Sökandet efter acceptans och trygghet resulterade i missbruk och klippkort på kåken – men när mörket var som tätast var också längtan efter ljuset som starkast.

Boban öppnar dörren och välkomnar mig. Det är en kylig morgon, klockan är strax innan sju och jag har vänt och vridit mig hela natten av nervositet inför detta möte. Jag vill göra Boban rättvisa.

Boban frågar om jag vill ha kaffe och går före mig till personalrummet. På smedjegatan 27, i Jönköpings citykärna har pingstmissionen sin second hand-butik. Här jobbar Boban sida vid sida med två butikschefer, och ett flertal volontärer. Varje vecka tar de emot varor såsom kläder och skor som ska kontrolleras, rengöras, prismärkas och sedan säljas i butiken.

Det ringer i mobilen, Boban ställer ner kaffekoppen och svarar.
Det är Fredrik, föraren från Vårgårda second hand-butik som ska lämna av tio stycken pallar med vårkläder.

-Nu är han här, ta med kaffekoppen, säger Boban och går med raska steg uppför rampen och in i hissen.

Porten öppnas, Fredrik och Boban hälsar glatt på varandra och stämningen är gemytlig när jobbet med att lasta av pallarna påbörjas. Jag står på avstånd och observerar Boban när han metodiskt manövrerar pallyften och svänger omkring i de snäva utrymmena för att få pallarna på plats. Hissen fylls och färden går ner i butiken igen. Någon minut passerar, sen är Boban uppe vid lastkajen igen för att göra om momentet. Ett par turer senare är det fullt på butiksplan och då får övriga pallar lastas in i lagerutrymmet.

En chaufför från Postnord dyker upp och frågar om Fredrik och Boban är klara snart, Boban svarar att så är fallet men när rampen fällts upp kommer han på att de glömt att lasta in de tomma kartongerna som stått vid sidan av de kläder som ska returneras till Vårgårda och chauffören från Postnord får snällt vänta.

Vi sätter oss i personalrummet igen, tar vår andra kopp kaffe för dagen och Boban lutar sig tillbaka och lägger armarna i kors över bröstet. Han börjar berätta.

-Mamma och pappa separerade och jag bodde hos pappa från det att jag var sju år. Pappa jobbade treskift så farmor fick flytta till Sverige från Serbien för att ta hand om mig.
Han fortsätter:

-Jag var strulig i skolan från första klass, det har jag fått återberättat för mig. Jag var en livlig unge, hade problem med fokus och så vidare.

Åtgärder sattes in som ledde till konstanta byten av skolor vilket i sin tur skapade en ostabil tillvaro. När Boban når högstadieålder känns skolan inte som något att försöka sig på längre. Umgänget med polarna, att tjuvåka andras mopeder och småstölder är roligare.

– Mamma har funnits med i bilden hela tiden på ett sätt. När jag skolkade var det hos henne jag befann mig. Att snatta var inget konstigt, det var det mamma sysslade med och var bra på.

-Uppmuntrade hon dig till det?

-Alltså, det var ju så hon levde, så det kan man väl säga att hon gjorde. Det var aldrig så att hon sa att det var fel eller att man fick skäll. Jag kände mig accepterad hos henne.
I perioder bodde jag även hos min bror och där var alkoholen lättillgänglig.

-Så din bror var missbrukare?

-En svensson skulle kalla det för missbruk, men varenda en från balkan dricker så. Det är liksom en annan kultur.
Det var också en del strul mellan brorsan och hans fru, och snatterier uppmuntrades, att plocka på sig parfymer från en närbutik hörde liksom till vardagen.

Emellanåt pausar Boban en längre stund, kanske av respekt för att jag ska hinna med att skriva eller för att få minnena i rätt
ordning.

