Paul Hansens föreläsning på Södra Vätterbygdens folkhögskola gav splittrade känslor av förtvivlan, beundran och hopp.
Bilder som sticker ett litet hål på själen och stannar upp hela ens tillvaro för en stund. Som ger perspektiv och från en vanlig svensk vardag med kafferaster och trafikköer vid klockan fem, kastas man in i livsöden man inte ens hade i mardrömmen.
Det är min direkta känsla efter Paul Hansens föreläsning när han visade sina tunga hemska bilder med en sådan vacker innebörd. Innebörden att sprida människors rop på hjälp, belysa det som händer världen runt, den misär som kan verka så långt bort från vårt trygga Sverige.
När jag frågade Paul vad som motiverar hon om att åka till dessa farliga länder och krigsdrabbade områden förklarade han att det sitter i hjärtat. Det är när det känns i hjärtat på riktigt som man kan göra skillnad.
De orden satte sig fast och jag kände mig träffad, som säkert många andra. Vikten av att sprida människors historier och olika livsöden gav mig en direkt inspiration. Dessa röster måste höras och även att det kan vara jobbigt att se den grova verkligheten där ute, så är det just det som, enligt mig, är riktig journalistik. Som Paul Hansen själv sa, ”en bra bild ska ge handsvett”.
Jag tror att alla människor behöver en Paul Hansenbild på väggen hemma. Perspektivet den ger och uppvaknandet att alla inte är så priviligierade som en själv är värt alla photoshopade Tiktokfilter i världen. Det är inte bara ett klick eller en text, det är verkligen en annan människas historia som vi får chansen att ta del av. I dessa tider där sociala medier styr runt med sina fixade collagebilder kan ett foto från Paul Hansens verklighet kännas jobbig. Men det är just det som är det fina, att våga inse vad som händer runt om och på så sätt hjälpa andra.
Gråten i halsen satt där så många gånger under föreläsningen, jag ville bara ställa mig upp och skrika. Denna inspiration, blandat med Paul Hansens ödmjukhet, gav mig ett enormt hopp om vår värld. Att människor visar solidaritet och med mänsklighet i en värld som kan vara mörk och grym. Jag är fascinerad hur han har lyckats fånga så många känslor och ord i en bild. Vinklar och ljus sättning, former och fokuspunkter. En bild säger mer ett tusen ord och efter allt jag fick se idag kan jag inte annat än att hålla med om det gamla ordspråket. Man behöver knappt en bildtext till Pauls fotografier, känslorna som kommer upp bild efter bild är direkta, och meningen bakom varje bild är så stark att manfår gåshud. Jag är omskakad för jag kan inte varit den enda som tänkte ” tänk om det var jag ” eller ” tänk om det var min familj i krig”. Tragiska livsöden som lämnar en tom kan bara ge inspiration att göra sitt bästa för att hjälpa en annan människa i nöd. Deras historier från krig och misär bodde aldrig glömmas. När andras röst inte räcker till och tystas ner, då kan en bild leva föralltid. För att vi ska veta verkligheten och inte leva i en bubbla.
Tack Paul Hansen för din hemska och underbara föreläsning som ger hopp och ljus i en värld som kan vara så svår att förstå.
Hanna Ferm Tiitus
j22tiha@svf.fhsk.se