Kritiken mot Juniorkronorna har varit hård de senaste åren när det handlar om att vinna i de avgörande matcherna. Kan lösningen vara att ge mer plats åt individualisterna och spela fler slutspelsmatcher?
LÄS MER:
Förre HV-stjärnan: ”Det finns inga skrupler”
Guldhjälten om spelar- och coachutveckling: ”Jag tror att det är ett etiskt dilemma”
Guldcoachen: ”Någon gång studsar det rätt”
Som ni kunnat läsa här på sajten under de senaste två veckorna har vi försökt att vända på varenda sten för att komma fram till hur det kan komma sig att Juniorkronorna bara har tagit två guldmedaljer på 41 försök i Junior-VM. Samma facit under samma tidsperiod i seniorernas världsmästerskap är sex guldmedaljer.
I rättvisans namn ska sägas att i ”stora VM” beror nationernas framgång i mångt och mycket på vilka NHL-spelare de lyckas få loss lagom till turneringen.
Men ändå? Vad beror det på?
Det finns självklart inget klockrent svar på den frågan. Det pratas små marginaler. Studs hit och studs dit. Det pratas att vi i Sverige saknar ”det där lilla extra” i vår vinnarmentalitet. Det pratas att vi är lite efter de övriga länderna i junior-VM för att vår elitsatsning börjar senare.
Det pratas helt enkelt väldigt mycket om vad avsaknaden av guldmedaljer beror på.
LÄS MER:
Idrottsvetaren: ”Vi har mer att välja på”
Han coachade ”Foppa” och grabbarna: ”Peter hade några otroliga saker för sig”
Förbundskaptenen om första JVM-guldet: ”Vi spelade riktigt bra”
Finns det ett klockrent svar tror jag att det står att finna i när vi börjar vår elitsatsning på hockeytalangerna. Som det är nu i Sverige startar den när de ska börja gymnasiet och så tycker jag det ska förbli. Det finns ingen anledning att stressa fram supertalanger när vi ändå får fram så pass många bra spelare som vi gör. 91 spelare som fått sin hockeyutbildning i Sverige tog säsongen som var skridskoskär på en NHL-rink. 91 spelare! Där är det bara USA och Kanada som straffar oss. Tack till Twitterkontot Svenskarna i NHL som tagit fram statistiken.
Säsongen 2009/2010 var det 54 svenska spelare. En ökning med 68,5% och ett starkt bevis på att svensk talangutveckling mår bra.
En ny Peter Forsberg eller Mats Sundin kommer komma fram vilket talangprogram vi än må ha. Var så säkra.
91 svenskar i NHL denna säsong innebär en ökning på 68.5% sedan 2010. Sedan åren innan millennieskiftet har det svenska antalet fördubblats: pic.twitter.com/4DuINIs846
— Svenskarna i NHL (@SvenskarnaiNHL) April 10, 2017
Hur blir vi bättre på talangutveckling då? För man kan alltid bli bättre. I första hand tänker jag på två saker:
I mitt arbete som skribent för sajten hockeysverige.se har jag vid tillfällen stött på fall där spelare vittnat om att de inte känt sig omhändertagna tillräckligt som ungdomsspelare för vissa klubbar. I nästan samtliga fall jag fått till mig har spelarna fått höra att de har dålig attityd, vilket tillslut har lett till att de, antingen självmant eller påtvingat, lämnat klubben. Det handlar om talangfulla spelare, vars enda fel egentligen är att de ”inte varit som alla andra”.
LÄS MER:
Expressens krönikör: ”Hur fan kan han säga att allt är perfekt?”
Förre HV-spelaren: ”Det bästa laget vinner inte alltid”
Jag vet inte hur stort detta problemet är, om det ens är stort. Men någonstans känner jag att klubbarna måste bli bättre på att finna de bakomliggande orsakerna till beteendet. Ibland känner jag att man ger upp för lätt med spelare som inte ”rättar in sig i ledet”.
Det här är bara min känsla ska sägas och jag kan inte leda detta i bevis. Men jag vet att svenska ishockeyförbundet jobbar med ökad mångfald, att du ska få vara vem och hur du vill. Devisen ”Jaget för laget” iscensattes av förre förbundskaptenen Pär Mårts och det tycker jag är en bra grej. Se individen istället för kollektivet. Mår spelaren bra, mår laget bra.
Det blir svårt att kräva av klubbarna att jobba med att utveckla individer/hitta bakomliggande orsaker till ett beteende. Ungdomsverksamheten bedrivs ideellt och det vore att gapa efter för mycket i mitt tycket att ungdomsledarna helt plötsligt ska bli första klassens människokännare och psykologer, även om jag inte tvivlar en sekund på att de redan idag har bra människokännedom. Men de kanske borde satsa på mentala coacher på ungdomssidan ute i klubbarna? En resurs som finns till hands om det behövs och jobbar mycket med att observera gruppen för att fånga upp de som behöver fångas upp?
Sen, till sist, skulle jag önska att svenska ishockeyförbundet ser över antalet slutspelsmatcher i juniorserierna, som i mitt tycke är alldeles för få.
Som upplägget är nu för Superelit så spelas det bäst av tre i åttondels- och kvartsfinal, medan semifinal och final avgörs i bäst av en match.
Jag skulle nog vilja ha bäst av fem över hela linjen där. Det är i ”vinna eller försvinna”-matcherna karaktärer byggs och vinnarmentaliteten frodas. Här måste svensk ishockey hitta en lösning. Kan de andra länderna så kan vi.
Tack för ordet.
LÄS MER:
Bendelin om kritiska läget: ”Vissa petade bara i maten”
SVT-profilen: ”Är det ens ett mål att vinna med JVM-laget?”
Cmore-profilen: ”Vi blir landet lagom även i hockeyn”