Richard kom i kontakt med droger redan på högstadiet. Idag konsumerar och säljer han knark på daglig basis, och trivs med det. Han ser drogförsäljningen som ett problem i samhället, men tycker samtidigt att det är helt okej. Ibland till och med något bra.
Regnet duggar tätt och mörkret börjar krypa in över himlen. Klockan är någon minut över sex och jag står på stället där vi bestämt att vi ska träffas, han är sen.
– Jag är framme om cirka 10-15 minuter, säger han.
Richard sitter på bussen på väg hem. Han hade tidigare under dagen fått ett sms om en möjlig drogförsäljning i Tranås. Han ville egentligen inte åka dit, men några extra hundralappar lockade honom. Arbetet började dock redan vid tvåtiden under dagen när han begav sig till Österängen och plockade upp sin beställning från sin langare. Efter det begav han sig mot Tranås för att sälja det olagliga preparatet vidare till sin sms-kontakt. Allt detta för att sedan åka direkt till mig.
– Jag tar en hundring och lite hasch som betalning, sen får min langare resten.
I vanliga fall brukar han åka tillbaka till langaren på en gång och ge honom de pengar hen kräver, men dagen till ära får langaren vänta. Han förklarar att det får bli under kvällen eller morgondagen, varpå jag frågar om langaren inte blir orolig. Han nekar och menar att det är en godtagbar ursäkt att komma sent, så länge han meddelar det i förskott. Någon närmare anledning till förseningen gav han dock inte till sin överordnade.
– De hade nog inte blivit så glada om de vetat om att vi pratar, säger han bestämt.
En kvart senare dyker han upp utanför porten. Vi står med två andra personer som också är på väg in, ingen har nyckel till dörren så en av de andra ringer på dörrklockan till en av lägenheterna. Någon minut senare öppnas dörren och vi kliver in. Vi går upp för en trappa, genom flera olika korridorer och kommer till sist fram till Richards lägenhet.
– Jag har ingen el, men en bra ficklampa så det ska nog gå bra, säger Richard med en aningen stressad röst.
Ingen fara säger jag och tänker faktiskt att jag menar det, solen håller ju sig trots allt uppe en stund till. Han öppnar dörren och fördomen om hur en drogmissbrukare bor slår in. Det är kläder överallt, strumpor på golvet, dubbelsängen är fylld med plagg över det gröna IKEA-täcket och cigaretterna sprider ut sig över enrumslägenheten. Persiennerna är neddragna och ett stort rosa täcke med röda hjärtan på täcker fönstret över sängen. Jag vet inte riktigt var jag ska sätta mig, det är saker överallt, men en vit fåtölj och en svart pall lyckas vi till slut skaka fram under alla grejer. Det är ganska mörkt i rummet, trots ficklampan, och han berättar att han för flera veckor sedan vräks från lägenheten, vilket troligen förklarar elproblematiken.
– Är det okej att jag röker hasch när vi pratar?
Frågan kommer när vi precis satt oss ner. Jag säger att jag helst ser att han inte gör det, vilket han accepterar.
Richard är i 25-årsåldern och bor i Jönköping. Han är uppväxt i en villa tillsammans med sin mamma, pappa och tre syskon. Ett ganska vanligt svenssonliv med andra ord. Han hade en fantastisk uppväxt, det är han tydlig med. Han vill inte att folk ska tro att det var synd om honom under uppväxten.
Drogerna kom in i hans liv på högstadiet. Som tonåring var han, precis som så många andra, motstridig. Han gjorde allt han inte fick göra. Han började snusa, dricka, röka och till och med röka hasch i sjunde klass. Det var dock inte förrän efter nian som det började på riktigt.
– Jag är sökare. Jag sökte och jag hittade. Jag fann det som gjorde mig lugn, som gjorde mig normal. Och då är det klart att jag kommer att göra det varje dag. Om jag mår skit varje dag och får något som får mig att må bra. Då kommer jag göra det, säger han och berättar om ett minne han har med sin kompis.
– Jag var nyfiken. Vi var rastlösa och uttråkade. Vi satt och försökte lära oss att spela gitarr. Vi sket i det.
Han skrattar glatt.
– Vi rökte hasch istället.
