Amfetamin, heroin, kokain eller LSD, är några exempel på vad du kan få i brevlådan genom några knapptryck på nätet. Men vilka är det som står bakom drogförsäljningen som sker online, och hur resonerar en narkotikalangare om risker, samvete och ansvar? Jag har träffat nätlangaren “Martin”, som är ett exempel på den nya sortens grova, digitaliserade narkotikabrottslingar

Solens sista strålar letar sig in mellan gardinerna i det dunkla vardagsrummet. Längs de vita väggarna hänger retro-inspirerade canvastavlor, bilder från familjens senaste utlandsresa och en Bruce Springsteen-plansch. I divansoffan ligger färgglada kuddar ihop med flera lurviga filtar och under soffbordet ligger kritor, färgpennor, någon plastig superhjälte och flera målarböcker i Bamse-tema. I mina ögon kunde detta vara hem åt vilken vanlig småbarnsfamilj som helst.

I ljuset av de två datorskärmarna sitter småbarnspappan “Martin” och gungar i sin svarta kontorsstol. Med snabba fingrar knappar han över tangentbordet till ljudet av Bon Jovi:s “It’s my life” i högtalarna. På den ena skärmen syns webbläsaren Tor med ett halvdussin drogshoppar bland flikarna och på den andra krypteringsprogrammet Kleopatra.

– Kunderna klickar hem vad de vill ha från mitt sortiment, sedan skriver de sina adressuppgifter i ett krypterat meddelande, sen är det bara skicka varorna med vanlig postgång, berättar Martin.

Sekunden senare piper det till och ett A4-ark med tjugofyra adressetiketter glider ur laserskrivaren under kontorsbordet. Martin plockar upp pappret och synar dagens skörd med ett leende, “245 gram pulver, då kan vi äta i dag också”, säger Martin med pappret i handen.

Han sticker till mig adresslistan och bland de tjugofyra narkotikaköparna syns städer från Luleå i norr till Ystad i söder, och en förvånansvärt jämn fördelning mellan könen: Tio kvinnor och fjorton män, som i detta nu väntar på att få knark i brevlådan – levererat av Postnord.

– För ett frimärke, som kostar tretton kronor, kan jag skicka upp till 50 gram över hela landet. Ett halvkilo kostar 78 kronor att skicka. Vilket är jäkligt prisvärt för att dels frakta knarket hela vägen till köparens dörr och samtidigt slippa träffa kunderna. Då slipper man att någon nervös förstagångsköpare golar mig i polisförhör, berättar han.

När Martin har avslutat meningen lutar han sig framåt, sträcker ut handen och tar fram en tallrik som varit dold bakom en av skärmarna. På den mörkblå tallriken ligger vita pulverhögar, ett rosa Ica-kort och ett litet “snortrör” i metall. Martin tar det pulverbesudlade kortet och doserar upp en iögonfallande stor lina. “Det är ladd (slang för kokain, reds. anm)”, berättar Martin när han för metallröret till näsan och drar i sig linan.

Martins smärtsamma stön och grimaserna i hans ansikte talar sitt tydliga språk – det inte var florsocker på tallriken.

– Asså jag är ju ingen pundare om du tror det, jag tar bara ibland. Och jag har inga mer grejer hemma, så du kan vara lugn, försäkrar Martin när han ser mitt förvånade ansiktsuttryck.

Hur ofta är “ibland”?

– Asså, det har väl blivit lite oftare sedan tjejen och vårt barn flyttade för några veckor sedan. Men som sagt, jag är inte fast på mina egna varor.

När jag försöker få Martin att stanna upp och berätta mer om separationen blir han märkbart obekväm, börjar mumla och skruva på sig i stolen. Jag trycker på och frågar om flytten kan varit narkotikarelaterad, då byts det obekväma mumlet ut mot ett åskmoln och orden fullkomligt haglar.

– Vadå “narkotikarelaterat”, hon visste vem hon blev tillsammans med och hon har fan aldrig klagat på alla resor och hotellnätter som jag bjudit på genom åren. Hon klagade inte när jag köpte en fet bil till oss heller. Men nu duger det visst inte längre, dundrar Martin och tar ett djupt andetag innan han fortsätter:

– Jag sliter som ett jävla djur här, men det duger inte.

Martin ber om en paus och går till balkongen för att röka. Genom fönsterrutan ser jag hur han febrilt fipplar med sin telefon och drar ordentliga bloss på cigaretten. När han kommer in igen föreslår jag att vi kan fortsätta samtalet ute i köket, något han motvilligt går med på, tydligen hade han “jobb” att göra vid datorn. 

 En nybryggd kaffekanna senare har Martin lugnat ner sig och blivit lite mer skojfrisk. Han pekar ut mot en lekpark som syns från köksfönstret, tydligen brukar mammorna som sitter på “ljugarbänken” bråka högljutt med varandra lite då och då. Jag passar på att fånga det glada humöret och ber honom berätta hur hans kriminella karriär på nätet började.

