Diffust. Långsökt. Tråkigt.
Konstutställningen Playlist lär jag inte besöka igen.
Även om jag vet att det finns folk som hyllar samlingen.
Jag gick till Jönköpings länsmuseum med inställningen att jag skulle betrakta vad som fanns där genom min neutrala monockel. Men efter ett par minuter av besöket gick det inte att undgå faktum.
Jag förstår inte grejen med konst.
Utställningen Playlist uppges handla om utanförskap och försoning. Men för mig är fyra skinnbitar på en vägg, en massa klagomål broderade på en tygduk och några videoklipp på ett gäng tjocka tanter framförallt följande:
Diffust. Och långsökt. Och tråkigt.
Tolkaren gör jobbet
Den som svarar för det viktigaste jobbet i skapandet av ett konststycke är inte konstnären själv. Det är tolkaren, i det här fallet en djupt fascinerad kvinna i 40-årsåldern, som skrivit tolkningar av alla objekt.
Men många av tolkningarna är fortfarande långsökta. Och det hade lika gärna kunnat vara jag som skapat alstren – utan en tillstymmelse till eftertanke.
Och då var ändå den här utställningen roligare än flera av de tidigare ditona jag beskådat. Vissa av konstföremålen tycktes faktiskt åtminstone ha en baktanke och någon enstaka berörde till och med. Till exempel bilden av en rad småflickor som med skräck i blickarna väntar på något som uppenbarligen skall hända bara sekunder efter avbildningsögonblicket.
Och den nakne baltiske skridskoåkaren är det inte utan att man drar lite på munnen åt.
“Nonsens”
Men – och min objektiva monockel ligger förmodligen nedtrampad någonstans i närheten av filmduken som visar en sjungande transvestit med basröst – det mesta är vad så kallad konst brukar vara.
Och ibland har jag svårt att förstå texterna som skrivits till respektive objekt. Nämnda skridskoåkare ackompanjeras av sin son som sjunger en medeltida sång. I beskrivningen står det: “Så blir sonen fadern och fadern sonen på en och samma gång”.
Är det något jag har missat? Blir man samma person bara för att man sjunger samtidigt som den andre åker skridskor naken? Själv skulle jag kalla detta för nonsens.
Kulturskribent hade gillat
Jag är skrämmande väl medveten om att jag inte är – och aldrig kommer bli – någon konstkännare. Men kanske är jag inte heller negativ. Kanske är jag neutral ändå – och det är därför mitt omdöme är som det är.
En sann kulturskribent hade förmodligen höjt utställningen Playlist till skyarna och talat om “engagemang”, “närvaro” och “djup”.
Men inte jag. Jag sätter en tvåa – högst.
Och jag kommer inte tillbaka.
VICTOR HJELMGREN