Richards började langa knark efter grundskolan. Han blev indragen av sina vänner.
– Jag bara halkade in på ett bananskal, egentligen. De sålde redan åt ett kriminellt gäng. Det var också åt dem vi sålde under det året. Sen försvann det när mina kompisar flyttade, säger han och är tydlig med att de inte var någon Pablo Escobar eller El Chapo.
– Vi var deras springpojkar.
Efter det året hade Richard hittat sina egna kontakter och började sälja på flera olika håll. Både privata kontakter, men även de kriminella gängen skulle bli inblandade i de unga mannens liv.
– Det beror på lite vad man ska ha för något. Om jag ska ha röka eller hasch så åker inte jag till en svensk och hämtar, då åker jag till en utländsk. Amfetamin hämtar jag hellre av en svensk person, säger han och förklarar att man måste sköta sig för att bli accepterad. Gör man inte det, till exempel om man inte betalar i tid, kan det gå riktigt illa.
– Då blir man jagad. Då får man komma på en snabb ursäkt. En bra ursäkt inom rimlig tid eller så får man ducka helt och hållet, men det funkar oftast inte.
– Dels är det viktigt att folk tycker om en, att man är ett bra namn, att man är ärlig och betalar i tid. Men sen är det allmän respekt. Om du lånar någonting till mig så får du tillbaka det eller så betalar jag dig för det. Om jag har sagt att du ska få pengar så ser jag till att du också får dem.
Allmän respekt säger du, men har man inte passerat den gränsen för länge sedan när man säljer droger?
– Det beror på vem man säljer droger till. Om jag säljer till dig som inte håller på med något och säger, ta det här, där tappar jag respekten, det är respektlöst. Men om jag vet att du kommer gå vidare och köpa droger av någon annan och du riskerar att köpa något dåligt som du kan bli skadad av, då vet jag att jag kan ge dig något bättre. Något du inte blir skadad av. Då hjälper jag ju dig, då gör jag ju dig en tjänst, egentligen, säger han men medger också att han ser han ser min poäng.
– Du har rätt, säger han efter ett en kort stunds omtanke, men fortsätter, trots det, hävda att det han gör är ett måste:
– Det är lite äta eller ätas… tyvärr.
Meningarna låter nästan inövade, som om han sagt orden till sig själv ett antal gånger i huvudet. Och kanske har han också det. Kanske är det en nödvändig försvarsmekanism som slår in och inte bara legitimerar, utan till och med övertygar honom att det han gör är bra. Att det hjälper andra människor.
Jag frågar vad han har för ansvar över den situationen som droger skapar, över gängproblematiken som diskuteras allt mer i Sverige och våldet som utövas i drogernas namn. Där är han säker, till en början i alla fall. Han är säker på att drogerna han säljer är bra droger. Han är på den goda sidan.
Men känner du inget ansvar?
– Nej, jag har inte med det att göra. Mina droger skjuter inte ihjäl oskyldiga människor. Mina droger kanske går till den personen som, istället för att köpa en platta öl och slå sin fru, röker lite hasch istället.
Hur kan du vara så säker på det, du kanske inte ens vet vilka personerna du säljer till är?
– Nej, men det är det jag förutsätter. I min mening, 100 gånger av 100 är det mer värt att röka på än att supa sig full. Det är så många som blir aggressiva av alkohol. Det finns ingen människa som blir aggressiv av att röka hasch, det finns ingen. Det har aldrig stått i en tidning, “haschpåverkad ungdom misshandlade folk på stan”, “haschpåverkad 23-åring våldtog flicka i parken”. Det har aldrig stått. Det är i så fall typ “haschpåverkad åt upp Hemmakvälls godislager”.
Men tror du att dina droger kommer från något bra?
– Det är något jag inbillar mig i alla fall. Jag tror man måste göra det. Alltså, jag kan inte sälja droger och gå och tro att allting kommer gå åt helvete.
Är inte det bara en försvarsmekanism, är inte du medveten att det inte är en bra grej?
– Jo… jo jo. Jo, det är jag.
Känner du inget ansvar för det?
– Alltså jo. Men samtidigt måste jag också…, säger han och stannar upp.
