Vägen mot eliten fick ett högt pris: “Jag tappade kontrollen”

Hela sista gymnasieåret fick Maria jobba med problemen. Men hon hade turen att hennes tränare och kompis upptäckte det innan det blev riktigt allvarligt.

– De lyfte frågan med mig kanske bara ett par månader efter att det startade, det är jag väldigt tacksam över nu i efterhand. I stunden var det jättejobbigt, då kände jag en enorm skam. Jag skämdes över att jag hade tappat kontrollen och att jag hade ett problem.

Kändes det som ett misslyckande?

– Ja, absolut. Jag ville ju inte definiera mig själv som någon som hade en ätstörning.

Under året väntade ständiga kontroller med tränaren och fortsatt koll av vikten. Men hade det hänt idag tror Maria att det hade hanterats annorlunda.

– Jag tror att kunskapen är bättre idag och att ett sådant fall som jag var hade hanterats bättre. Jag fick ju fortsätta tävla. Det hade man nog inte fått idag. Men jag är ändå väldigt glad över hur min tränare hanterade det.

Vad gjorde han?

– Han konfronterade mig så fort han såg att jag hade tappat i vikt. Eftersom det var ett idrottsgymnasium hade han en del kunskap om hälsan och allt därtill så jag behövde aldrig gå vidare med mina problem.

Den tiden präglade Maria under hela hennes karriär och rädslan att falla tillbaka igen påminde henne ständigt. Speciellt till en början när förbundet inte plockade upp problemen.

– Till en början under min landslagskarriär kändes det som att det var väldigt tabu att prata om. På slutet fick vi hjälp av en dietist. Om vi behövde gå ner något kilo så skulle man göra det kontrollerat och med uppföljning. Och absolut inte banta, så det blev ändå bättre med tiden och är säkert ännu bättre nu.

Under åren lärde sig också Maria att hantera sin problematik med maten bättre och bättre trots att det ständigt påminde henne. De gånger hon skulle gå ner i vikt inför säsong kom alltid rädslan att falla tillbaka igen.

– Jag var så svag och det var hemskt. Jag ville aldrig uppleva det igen samtidigt som jag visste att hamnar jag där så kan jag inte styra det.

Varför tror du att just du drabbades?

– Jag har en enorm press på mig själv och att alltid prestera på topp. På något sätt är det en hierarki. Presterar du bra är du värd mer, det var nog tufft för mig.

Mobilen ringer, det är hennes kollega från fastighetsbolaget. Hon tar samtalet snabbt innan hon kommer tillbaka och sätter sig i soffan.

– Jag sa tidigare att jag gillar friheten. Det gör jag men jag gillar att ha det hektiskt också, säger Maria med ett skratt.

Fler och fler stora profiler berättar öppet om sina problem, bland annat Frida Karlsson, Jessie Diggins och Ingvild Flugstad Östberg. Och det behövs menar både Maria Rydqvist och Martina Höök, som är doktorand på Mittuniversitetet och tränare på skidförbundet. De båda betonar att det är viktigt med öppenheten om de här problemen.

– Jag tror och hoppas att det ska hjälpa och att man som tränare kommunicerar med sina aktiva på ett sätt som gör att det avskräcker istället för att inspirera, menar Maria Rydqvist.

Även Martina Höök tycker det är positivt.

– Jag tycker det är jättebra att förebilder går ut och pratar om det så att vi inte fortsätter med tystnadskulturen. Då är det större chans att fler söker hjälp. Jag håller på med en studie om att det är positivt att öppna upp sig och där juniorer tycker det bästa med utbildningen är att dela erfarenheter.

Hon fyller även i att man inte heller ska blunda för att det kan slå åt andra hållet.

– Det kan såklart smitta negativt också och då måste vi plocka upp det. Men den mesta forskningen visar att det är positivt att ha ett öppet klimat.