Julbomben

Julen 1995 liknade inte någon annan jul. I sekel hade normerna varit orörda på den stora dagen. Från förmiddagens julbord till tidningsköpandet och Jultomtens ankomst hade inga firanden avvikt en tum från hur det skall gå till.

Men så hände det. I november 1995 utlyste TOKAR, Tobaksaffärerna och kioskernas alternativa riksförbund, en strejk. Denna innebar tillfällig stängning av landets samtliga kiosker och tobaksaffärer. Målet var julaftons kväll och detta satte skräck i den svenska julindustrin. Inga kiosker på julafton innebar inga tidningsinköp, inga förklädda jultomtar – och inga julklappar. Svenskt näringsliv bävade inför en katastrofmånad som kunde slå ut hela nationen, inklusive såväl utrikesdepartement som badhus.

Optimistisk överste

En nyetablerad och kraftigt FBI-inspirerad agentfirma kopplades in. Överste Dale Clooster utsågs till ledare för vad som kallades Operation Jul 2000. Till det kommande millenniets första jul återstod visserligen fem år, men de inblandade parterna var eniga om att “Operation Jul 2000” lät fräckare än “Operation Jul 1995”.

Dale Clooster, en lång och mustaschbeprydd man som naturligtvis var bördig från Amerikas Förenta Stater, sammankallade sina närmaste män. Där ingick general Silverstål och löjtnant Hagberg. Clooster förklarade sin plan. Han var medveten om svårigheterna men självsäker nog för att tilldöma sig goda chanser att blåsa av kioskstrejken redan inom en vecka. Det var nu den första december och Clooster visste, att om diplomati inte fungerade, så kunde han alltid ringa sin gode vän William Jefferson Clinton. Denne råkade av en händelse vara president i USA och skulle utan vidare kunna bistå sin nysvenske vän med en rejäl laddning kärnvapen.

– Men har vi i så fall någon nytta av julklapparna? undrade hans lojale men realistiske vapendragare Jan Silverstål försynt. Då kommer vi alla behöva fly landet, och då vore det lite smått opraktiskt att behöva dra med sig en miljon gigantiska julklappssäckar.

Clooster låtsades som att han inte hörde Silverståls genomtänkta synpunkt utan svepte sin kaffekopp och tog på det en skvätt whisky.

Misslyckat möte

Men trots allt valde Dale Clooster till en början att testa den fredliga vägen. Han skickade den diplomatiskt skicklige general Silverstål med taxi till Örebro och TOKAR:s högkvarter.

Där hade Silverstål emellertid inte mycket att hämta. Morgan Johansson, ordförande för TOKAR, förklarade lugnt och sansat att man inte hade för avsikt att häva en strejk redan tre veckor innan den var tänkt att äga rum.

– Men du ska veta att vi sitter på vapen av en kraft som aldrig tidigare skådats på den här kontinenten, försökte Silverstål.

– Vad då för vapen? frågade den lönnfete men envise Johansson kallt.

– Kärnvapen, svarade Silverstål snabbt i förhoppning om att få sin antagonist att ramla ur fåtöljen av förskräckelse.

– Kärnvapen använde de väl i Japan redan 1945, påpekade Johansson. Och Japan ligger, precis som Örebro, på den euroasiatiska kontinenten.

Uppdrag: Pengar

Morgan Johansson lät inte det minsta imponerad. 15 minuter senare lämnade Jan Silverstål Örebro. Förnärmad av det diplomatiska nederlaget återvände han till Göteborg och militärens superhemliga bas. Han insåg att han nu hade två alternativ. Det ena var att fixa fram en silverfärgad metallportfölj, fylld till brädden av ovikta sedlar. På sedlarna skulle finnas bilder av en okänd man med svart skägg, vit turban och av österländsk härkomst. Otaxerat skulle det vara. Det andra alternativet var att helt enkelt lämna vidare uppdraget – möjligen tillfälligt – till överste Clooster och ammunitionsentusiasten Johan Hagberg.