– Mitt ansvar ligger i att inte sälja till någon som inte ska ha det. Att veta vad jag säljer det till och vad det ska användas till. Det är väl det som är mitt ansvar, tänker jag. Jag vet ju samtidigt hur mycket det hjälper, hur mycket det hjälpt mig och hoppas alltid att det är på det sättet det kommer hjälpa andra med. Den som köper. Även om jag vet att det inte alltid är så.
Han fortsätter att övertyga sig själv om det har gör är bra och säger att han är noga med vad och till vem han säljer till.
– Jag skulle aldrig sälja någonting som jag inte tar själv. Opiater, tramadol och morfin rör jag inte. Jag har inte rört det sedan jag överdoserade.
Överdosen som Richard pratar om skedde i lägenheten vi sitter i för några år sedan. Jag kollar mig runt och försöker föreställa mig vad som hände. Richard och hans kompis låg i sängen, som nu är totalt obäddad och som då, inte helt otänkbart, också var det. Richard hade under kvällen fått i sig tre kartor tramadol, det vill säga ungefär trettio tabletter. Under natten började krampanfallen komma. Kompisen trodde han skämtade, men fattade efter en stund att det var allvar. Han ringde ambulansen som fick rädda hans liv.
– Jag var död, de fick söva ner mig till koma för att jag krampade.
Richard låg i koma i tre dagar, men klarade sig. Han gick därefter upp från sängen, tog av sig alla slangar och dropp som han hade kring sig och gick hem.
Efter det har han som sagt inte rört tramadol eller liknande droger, men det finns fortfarande ett antal preparat som han brukar och säljer.
– Amfetamin, ecstasy, hasch, marijuana, det är det. Inte kokain, det orkar jag inte hålla på med. Det är för dyrt och det är för mycket risker, folk blir sura.
Richard fortsätter förklara sitt beteende, men erkänner också att det han gör skapar hemska saker runt om i världen.
– Ja, det gör jag, men prästen i kyrkan bidrar ju också till att det blir krig. Det flesta krigen grundar sig i religion.
Rättfärdigar det vad du gör?
– Absolut inte. Men det är aldrig något prat om religion verkligen ska vara tillåtet. Ska någonting verkligen tillåtas som riskerar att skapa krig, som riskerar att skapa misär för andra människor. För att det är vissa människor som inte kan hantera det. Det kan vara tvärtom när det gäller drogerna med. Jag är rätt säker på att om jag inte hade börjat ta droger så hade jag tagit livet av mig. Då hade jag inte suttit här idag. Jag klarade inte av mig själv.
Samtalet blir nästan som en terapi för Richard, trots att jag försöker vara tuff och fråga ut honom. Han är medveten om sina problem, men rättfärdigar dem samtidigt. Vi sitter kvar i rummet och det blir mörkare och mörkare utomhus. Ficklampan på sängen, som har byggts upp som någon slags ljusstake med det gröna IKEA-täcket som hållare, blinkar till, men Richard är snabbt där och rättar till den.
Jag frågar Richard om han är dömd för någonting. Det är han. Han erkänner flera olika brott, alla på något sätt kopplade till droger. Rattfylla och ringa narkotikabrott nämner han specifikt. Två brott nämner han dock inte. Han berättar inte att han några år tidigare dömts för olaga hot och hemfridsbrott.
Det var hans före detta flickvän Matilda, som efter parets uppbrott, eller i slutskedet av förhållandet, blev utsatt för brotten av Richard. Det var en natt, efter ett bråk som hade pågått under dagen, som Richard ska ha tagit sig in in Matildas lägenhet och sagt något i stil med “Håll käften, vet du hur nära jag är på att slå ihjäl dig?”. Richard dömdes i tingsrätten till skyddstillsyn och villkorlig dom, då brottets karaktär motsvarade en månad i fängelse.
Richard böjer sig fram från sin pall och plockar upp en handrullad cigarett från golvet. Jag tänker på vår konversation, han försöker framstå som en sympatisk och omtänksam människa, men samtidigt säljer han preparat som han själv menar förstör för världen. Han säger att han har ett ansvar, men att han ändå gör rätt. Han har dock en princip som är viktigt för honom.
– Jag säljer aldrig till barn, säger han, men menar också att åldern inte är den enda faktorn som spelar roll i en försäljning.
