KRÖNIKA: Det låser sig

Läraren delar ut pappren och säger ”ni har en timme på er, varsågod att börja”. Alla sätter pennan mot pappret och börjar skriva. Knäpptyst, men samtidigt hörs ljudet av blyertspennor som går i så snabb fart, människor som suckar och någon som lämnar in sitt prov efter halva tiden. Det verkar så lätt för andra. Men där sitter jag och stirrar på pappret och tittar mig runt omkring. Kan någon snälla hjälpa mig härifrån? 

Inför varje prov har jag samma jobbiga känsla, den där klumpen i magen och gråten i halsen. Jag sitter bara och tänker på att jag inte kunnat plugga och förstått materialet inför provet. Trots att jag suttit och pluggat i timmar och dagar glömmer jag bort allt i en stressad provsituation. Det låser sig. Prestationsångest tillsammans med rädsla för att misslyckas. Finns det inte något annat sätt att testa elevers kunskaper på? Borde det inte finnas andra lösningar och sätt att examinera en student på?

Jag skulle mycket hellre diskutera och resonera muntligt. Jag lär mig inte mer av att sitta och känna mig pressad för att försöka få in så mycket material som möjligt i min hjärna inför ett prov. Vet inte hur jag ska plugga eller kunna ta in information. Vissa behöver knappt ens plugga något utanför skolan. Medan vissa bara pluggar inför provet och så fort det är över så har de glömt bort allt. 

Det känns så överväldigande och maffigt. Så mycket information, hur ska jag få in allt? Var ska jag börja? Har redan mycket som det är och så ska det komma ett tungt prov som jag ska plugga till. Provresultat speglar inte vad jag faktiskt kan. Jag är bättre när jag får prata, resonera och göra praktiska uppgifter.  

Läraren påminner inför nästa vecka att vi ska komma ihåg att plugga inför provet. Det ska handla om detta, detta och detta…. Läraren får det att låta så lätt men där sitter jag, återigen känner jag hur ögonen börjar vattnas och klumpen i magen växer. Tänker att läraren och alla i klassrummet hör allt jag tänker. Förstår de inte att jag tycker det är jättejobbigt. 

Rädslan och paniken jag känner är samma som när jag står vid bassängkanten och ska hoppa ner i vattnet. Frågorna som går i mitt huvud: Vad väntar mig? Kommer jag kunna ta mig upp? 

Vi ska väl lära oss för livet och inte bara för stunden? Eller?