Busschauffören i en stad i förändring ”Jag blev helt iskall”

Han började köra buss av en slump. Trettio år senare sitter Milo Petrén fortfarande bakom ratten. Mycket har förändrats, elbussar, byggkaos och tajtare scheman, men känslan av frihet finns kvar.

– Det är ett bra jobb i grunden men man måste vara stresstålig.

Buss 24 rullar in vid rådhusparken och bakom ratten sitter Milo Petrén från Jönköping. Klassiska mörka pilotbrillor och ett stort leende är vad resenärerna möts av. Han ska köra ut till Hyltena rastplats och sen tillbaka till Råslätt centrum, där kollegan står och skakar på huvudet när vi kommer fram.

– Han är förbannad nu, vi är nästan tolv minuter sena. Han vet ju att det är kört för honom, han kommer ju inte hinna nu.

Själv ska han ta lunchrast i ett litet lunchrum som finns på Råslätt. Ett bord med fyra stolar, toalettdörr och en liten diskbänk med en mikrovågsugn vid sidan av är vad som finns där inne i det som de kallar barackerna. En annan kollega sitter redan och äter.

– Det är allt som finns här i baracken, det är en härligare miljö uppe i depån där jag oftast börjar. Jag brukar gå in och ta en kaffe. Alla chefer sitter ju där och vi har fyra teamchefer fördelat på 350 anställda ungefär. Synd att vi inte får fler tillfällen att ta lunch där faktiskt.

En vanlig dag bakom ratten innebär sex till tio timmars betald tid, arbetstiden är 38,25 timmar i veckan. De kör ibland bara en linje på ett pass men idag kör Milo fem olika linjer på sex och en halv timme.

– Det är ju riktigt bra variation tycker jag.

Det finns uppåt en fjorton linjer totalt i stadsnätet så det blir ändå en bra variation. Raster ligger väldigt skiftande men de har alltid minst 30 minuters lunchrast. Mindre får de inte ta. Om de är sena till en 30 minuters rast så får de sätta in en annan chaufför eller så ställer de in en tur.

Vid tio-timmars pass har de två raster på 45 minuter och reglertid som är betald tid på en sju, åtta minuter vid ändhållplatserna. Uppåt tre timmar i stolen utan att resa på sig, arbetsvillkoren har blivit hårdare under de 30 åren han har jobbat som busschaufför. Det är ofta det blir spetsvändning och det betyder att man bara vänder på ändhållplatsen där man kan ha lite reglertid.

– Det var mer luft i schemat för trettio år sedan, eller bara för tio år sedan.

Milo berättar att det är friheten som lockar honom till yrket. De har inte en chef som hänger över axeln och kollar vad de gör. De kör bussen och ser till att människor kommer från A till B på ett så bra sätt de kan. Det är stoltheten i yrket, att få äran att träffa och köra alla dessa olika människor dit de ska.

– Att vara busschaufför innebär att man får vara psykolog och terapeut och allt möjligt i samma person. Jag har ju alltid förmågan att dra till mig både det ena och andra ibland. Ja som han killen som ropade på mig här utanför när vi klev av bussen.

När han får beskriva yrket så är det socialt och trevligt, humöret gå upp av att träffa alla människor. Det är ett trevligt och glatt serviceyrke som pågår dygnet runt och året runt. En busschaufför fungerar som en form av socialarbetare i viss mån. Det märks att han älskar människor. Många personer hälsar på honom där han sitter bakom ratten i sin vita skjorta utan slips, men det blir snart slipstvång så han passar på att vara utan.

En stad i förändring

Det har blivit svårare att hålla tiderna och Milo tror att nya chaufförer som kommer in i yrket har svårt med det och lätt blir stressade. Han som varit med så länge tycker mest det är tråkigt och han skakar av sig det.

– Man kan inte mer än bara köra.

Bara på en timme så passerar bussen fem vägarbeten som gör att den blir försenad, två med trafikljus där vi står stilla närmare tre minuter. Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och trafiken är fortfarande lugn. Under rusningstrafik är det ännu svårare för dem att hålla tiderna. Men ingen av de som kliver på säger något om förseningen.

– De är vana vid att det är så här, säger Milo.

Är det mycket vägarbeten just nu?

– Så här mycket som det har varit nu har jag aldrig varit med om, och detta är nästan normalläge de senaste åren.