– Tror det beror lite på hur personen är, och vem det är. Jag skulle inte sälja till en omogen 25-åring.
När avgör du om en person är mogen?
Richard tar en lång paus, men får till slut fram ett svar.
– Det kan vara i sms:et. Om jag ser att det är något jag inte vill ha med att göra, och det har nog mycket med min egen risk, eller det har bara med mig själv att göra. Om personen inte är mogen nog att käka ecstasy till exempel så hamnar det på mig. Om den personen hamnar någonstans och ja… då är det mitt ansvar.
Men om du är påverkad nästan varje dag, hur kan du avgöra något sånt då?
Pausen blir om möjligt ännu längre denna gång.
– Nej, det kan jag såklart inte göra. Det är bara en känsla antar jag, en känsla jag får. Nog samma känsla som de går på, de som jobbar på systembolaget. Om de ser en person, som kanske är 30 år, men ser ut eller beter sig som en 17-åring så får de visa legitimation.
Richard tar fram sin becknarväska, accessoaren som blivit något av en stereotypisk symbol för hur man känner igen en knarklangare. Den ligger på sängen bredvid honom och i den ligger en liten fyrkantig plastpåse med gröna blad i. Han sträcker över den till mig men jag avböjer så han lägger ner den i väskan igen.
Tidigare under kvällen har han sagt att han säljer för att försörja sitt eget missbruk. Men hur mycket tjänar man egentligen på att vara en mellanhand i en droghandel? Han åkte ju trots allt till Tranås för några extra hundralappar.
– Tre gånger i veckan, kanske fyra säljer jag, någonstans där brukar det ligga. Då kan jag sälja knark så jag kan käka på helgen.
– Det blir ju inte jättemycket pengar. Kanske mellan 1000 och 2500 kronor, plus att jag kan få lite knark till mig själv då, så om man ska lägga ihop så kanske det blir 2000-4500 kronor i veckan.
Pengarna räcker till droger, men bostad och jobb har han inte. Senast han jobbade var för två år sedan, efter det fick han sparken.
– Vaktmästarjobb och lagerjobb. Det har jag haft. Även ett montörsjobb en gång. Senast jag hade ett jobb mådde jag så dåligt så jag inte kunde gå dit. Jag var tvungen att sjukskriva mig och efter några månader blev jag uppsagd. Och det förstår jag, jag är väldigt obitter till varför jag inte har fått behålla några jobb, säger han och berättar att han inte sökt något jobb efter det.
– Nej, jag är lite trött på att få sparken. Jag behöver liksom inte det i mitt liv, jag behöver inte den negativiteten just nu.
Är det inte bättre att ha ett jobb och få sparken än att inte ha något jobb alls?
– Alltså det är det där med självförtroendet och självkänslan. Att gång på gång få sparken för att man inte håller tillräckligt högt plocksnitt när man jobbar i orderplock eller för att man monterar någonting lite snett, som i princip är betydelselöst, det knäcker en.
Klockan börjar närma sig åtta på kvällen och dagsljuset är nu helt borta i höstmörkret. Jag klickar på min telefon för att stoppa inspelningen och bländas av den ljusa skärmen. Ögonen har vant sig vid mörkret. Mörkret som gjort att jag nästan glömt hur Richard ser ut, trots att han sitter precis framför mig. Jag tar upp min gröna regnjacka som ligger bredvid mig i den vita fåtöljen. Richard sträcker sig efter ficklampan och släcker den. Han visar mig ut i trapphuset och jag frågar om han trivs med sitt liv. Det gör han, men menar att han i framtiden ser något annat.
– Jag har en plan på att utbilda mig och få gymnasiebehörighet så jag kan söka jobb inom kommunen.
– Jag vill hjälpa andra människor. Jag skulle kunna tänka mig att vara personlig assistent eller typ jobba som fritidspedagog. Något för att se till att barn inte ska behöva vara ensamma och mobbade. Jag vill vara den personen som ser det. Jag vill vara den personen som ser till att ett barn går till skolan och har det bra. Nu har jag inte varit mobbad men jag har känt mig jävligt ensam. Och det ska inga barn behöva känna.
I historien kan namn och platser vara utbytta. Richard och Matilda heter egentligen något annat.