Jag tillhör tydligen en minoritet i Sverige. Jag är en av de 20 procenten som fortfarande föredrar att hälsa genom ett stadigt handslag.
Där står man och känner sig lite tafatt. Ser hur ett hav av armar snart kommer att dränka mig i en främmande famn, tillhörande någon som jag knappt känner. Samtidigt blir det lite konstig stämning. För om inte jag svarar med samma mynt, så blir alltihop konstigt och ovälkomnande. Men visst är det ändå så det brukar sluta. Och efteråt tittar man lite konstigt på varandra.
Både vårdcentraler och experter på vett och etikett pratar om baciller, och att det är mer hygieniskt att skaka hand. Vilket i och för sig inte är ett argument som jag slukar med hull och hår.
– Hej, ska vi byta baciller med varandra?
Fast vid närmare eftertanke vet jag inte om det verkligen är det här med baciller som skapar den underliga känslan. Kanske är det bara att jag känner mig obekväm. För det är just det, att krama en främling eller någon man knappt känner – det känns obekvämt.
Många menar att detta kramande till höger och vänster är en importerad vana, som är vanligare utomlands. Man är helt enkelt intimare med varandra i andra länder. Det stämmer säkert, och då kan man ju förstås filosofera kring huruvida vi svenskar är kallare emot varandra än vad människor är i andra länder.
Jag vill inte betraktas som en kall svensk. Men av handtag, famntag klapp eller kyss, så väljer jag handtag. Det känns helt enkelt bekvämast, och jag får i och med detta erkänna mig vara en ganska bekväm människa tror jag. Ja, bekväm.