ultrasgrupp som lutar åt vänster mot det forna vänsterinspirerade (Lazio) laget som numera har en ultrasgrupp som inte skäms över sina kopplingar till fascismen. 

Efter det nämns den evigt religiösa kampen mellan protestanterna och katolikerna i det åh, så klassiska Old Firm derbyt. Rangers (protestanter) – Celtic (katoliker). Eller som det är mer i modern tid Rangers (Britter) mot Celtic (Irländare och skotska utbrytare).

Sist men inte minst, det svenska upphaussade och pyroteknikglada Stockholmsderby AIK – Djurgården. En topp femma som även fast det kanske på riktigt är hans ärliga åsikt också känns lite uttänkt kontroversiellt. Många tittare hade nog redan förkovrat sig i sin twitterfeed, eller jag menar X. Helt redo med olika slag av kreativa glåpord och förundran över: hur kan det här obskyra jugoslaviska SUPERDERBYT INTE FUCKING VARA MED? t.ex. Andra sitter nog redo på mailen till C More och vill diskutera hur inte det kändaste derbyt El Clasico är med. Real Madrid – Barcelona. Matchernas match. (Det är inte ett riktigt derby då de inte kommer från samma stad. Folk hade ändock undrat var matchen höll hus)

De allra flesta som inte håller med om Gusten Dahlins lista tänker nog dock att det saknas derbyn från fotbollens hemland. Landet med överlägset mest tittare, mest pengar och flest stjärnspelare. 

Hallå Gugge! (Gusten) Var är Liverpool derbyt? Manchester derbyt? Något av alla London derbyn? West Ham – Millwall? Sheffield derbyt? Var, frågar jag mig själv, håller de engelska derbyna hus? Jag sitter denna tisdagskväll efter sändningen i min soffa och funderar. Har Gusten missat och ta med engelska derbyn? Har han medvetet tagit bort England ur ekvationen för att han ryktas vara en så kallad Italien-runkare? Alla dessa viktiga frågor måste jag få svar på.

Bild: Danny Dyer

Så jag googlar på min barndomshjälte Danny Dyer för att kolla om hans fantastiska TV-serie Real Football Factories. Bara för att rättfärdiga min känsla att det saknas bri’ish daa’bys och såklart för att påminna mig själv om hur fantastiskt heta de faktiskt är. Direkt känner jag dock att klippen och referenserna är från tider då fotboll inte såg ut som den gör idag. Det han pratar om har jag inte känt när jag varit i England, och ännu mindre har jag inte känt det framför TVn ett hav bort. ‘’Firms’’ som han nämner frekvent, alltså supportergruppering, har jag som följt engelsk fotboll så länge jag har kunnat stå på två ben, inte hört talas om på säkert tio år, och då i en referens om något gammalt och unket.

Jag minns tillbaka till de gångerna jag själv varit på Premier League fotboll och känner att jämförelsevis med ett Stockholmsderby så är stämningen på läktaren väldigt avslappnad. Snarare är den stundtals mer lik den stämning jag kände när jag var i ett annat land, och kollade på en annan sport. Vid ett mål kanske du fortfarande kan få upp även den tröttaste räkmackeätande turisten från sätet. Ibland kan det till och med bli ett någorlunda JA-rop mellan två bett i mackan, men sen retirerar de snabbt tillbaka till de nedsuttna och osköna plastsätena. 

 

Gusten har nog rätt. Den engelska fotbollen har dött. Dött när den är som mest levande

Levande på så sätt att den innehåller alla de fotbollsspelarna som kan få en att sätta på TVn, och såklart alla pengarna. Död på så sätt att den bara innehåller fotbollsspelare utan lokal klubbförankring.

På läktarna är det sittande publik som gäller. Priserna har fått blåkrage publiken att följa dart och rugby. Ersatta har de blivit av den vita kragen, gärna med en födelseort som stavas med sådana bokstäver som man inte hittar i det engelska alfabetet. Ö, Æ eller kanske ㈤. Ligan som varit fylld av hjärta, passion och känslomässigt starka band. Den fina sortens tribalism som fotboll kan skapa bland supportrar. Den sjungande publiken. Mitt kvarter är bättre än ditt. 

Nu har istället statkriget börjat. Saudiska statens ihopköpta legoknektar möter Qatarernas och Emiraternas spelpjäser. I en kamp som hela världen tittar på, men kanske egentligen inte känner någonting för. När Arsenal möter Tottenham är det snarare ligapositionen som gör dem till fiender än den 100 år gamla rivaliteten. Nog är det inte bara England som är på väg att utkapitalista sin egen fotboll. Det händer i alla länder, så kanske om vi frågar Gusten om fem år, så är det bara Stockholmsderbyt kvar på listan. De andra fyra är kanske helt enkelt ersatta med de obskyra jugoslaviska derbyn som viktigpettrarna på ‘’X’’ tjatar om. 

Kanske är det då så, att om det är känslorna man tycker är intressant, så måste man balansera det mot kvalité.

Reporter

Niklas Hagberg

Journaliststuderande

Dela gärna

Senaste artiklar

G-BVQ5VFQ7W4