Jan Silverstål valde det förstnämnda alternativet. Men det var inte utan att överste Clooster började undra när generalen bad om att få resa till Donetsk, Ukraina. Där fanns det, enligt Silverstål, “fina pengar att hämta”. Ganska snabbt framkom det att mötet med TOKAR misslyckats och att julstrejken stod fortsatt intakt.

Vill bli bombhjälte

Medan Silverstål förberedde sig för ”studieresa och nätverksupptakt”, som det officiellt kallades, till Donetsk, passades den andra halvan av bollen vidare till Johan Hagberg.

Den unge vapenexperten hade tidigare fått goda omdömen för sina insatser inom det militära och tilldelades nu tydliga instruktioner:

Lös konflikten, och gör det med de metoder som dig själv behagar.

Dale Clooster hade tidigare under dagen – nu var vi en vecka in i december – ringt sin gamle vän Clinton men fått beskedet att denne i nuläget hade svårt att få fram några kärnvapen till svenskarnas julbestyr. Ryssarna hade börjat bråka igen och amerikanarna var i full färd med att förbereda sin replik.

28-årige Johan Hagberg och 57-årige Jan Silverstål gick nu en intern match mot varandra. Försten att åstadkomma öppna tidningskiosker på julafton skulle prisas med…ja, vad han skulle prisas med angav inte överste Clooster, men prisad skulle han bli.

Hagberg kittlades av tanken på att bli nationalhjälte – till jul dessutom! – och en extra krydda gav tanken på att bli det med hjälp av bomber och granater. Och skulle det smälla, resonerade Hagberg, då kunde det ju lika gärna göra det ordentligt. Det tankesättet var han uppvuxen med. Det var ju inte för inte som han hade fått flest brudar av alla vid varje nyårsafton sedan han entrade tonåren.

Förfest i Riga

Johan Hagberg hade sin plan klar. Han skulle spränga problemet ur världen. Och kunde man inte få kärnvapen så kunde han ju alltid tillverka egna. Det var en annan attityd som Hagberg vuxit upp med. Han packade ner en rakhyvel, en tandborste, en deo, två svarta kostymer och en Magnum Research Desert Eagle och satte sig i en taxi till Landvetter. Destination: Ufa, strax väster om Uralbergen. Den näst östligaste staden i europeiska Ryssland.

Vid mellanlandningen i lettiska Riga lät Hagberg fylla på reservoaren av starksprit med två snabba nubbar. Han hade lovat sig själv att inte sätta igång och jobba förrän dag två på rysk mark och såg därför sina tre timmar i Riga som en förfest.

Väl framme i vodkans hemland slog sig Hagberg ner på en krog (som visade sig vara ett casino) med några märkliga bokstäver på skylten. Omedelbart beställde han in ett helrör. Det dröjde inte länge innan han fick sällskap av Sergei och Aleksei, två ryska infödingar som uppenbarligen var stammisar på stället. Alkoholkonsumtionen tog fart.

”Små grodorna” skrålade Aleksei medan Sergei tog ton i en rysk tolkning av Abbas Does your mother know.

Johan Hagberg var inte mannen som särskilt strikt höll hemligheter med ett par liter vodka i kroppen. Inom ett par minuter kände halva Ufa till Hagbergs planer och hela casinot engagerade sig i Konungariket Sveriges kamp för julklappar till jul.

En medelålders gråhårig man kom fram och lade armen om Johan. Johan uppfattade aldrig vederbörandes namn, men lyssnade intresserat när ryssen berättade om hur man på enklast sätt fixade fram ett kilo uran i Ufa. Svensken och ryssen bestämde träff på Hagbergs hotell kommande dag.

200 000 bort på en kula

Hemma i Sverige hade Jan Silverstål fått tummen ur med sitt visum och kunde bege sig mot Donetsk. Hans avsikter var fredliga, men målsättningen var att få med sig en väska med kolsvarta pengar som han kunde trycka upp under näsan på den sturske Morgan Johansson och därmed få denne att blåsa av den väntade kioskstrejken.

Silverstål gjorde som Hagberg gjort i Ufa, det vill säga gick till casinot. Skillnaden var att Silverstål, som redan sänkt ett och annat helrör under sina 57 år, siktade på att prestera på topp under kvällen. Därför avstod han spriten och beställde istället in en ukrainsk blandning av Sprite, 7-Up och socker.

