KRÖNIKA: Mellos själ är personifierad – och nu är han borta
I lördags satt jag i soffan på vårt internat, taggad till tänderna. Vi hade letat fram varenda chips- och popcornbit, och alla internatgrannar satt i soffan i exakt tid. Redo för min största tid på året.
Men en man saknas.
Inte i soffan och inte i rutan – utan bakom.
Öppningsnumret börjar. En låttext som kommenterar samhället, glittriga klänningar och konstanta strålkastare. Men det säljer inte. Det känns inte som ett sådant öppningsnummer jag gång på gång söker upp på Youtube för att se igen.
Det saknas en blinkning till publiken. En sån där replik man citerar dagen efter. Jag säger, lite försvarande och ursäktande, till mina grannar att numret var okej. Men att det brukar vara bättre.
Den mystiska mannen, Edward, har vandrat fram och tillbaka genom Mellos årgångar. År som antingen älskats eller hatats – men aldrig lämnat någon oberörd.
Om du inte vet vem Edward af Sillén är vill jag att vi skapar en bild tillsammans. Okej?
Du ser framför dig allt som är bra med Mello. Mellanakter som Karl för din kostym och Allt är Eurovisions fel. Roliga kläder, koreografier, spex och glamour. Repliker du aldrig glömmer.
Och så ser du framför dig en man som ligger på golvet i sitt vardagsrum. Jag vet inte om han gör det, men nu hamnar du i min fantasi också. Där ligger han och, leende, kommer på varenda liten detalj och sketch.
Edward af Sillén har under 90 procent av min prime time – det vill säga de 19 år jag levt – regisserat och författat schlagershow efter schlagershow. Han är mannen som gett mig samtliga referenser i livet. Nummer efter nummer som uppträtts framför klassen på skolgården.
Den mannen är ett fenomen.
En Gud för alla schlagermänniskor som mig.
För oss som älskar show.
"Det märks så tydligt att han inte är där"
Men nu vill jag att du istället föreställer dig tomhet.
Tänk dig att Edward är vännen som håller ihop gruppen. Den som kläcker de bästa idéerna och får saker att hända. Och det märks så tydligt när han inte är där.
Vännen.
Edward.
Självklart finns det andra som också är fantastiska, precis som i vilken vängrupp som helst. Men det blir inte samma sak.
På internet är det märkligt tyst. Han nämns knappt. Som om han aldrig varit där. Med liten, liten text står det på en sida att han är med och regisserar ett av bidragen.
Men showen då?
Tänker jag. Och säkert flera andra. Vi som inte är där för låtarna, utan för att det är det närmaste vi kommer himmelriket.
Så varför, Edward?
Var tog du vägen?