– Det är tråkigt för det är ett intressant och ett roligt jobb. Tror att många väljer att byta på grund av de snäva tiderna.

Det är framför allt det ökande antalet bilar i stan och alla vägarbeten som gör det svårt att hålla tiderna. Juneporten är avstängd och på flera håll är det vägarbeten. Det är så lätt att de hamnar fel i trafiken, då de inte har hunnit ta del av alla förändringar längs med de olika linjerna. Allt är digitalt idag, där de kan läsa vad som händer på en hemsida. Förut satt det lappar på en anslagstavla i garaget, idag är det eget ansvar som gäller, vilket gör det lättare att missa.

Hans kollega Ebrahim Amiri som sitter i lunchrummet bryter in.

– Milo är den bästa, han är så social, säger Ebrahim.

– Vad roligt att höra det, många andra svenskar är nog lite stumma, de vågar inte säga så mycket och de har lite svårt att öppna sig kanske. Nu är det så mycket olika kulturer och religioner och språk bland kollegorna, det fanns inte förr. Jag älskar ju folk och att vi är ifrån olika nationer, för mig är det bara spännande och givande.

Polis, militär eller sjöman

När Milo var liten ville han bli polis, militär eller sjöman, det var en slump som fick honom att hoppa på en utbildning till att ta busskort. Det är inget han ångrar, han stortrivs med sitt jobb. Milo har upplevt två farliga situationer på 30 år. Men morgonen i Huskvarna för 20 år sedan kommer han aldrig glömma. Han körde linje ett och in på bussen hoppar en man som har en stor kökskniv i ena handen och en spritflaska i andra.

– Passagerarna var livrädda, han gick runt med kniven och stirrade på alla. Det var ju som en skräckfilm, jag blev helt iskall. Jag är ju rätt lugn så jag pratade mig ur situationen, men jag var ju egentligen livrädd. Folk bara sprang ifrån bussen när jag stannade och öppnade alla dörrar.

Ingen blev fysiskt skadad och mannen blev gripen och åtalades senare. Milo själv blev avlöst efter att han försökt köra in tiden han missat. Han fortsatte jobba som normalt, och fick bra med hjälp från företaget och enligt honom själv så skakade han av sig det fort.

En annan incident som inträffade nyligen var när en äldre man välte i sin rullstol. Han hade en ledsagare med sig och de hade inte spänt fast rullstolen. Som chaufförer ska de hjälpa till med att fälla ut rampen, det är allt och det gäller till normalstor rullstol.

– Här blir man lite skärrad, det kan gå illa när det inte spänns fast, jag har inte hört något mer om det så jag antar att det gått bra. Det är ju inte vårt ansvar men man blir ju dålig tillmods oavsett när det händer.

Hur stor skillnad är det på att köra en elbuss jämfört med vanlig?

– Det är en stor skillnad. Elbussarna är så snabba och accelerationen är det en enorm skillnad på. Så man får köra försiktigt i svängarna, det blir sådan kraft när man svänger. Man måste tänka att inte gasa för mycket. Det är kul med dem i backarna. Du kan ju hålla hastighet nu, det kunde du inte med de gamla bussarna.

Hur ser du på framtiden för yrket?

– Jag är lite oroad över utvecklingen faktiskt. De gamla börjar ta pension, och det fylls inte på. Lastbilschaufför har blivit så väldigt populärt nu. Där ser man ju massor med tjejer också. Det är jättekul. Men buss känns det som att de inte vågar satsa på.

För att vända trenden så behövs det krafttag från bussorganisationen att göra yrket mer attraktivt. Det är ett stort ansvar du har som busschaufför och det som Milo och hans kollegor tror behöver ändras är tiderna och lönerna framför allt.

Det har nu tillkommit flera kollegor som gärna har åsikter om vad som borde göras. Utrymmet i lunchrummet blir genast trångt och stolarna räcker inte till alla. Milo beger sig ut därifrån för att hoppa in i en ny buss och en ny linje, som ska gå förbi Juneporten, eller ja stationen blir det ju nu.

– Jag ser gärna att det kommer in lite yngre folk och fyller på. Det är ett trevligt och bra jobb. Själv kommer jag vara kvar här i friheten i tio år till, för här trivs jag i stadstrafiken.