Han blev dock ganska snabbt varse av att nivån på rouletten var betydligt högre här än hemma hos grabbarna. Med eller utan alkohol i kroppen. 200 000 av den 800 000 kronor stora budgeten försvann redan på första kulan. Jan fick ändra taktik.

I ett hörn av rummet stod en förmodat kinesisk spelare klädd i en vit kostym. Silverstål steg fram mot sin tilltänkta guldgruva.

– Är du sugen på en deal? frågade han mannen på sin göteborgskt klingande skolengelska.

Kinesen förstod honom mirakulöst nog. Han nickade vänligt.

– Okej, vi gör så här. Du får 90 procent av vinstsumman, fortsatte Silverstål.

– Om du spelar hem en kubikmeter sedlar.

Kinesen (eller var han malaysier?) skakade instämmande Jans hand, tog de 600 000 kronorna och gick bort mot roulette-bordet. Jan Silverstål följde ivrigt efter.

Möter rörmokare

Johan Hagberg var visserligen bakis följande morgon. Men han hade ändå vett nog att göra bedömningen, att det efter en pistol tryckt mot nacken och en mot tinningen, förmodligen var tryggast att lämna Ryssland. Något uran hade det inte blivit. Redan samma dag, den tionde december, for Hagberg med direktflyg från Ufa till den ukrainska huvudstaden Kiev.

Där besökte han den svenska ambassaden och fick snart följe av en rörmokare vid namn Sonny Blomsten. Kriminellt belastad, men ack så listig.

De begav sig mot Dnieper i Zaporizhzhia, landets största kärnkraftverk. Enligt Hagbergs beräkningar skulle där finnas östra Europas största uranförråd. Övervakningen av förrådet var inte i klass med den av Fort Knox, men närapå.

Det var här Sonny Blomsten skulle komma in i bilden.

Vinner storslam

Natten hade varit mycket lugn på casinot i Donetsk. Bara en person hade stupat – neddrogad – och inga skjutvapen hade kommit till användning. Och Jan Silverståls nye kompis, som tydligen hette likadant som kinesrestaurangen i Olskroken, hade tagit storslam. Allt hade avgjorts på sista kulan. Under ett par sekunder svävade Jan Silverståls titel i gränslandet mellan megamiljardär och misslyckad stackare. Men till slut lade sig kulan tryggt till rätta på svart och nummer 31.

Jan Silverstål nöjde sig med 22 liter sedlar, vilket var tillräckligt för att fylla en silverfärgad portfölj samt två kavajfickor, och gav resten av sin andel i dricks till kinesen. Därefter köpte de båda herrarna in varsin fyraliters flaska Moët & Chandon.

Nedsupen som få ringde Silverstål sedan ett impulsivt fyllesamtal till Morgan Johansson, TOKAR:s ordförande. Johansson hade uppenbarligen också hällt i sig ett och annat glas skumpa och lovade att strejken skulle canceleras om den där metallväskan som Silverstål talade om var på riktigt.

Dagen därpå slog sig Silverstål, oduschad och knallbakis, ner längst bak i det Boeing 767 som skulle flyga honom till Arlanda utanför Stockholm.

Tackar nej till uran

– Jämfört med Vita Huset bör detta inte vara något problem, sade Sonny Blomsten till Johan Hagberg då de stod utanför Dniepers höga stängsel.

Blomsten föreslog att testa ett av sina simplaste knep när det gäller infiltrering av fiendens område. Med Johan Hagbergs Magnum-pistol sköt de ner de två vakterna som stod utanför entrén. Iklädda varsin ukrainsk vaktuniform hade de sedan inga som helst problem att ta sig djupt in i uranförrådets katakomber. Sonny Blomsten talade god ukrainska efter sina över tio år i Kiev och hade dessutom haft lyckan att få en kostym med en hög gradbeteckning. En timme efter dödsskotten var Sonny och Johan på väg från kärnkraftverket och med sig hade de en silverfärgad metallportfölj fylld av färsk uran.

