Med siktet ställt på svenska språket

Zahra och hennes man flydde från Iran för tre och ett halvt år sedan för att de drömde om en tryggare tillvaro. Väl i Sverige föddes nya drömmar.

– Min första dröm var att lära mig mycket bra svenska för att kunna prata med människor även när jag har problem. Det är lätt att säga ”hej, hur mår du?”. Men när du har större problem kan du inte säga varför eller vilken hjälp du behöver , säger Zahra Babaei och imponerar med sina språkkunskaper för att ha varit här så pass kort tid.

Vi träffas hemma hos väninnan Louise Harrysson, 27 år som bor i ett bostadsområde i centrala Finspång. Hon har precis kommit hem från sitt arbete som lärare och ursäktar röran. Tvååriga sonen Matteo har hunnit att hälla ut leksaker på köksgolvet i det annars välstädade huset. Zahra som är 35 år kommer direkt från sitt arbete som studievägledare och persiska lärare på Nya Bergska, en gymnasieskola där hon arbetat sedan i augusti förra året. Hon kramar glatt om både Matteo och Louise och det går inte att ta miste på att de känner varandra väl. Zahras son Adrian som är drygt två år är kompis med Matteo och de ska snart börja på samma dagis.

Ballongerna på ytterdörren och dekorationerna över köksbordet vittnar om att det nyligen varit kalas för sonen och Louise bjuder på det sista av födelsedagstårtan. Även hon är imponerad av Zahra:

– Sedan första gången vi träffades har du alltid varit så nyfiken och intresserad av att lära dig svenska och svensk kultur.
– Och det svenska samhället, fyller Sara i.
– Du har verkligen visat att du vill leva i Sverige och ta till dig av den svenska kulturen. Du har inte varit så här att ” nu kommer jag med min kultur och det ska vara så här”. Det har jag alltid uppskattat och det är så roligt att se din glädje i det.

Zahra vill inte gå in på detaljer angående anledningen till flykten utan berättar bara att de hade problem. De första veckorna i Sverige bodde paret hos en vän i Stockholm. Efter att maken Majid Banai som är ingenjör fått arbete på KL Industri i Finspång flyttade de till en lägenhet med gångavstånd till Louise och hennes familj. Paret fick ganska omgående uppehållstillstånd. Zahra läste svenska på SFI i ett halvår innan föräldraledigheten som varade under ett år. Hon återupptog sedan studierna. Nu arbetar hon heltid samtidigt som hon läser svenska på distans på heltid.

Efter en tid i Sverige gick Zahra genom en period då hon ofta var ledsen för att hon inte kunde prata svenska och inte hade några svenska vänner. Det var också tufft för att hon lämnat ett liv i Iran med arbete, familj och vänner bakom sig.

– Alla sa till mig att du måste hitta en kompis som du kan prata svenska med, säger Zahra. Men jag var mycket blyg för jag kunde inte prata mycket engelska eller svenska. Första gången jag såg Louise kom hon fram till mig och sa ” hej, vad heter du? ”.

Zahra berättar vidare att hon blev rädd för att hon hade hört att svenskar inte pratar med okända.

– Varför pratar hon med mig? Det var jättekonstigt, förklarar Zahra sina känslor när Louise tog kontakt.

Det första mötet mellan väninnorna var på en secondhandbutik när de var föräldralediga för runt ett och ett halvt år sedan. Båda bar sina söner i en bärsele.

– Vi möttes i en av gångarna där och barnen tittade på varandra. Och det kändes naturligt att börja prata. Hon var så social och trevlig, säger Louise som inte alls märkte av Zahras rädsla.

Det slutade med att Louise frågade efter hennes Facebook och föreslog att de skulle träffas.

– Det kändes ändå som att du ville ses och ville lära känna svenskar. Även fast du tänkte ”hjälp, vad är det här?”. Det märktes på din respons, säger Louise.
– Ja, exakt, svarar Zahra.

Efter ett tag bjöd Louise in Zahra på fika. Men hon var dock fortfarande rädd och ringde till sin man och berättade var Louise bodde.

– Ifall jag skulle kidnappat dig, skämtar Louise och båda skrattar gott.
– Men nu är Louise min bästa kompis, säger Zahra.

Så fort Zahra kom in i huset blev hon lugn.

– Det är en mycket bra och positiv energi här i huset och Louise är så snäll, säger Zahra.

Louise blev Zahras första svenska vän och vänskapen betyder mycket för båda.

– Det är inte bara Zahra som få ta del av den svenska kulturen utan jag får ta del av den persiska, säger Louise.

De har från början pratat mestadels svenska med varandra och Louise gör så gott hon kan för att hjälpa Zahra.

– Vi har alltid haft en öppen relation. Till exempel om du har sms:at mig och något är fel kan jag svara tillbaka och rätta, inte för att vara elak utan för att jag vill hjälpa till. Och jag vet också att du vill att jag ska säga till.

Fast Zahra tycker att Louise pratar fort på svenska.

– Varje person i Sverige pratar på olika sätt. Louise säger inte hela ord, säger Zahra och skrattar. Men jag försöker alltid lyssna på henne, men det är svårt.
– Det är verkligen skillnad nu än för till exempel ett år sedan. Vilken upphämtning du har gjort i språket och i det sociala. Du är modig, säger Louise med beundran i rösten.

När flyktingströmmen var som störst till Sverige hösten 2015 bestämde sig Louise och en vän för att de ville göra någonting. Louise är engagerad i Centrumkyrkan och den andra tjejen i Missionskyrkan. Tillsammans startade de upp en babysång i Missionskyrkan lokaler. En tid senare blev det istället en internationell föräldragrupp.

– Jag hade träffat Zahra på sommaren innan så då bjöd jag så klart med henne.

Zahra började gå där och lärde på så sätt känna nya människor. Vi fortsätter att prata om drömmar och hon räknar upp exempel som att resa till olika platser och att få hjälpa kvinnor runt om i världen. Angående framtiden i Sverige har Zahra planer på att utbilda sig till sjukgymnast. En annan dröm är att köpa hus. Det är helt naturligt för henne att ha drömmar och hon och maken brukar prata om framtiden på kvällarna när de går och lägger sig. Hon förklarar vidare att det är väldigt vanlig i Iran att människor har många och stora drömmar.

– Det märks när man pratar med er att ni har höga ambitioner. Det är inte bara det att ni skulle vilja ha ett hus, utan ni drömmer om ett hus vid havet i Stockholm. Ni vågar att väldigt stora drömmar, säger Louise.

Det är dags för Zahra att gå hem och de kramar om varandra igen. Jag kan inte låta bli fråga om jag också får en kram och utan att tveka ger hon mig en.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *