Vägen mot eliten fick ett högt pris: “Jag tappade kontrollen”

Hon är 17 år och överväger sitt val att pressa sig att tappa vikt för att nå den absoluta eliten inom längdskidåkning. Den tanken blev starten på en av de tuffaste perioderna i Maria Rydqvists liv.
– Jag förstod inte allvaret, säger hon idag, 20 år senare.

Det är en varm augustidag. Maria Rydqvist ska börja sista året på skidgymnasiet i Mora. Hon kollar sig i spegeln och säger till sig själv: “Jag kanske borde gå ner något kilo så jag blir ännu bättre”.

Sen spårade det ur.

20 år senare är det en av årets första kalla vinterdagar när Journalistlinjen.nu träffar henne i hemmet i Falun, brasan brinner och kaffet står framme. Den här tiden på året var under större delen av hennes liv den mest hektiska, formen skulle toppas inför kommande säsong. Men med skidorna på hyllan tar hon nu livet med ro.

– Jag njuter av friheten men är så tacksam för allt jag varit med om, säger Maria när hon slår sig ner i soffan.

Hon har hunnit fylla 42 år, släppt en bok och startat ett fastighetsbolag. Men innan det var hon länge en A-landslagsåkare och har bland annat varit med och vunnit VM-silver i stafett.

Men har egentligen vägen varit spikrak fram tills idag?

Psykisk ohälsa i allmänhet, ätstörningar i synnerhet har länge varit ett problem inom längdskidåkningen. Och Maria var inget undantag.

Hon började med längdskidåkning redan som sexåring, och planen var klar. Hon skulle bli en elitåkare och starten på allt började på Mora skidgymnasium.

En av flera skidtävlingar Maria vann som barn. Bild: Privat

Men väl där blev sista året inte som tänkt. Tankarna om att gå ner något kilo för att bli bättre började men det slutade inte där. Det blev mer och mer och mer.

– Jag hade ingen kunskap så det bara spårade ur, jag förstod inte alls allvaret i det.

Det är särskilt en händelse som Maria minns tydligast när hon blickar tillbaka på den tuffaste tiden i hennes liv.

– Jag minns att vi skulle göra maxtester på hösten sista året. Då väger man sig och sen gör man testet. Efter får man veta vad man själv har och jämföra det med eliten. Det var väldigt tydligt att hit ska du för att nå en VM-medalj. Det satte igång tankarna i mitt huvud att går jag ner något kilo så når jag hit. Det var nog startskottet, säger Maria och skakar på huvudet.

Vad tänker du om det systemet?

– Nej men det är ju farligt. Det är så himla lätt att tappa kontrollen. Man är så ung också och då är det svårt att förstå vad som händer. Belöningssystemet kickade in direkt. Har man inte stöd runt omkring kan det snabbt bli väldigt dåligt.

Annlouise Almqvist är lärare på Mora skidgymnasium. Hon menar att de jobbar mycket med individuella samtal om måendet och att prestationen inte definierar eleverna.

– Vi har regelbundna individuella samtal med alla elever där vi försöker fånga upp i samtalen hur de mår. Maten är ofta väldigt ångestladdad så det försöker vi prata mycket om att det behövs för återhämtningen, säger Annlouise Almqvist.

Varför är det så många längdskidåkare som har ätstörningsproblematik?

– Största anledningen är att det är en syreupptagningsidrott.

Marias barn kommer hem från skolan och ska vidare mot träning. Hon tar en klunk kaffe och följer med ut och hämtar skidorna från garaget.

– Nu är det dags för nästa generation, säger hon och flinar.

Skidåkningen är fortfarande en stor del av Marias liv. Bild: Wilma Sjögren

Hela sista gymnasieåret fick Maria jobba med problemen. Men hon hade turen att hennes tränare och kompis upptäckte det innan det blev riktigt allvarligt.

– De lyfte frågan med mig kanske bara ett par månader efter att det startade, det är jag väldigt tacksam över nu i efterhand. I stunden var det jättejobbigt, då kände jag en enorm skam. Jag skämdes över att jag hade tappat kontrollen och att jag hade ett problem.