– Asså det började med att jag och några kompisar hittade darknet och dåvarande Silk Road, runt 2013-2014. Vi började lite smått, men det växte som tusan, och efter något år hittade vi folk som kunde förvara, paketera och posta drogerna åt oss. Så vi skötte bara säljkontot och den ekonomiska biten. Det kändes säkrast så, för flera av våra “postare” har åkt dit genom åren – och fått fleråriga fängelsestraff.

Hur kändes det när “postarna” åkte dit och fick sitta i fängelse, fick du dåligt samvete?

– Varför skulle jag få dåligt samvete? De valde frivilligt att ta jobbet och kände till riskerna. Vi betalade postarna typ 15 lax i månaden, och då ingår risken att de kan åka dit. Don´t do a crime if you can´t do the time.

För Martin och hans kompisar rullade affärerna på och under flera år var de ledande inom den nätbaserade narkotikaförsäljningen. Från sina krypterade datorer kunde de årligen håva in miljonbelopp i kryptovalutan Bitcoin, som de sedan sålde kontant till privatpersoner. Mitt i allt träffade Martin tjejen som skulle bli mor åt hans barn. Men samtidigt som kärleken och sedelbuntarna växte, hände något annat i Martin.

– Vi tjänade flera miljoner, men fick slita för pengarna. Vi jobbade dygnet runt och stressade sönder… Att hålla kommunikationen med alla postare runtom i landet, se till att de hade tillräckliga lagersaldon och skötte sina jobb. Sen hade vi så många kunder att vi fick avsätta 4 timmar per dag till ren kundservice på sajten. Sen blev stressen värre av att polisens Noa-detektiver fick fatt i fler och fler säljare… Så jag gick in i väggen, blev utbränd, säger Martin och efter en sekunds tystnad tillägger han:

– Så nu kör jag i lite mindre skala, helt solo.

För oss krim-nördar är det ingen nyhet att polisen lyckats ganska bra med att lagföra narkotikalangarna på nätet. I runda slängar har ett hundratal försäljare gripits, åtalats och dömts till långa fängelsestraff, inte sällan i spannet 6-10 år. I många fall har gärningsmännen varit, precis som Martin, vanliga människor med varken belastningsregister eller gängkopplingar. Inte helt sällan har personerna haft både villa, volvo, vovve och barn. Är det verkligen värt att riskera allt det där, och hur schysst är det att, som förälder, riskera att låta ett barn bli faderlös under flera års tid? 

– Jag har klarat mig i nästan tio år och vet hur man undviker upptäckt. Så mitt barn kommer inte behöva besöka mig på Kumla, säger Martin.

Så kanske de flesta tänker… innan de åker dit?

– Jag har läst typ alla fupar, på alla säljare som torskat. Vet du vad alla har gemensamt? Jo, alla har antingen varit pundare eller blivit slarviga.

Efter några koppar reser sig Martin och säger att han måste fixa lite jobb, jag är välkommen att hänga med. Han hämtar adresslapparna från skrivaren och går till sitt sovrum. Den obäddade dubbelsängen kantas av smutsiga strumpor och underkläder, som det brukar se ut hos en ensamboende man. Det som sticker ut är arbetsplatsen ovanpå den vita Ikea-byrån: Tejprullar, hundratals med frimärken, digitalvågar, mängder med zip-påsar, vakuumförpackare och mängder med kuvert i regnbågens alla färger. Martin plockar ut ett par kuvert av varje sort och börjar klistra på adresslapparna.

– Man får vara noga med att inte köra samma kuvert på alla ordrar. Det ser ju lite misstänksamt ut om det dyker upp 30-40 identiska kuvert på postsorteringen, säger Martin och fortsätter prata om diverse tips och trix för att klara sig undan upptäckt hos Postnord.

Jag lyssnar och lyssnar, sedan leder jag in samtalet att handla om köparna, och Martins del i att deras missbruk kan fortsätta. Han kan ju omöjligt veta i vilket psykiskt eller fysiskt skick de befinner sig i, kanske är det barn som beställer… Men Martin verkar inte ha några större skrupler eller samvetskval på den punkten. Köparna har gjort ett aktivt val och klickat hem sitt knark. Vuxna människor får bestämma över sina egna liv. Dessutom håller hans produkter, enligt honom själv, högre kvalité än utbudet på gatan. 

Efter en stund säger Martin att det börjar bli dags att väga upp drogerna, som sedan vakuumförpackas och slutligen postas. Då jag gjorde klart redan före intervjun att jag inte kan vara med vid någon droghantering, så säger han i klarspråk att det är dags för mig att gå. Då ställer jag min sista och viktigaste fråga:

Du har inget dåligt samvete för “postarna” som åkt i fängelse, du känner inget ansvar som säljer droger, du tror inte att din partner tog barnet och flyttade ut av narkotikarelaterade anledningar, och du är helt säker på att din dotter aldrig kommer ha en pappa i fängelse… Är det verkligen så, eller intalar du dig själv att tänka så?

– Ehhh… Asså vuxna människor får bestämma över sin liv och säljer inte jag finns det andra som gör det. Det andra du frågar är något mellan mig och min tjej… Hon kommer säkert tillbaka, tror jag.

Saknar du inte ditt barn?

– Klart jag gör, hon är mitt allt. Men nu måste jag börja jobba.

“Martin” heter egentligen något helt annat.


Ett svar