oktemb

 

”Slutet är nära!” Dessa ord har skanderats mången gång i mänsklighetens historia, av galningar, forskare, präster, profeter och politiska ledare. Varför skulle just vår tid vara ett undantag?

Den 21 december smäller det. Då ska haven smula sönder bergsmassiven, vulkaner vändas ut och in och kontinentalplattorna flyttas runt som om vår blåa gamla trotjänare till planet vore ett sfäriskt pussel.
Eller ja, åtminstone om man ska tro Hollywood, konspirations- och domedagsteoretiker och om man väljer att göra just den tolkningen av mayaindianernas kalender, som slutar just detta datum.

Enligt denna kalender så markerar den 21 december slutet på vårt tids trettonde så kallade ”b’ak’tun”, slutet på en tidsålder som varat i 5125 år. Efter detta datum så tar kalendern slut. Dock menar forskare att allt snack om att detta skulle innebära jordens undergång är fullständigt felaktigt, medan new age-rörelsen hävdar att efter detta datum kommer människan bli godare, lyckligare och vänligare.
Morgonen den 22 december kommer vi alla vakna upp precis som vanligt, det är jag helt övertygad om. Vi kommer att gå till jobbet, till skolan, fortsätta med vårt julstök, hämta, lämna, diska, tvätta, se på tv och äta frukost, lunch och middag.

Det är väl knappast så att någon av oss verkligen VILL att jorden ska gå under. Men uppenbarligen så kittlar tanken. Det är något inom oss som
fascineras av tanken på apokalypsen som den dag då vi är maktlösa och jämlika. Dagen då vi antingen ska föras samman och ta hand om våra nära och kära, sona våra synder, eller gå ut och leva livet, plundra och ligga runt (kom igen, låtsas inte som att du inte tänkt tanken!).

Det här magasinet handlar inte om jordens undergång. Det handlar om oss människor och hur vi hanterar svårigheter. Hur vi möter slut och nya begynnelser, hur vi hittar liv där det till synes bara finns motgångar.
Vissa skulle kanske påstå att vi redan lever i undergången, att slutet ständigt är nära. För vissa är påminnelsen om livets bräcklighet en ständig följeslagare i vardagen och för andra har den egna världen redan gått under, det som är kvar av omgivningen är blott en blek skugga av det förflutna.
Det här, kära läsare, är kanske inte världens sista magasin. Men det är fullt av eftertanke, spekulationer, förberedelser och hopp. Precis som en domedagstidning ska vara.