Herrarna körde till Donetsks flygplats och tog där farväl. Johan Hagberg erbjöd Sonny en bit uran som tack, men Sonny tackade vänligt nej. Han förklarade att han inte var i något stort behov av uran för tillfället, och skulle han hamna i behov kunde han alltid upprepa bravaden vid Dnieper.

Johan hann precis ombord på flygplanet innan det lyfte med destination Sverige.

Skyndar sig av planet

Johan Hagberg och Jan Silverstål hade inte haft kontakt med varandra under sina respektive resor. Men Johan hade ryktesvägen fått höra att Jan redan var på väg hem och dessutom hade lyckats komma över stora mängder pengar, som skulle användas som muta. Johan var således medveten om att han behövde rappa på för att hinna först till Örebro. På Arlanda flygplats var han snabb av flygplanet och grabbade kvickt den silverfärgade metallväska som gled upp på rullbandet.

Johan lade dock inte märke till den silverfärgade metallväska som uppenbarade sig på bandet, just då han vänt sig om och börjat halvjogga i riktning mot taxiterminalen.

Bomben smäller

Johan hade nu bråttom till Örebro och TOKAR:s högkvarter. Men först var han tvungen att åka till Göteborg för att hämta en handgranat som kunde hjälpa till med detoneringen av hans improviserade atombomb.

Granaten tejpades fast på metallväskan med silvertejp. Därefter blev det en ny taxiresa, nu till Såtenäs vid Vänern, där Hagberg lånade en av Helikopterbataljonens farkoster. Johan Hagberg skulle släppa sin atombomb över Örebro, från en höjd av cirka en kilometer.

”Å Örebrooo, Där vill ingen jävel booo”, trallade Johan för sig själv. Låttexten hjälpte till att lindra skuldkänslorna när han styrde sin helikopter mot Gnällbältets huvudstad.

Nu var det dags för planen att sättas i verket. Johan Hagberg var beredd att flyga iväg snabbare än snabbt för att undvika den extremt dödliga strålningen som skulle uppstå vid detoneringen. Klockan var strax efter halv nio på kvällen. Temperaturen var elva minusgrader. Granaten var tidsinställd och skulle smälla tre sekunder efter att den lämnat helikoptern.

Det gjorde den. Men till Johan Hagbergs förvåning fylldes himlen av vita papperslappar. Och strålningen verkade överkomlig.

Den detonerade portföljen var den som Jan Silverstål hade vunnit i Donetsk föregående natt. De båda herrarna hade sedan rest med samma flygplan från Ukraina, och Hagberg hade inte tagit sig tid att kontrollera att väskan i fråga var den rätta. Metallhöljet hade sprängts i bitar, men ändå lyckats skydda sedlarna från att bli till pappersmassa.

Julafton räddas

Följande morgon gjorde Morgan Johansson upptäckten av otaliga tusen sedlar, med en okänd arabisk man på, inne på TOKAR:s område. Han mumlade visserligen över det besynnerliga sättet att leverera pengarna på. Men, tänkte Morgan, överenskommelsen var uppfylld från Silverståls sida och pengarna var på plats. Plikttrogen som han är tog Morgan samma förmiddag det enväldiga beslutet att blåsa av den strejk han bara veckor tidigare varit med och klubbat igenom.

Det var den elfte december och julen var räddad. När den stora dagen sedan kom fylldes gatorna av pappor på väg ut för att köpa tidningen och tomtar som knackade på dörrar och efterfrågade väluppfostrade ungdomar.

Morgan Johansson gick dock inte ut i kylan efter någon tidning. Han hade lämnat allt, inklusive ordförandeposten i TOKAR, huset, jobbet, frugan och barnen. I stället hade han tagit pengarna, flyttat till Thailand och gift sig med en 19-åring.

I Göteborg satt Dale Clooster, Johan Hagberg och Jan Silverstål och skålade upp de handfullar pengar som Silverstål fått med sig hem från Donetsk.

De skulle visserligen komma att få en jobbig juldag. Men julafton var räddad. I hela landet.