När jag började åttan, fick jag en anpassad studiegång där jag skulle ha praktik på en närbutik eller kiosk. Jag minns inte namnet på den men jag snattade även där och blev påkommen. Det var något litet, kanske ett tuggummipaket och så onödigt. Hade jag frågat så hade jag fått det där tuggummipaketet av de som hade närbutiken. Jag fick inte vara kvar där efter det.

Boban har hunnit med mycket redan som 14-åring och det är då socialtjänsten bestämmer att han ska placeras på ett HVB-hem i Värnamo. Istället för att få ordning på livet får han nya vänner som festar, dricker och röker hasch. Där fanns inga pisseprover så man lyckades dölja det rätt bra. Jag hade hunnit lära mig att manipulera personalen också. I åldern 14-17 år var det massor med alkohol, cannabis och slagsmål. Hela min identitet byggde på att jag var bråkig. Jag fick LVU på mig, blev placerad på Stigby ungdomshem på sluten avdelning i tre månader. Sen fick jag julpermission och blev tillsagd av morsan att fly till Jugoslavien, så jag gjorde det. Jag var där i nästan ett år och hann med att ”festa till det rejält” och dessutom gifta mig.

1992 kommer Boban tillbaka till Jönköping tillsammans med sin fru, de får hjälp med en lägenhet och lever på socialbidrag. De får en dotter och Boban håller sig lugn ett litet tag. Han försöker landa i sin nya roll som pappa.

Omställningen är inte enkel och många av hans vänner är yngre, singlar och vill leva ett liv fritt från ansvar. Bobans lägenhet blir ett tillhåll för förfester och han befinner allt oftare ute med sina vänner på krogen.

Utöver att besöka krogarna i länet hänger Boban även en del på gymet där han kommer i kontakt med tyngre kriminella. Anabola steroider är i ropet och Boban har kontakter i Jugoslavien som har tillgång till olika anabola preparat. Dessa säljs sedan vidare med en rejäl vinst i Sverige. Tillsammans med sina nya kontakter på gymet utför han också rån, så kallade “Smash and grab” runtomkring Jönköping.

Den kriminella grupp av nya vänner han ingår i sysslar privat med amfetamin och vid 27 års ålder testar Boban det för första gången och fastnar direkt.
Mer pengar måste nu in snabbare för att ha råd med amfetaminet. År 2003 skiljer sig Boban och hans fru, de har under åren fått tillökning och är nu en familj på fyra personer. Hans båda döttrar är åtta respektive sex år och vid tidpunkten för skilsmässan är Boban djupt nere amfetaminträsket.

-Jag är desperat och utför allt mer ogenomtänkta kriminella handlingar.

Fram till år 2019 genomlever Boban både toppar och dalar. Han får arbetsträna på Erikshjälpen men lever ett dubbelliv med missbruk och åker in och ut på behandling varvat med kortare fängelsestraff.

Det är i oktober samma år som han på allvar börjar fundera över möjligheterna till ett vanligt liv.
Ett samtal från en närstående är det som gör att han till sist beslutar sig för att göra den mödosamma resa som krävs för att bli fri från missbruket.

-Jag tänkte på min pappa som börjar bli gammal och mina döttrar. På nyårsnatten får jag ett samtal som får mig att fatta beslutet. Jag känner att det räcker nu.
Vid den här tiden delar jag livet med en person och även hon är med på att sluta med drogerna.

Boban har kontakt med en person inom Pingstmissionen och får löfte om att få hjälpa till att bygga upp den butik som vi står i idag. Här har han nu varit sedan i slutet av Mars 2020.

-Jag längtade efter det här, en vardag. Att ha ett jobb att gå till, en lön, rutiner, och att känna mig behövd.

-Nu när du har landat i det och har skapat dig en vardag, vad skulle du vilja uppnå härnäst?

-Jag vill gärna berätta min historia för ungdomar så att de slipper göra samma misstag som mig. Jag vill fördjupa min tro på gud och så vill jag ta körkort.


Tintin Palmér  

j22pati@svf.fhsk.se