Kändes det som ett misslyckande?

– Ja, absolut. Jag ville ju inte definiera mig själv som någon som hade en ätstörning.

Under året väntade ständiga kontroller med tränaren och fortsatt koll av vikten. Men hade det hänt idag tror Maria att det hade hanterats annorlunda.

– Jag tror att kunskapen är bättre idag och att ett sådant fall som jag var hade hanterats bättre. Jag fick ju fortsätta tävla. Det hade man nog inte fått idag. Men jag är ändå väldigt glad över hur min tränare hanterade det.

Vad gjorde han?

– Han konfronterade mig så fort han såg att jag hade tappat i vikt. Eftersom det var ett idrottsgymnasium hade han en del kunskap om hälsan och allt därtill så jag behövde aldrig gå vidare med mina problem.

Den tiden präglade Maria under hela hennes karriär och rädslan att falla tillbaka igen påminde henne ständigt. Speciellt till en början när förbundet inte plockade upp problemen.

– Till en början under min landslagskarriär kändes det som att det var väldigt tabu att prata om. På slutet fick vi hjälp av en dietist. Om vi behövde gå ner något kilo så skulle man göra det kontrollerat och med uppföljning. Och absolut inte banta, så det blev ändå bättre med tiden och är säkert ännu bättre nu.

Under åren lärde sig också Maria att hantera sin problematik med maten bättre och bättre trots att det ständigt påminde henne. De gånger hon skulle gå ner i vikt inför säsong kom alltid rädslan att falla tillbaka igen.

– Jag var så svag och det var hemskt. Jag ville aldrig uppleva det igen samtidigt som jag visste att hamnar jag där så kan jag inte styra det.

Varför tror du att just du drabbades?

– Jag har en enorm press på mig själv och att alltid prestera på topp. På något sätt är det en hierarki. Presterar du bra är du värd mer, det var nog tufft för mig.

Mobilen ringer, det är hennes kollega från fastighetsbolaget. Hon tar samtalet snabbt innan hon kommer tillbaka och sätter sig i soffan.

– Jag sa tidigare att jag gillar friheten. Det gör jag men jag gillar att ha det hektiskt också, säger Maria med ett skratt.

Fler och fler stora profiler berättar öppet om sina problem, bland annat Frida Karlsson, Jessie Diggins och Ingvild Flugstad Östberg. Och det behövs menar både Maria Rydqvist och Martina Höök, som är doktorand på Mittuniversitetet och tränare på skidförbundet. De båda betonar att det är viktigt med öppenheten om de här problemen.

– Jag tror och hoppas att det ska hjälpa och att man som tränare kommunicerar med sina aktiva på ett sätt som gör att det avskräcker istället för att inspirera, menar Maria Rydqvist.

Även Martina Höök tycker det är positivt.

– Jag tycker det är jättebra att förebilder går ut och pratar om det så att vi inte fortsätter med tystnadskulturen. Då är det större chans att fler söker hjälp. Jag håller på med en studie om att det är positivt att öppna upp sig och där juniorer tycker det bästa med utbildningen är att dela erfarenheter.

Hon fyller även i att man inte heller ska blunda för att det kan slå åt andra hållet.

– Det kan såklart smitta negativt också och då måste vi plocka upp det. Men den mesta forskningen visar att det är positivt att ha ett öppet klimat.

Maria hann vara med flera år i juniorlandslaget. Bild: Privat

När Maria kom upp i landslaget väntade ett helt annat klimat än vad det var på skidgymnasiet. Hon menar att det var en tystnadskultur, tabu att prata om problem och fokuset var bara på utveckling och tävling. Det gjorde att hon stängde in känslorna och istället grubblade över problemen med sig själv.

– Jag hade ingen mens och det är ett tecken på att allt inte stämmer i kroppen men jag vågade inte ta upp det. Det fanns ett tabu och en rädsla över att prata om det.

Hur kändes det att inte våga ta upp en sådan allvarlig sak?

– Det var jobbigt och en konstant oro i kroppen. När jag ser på det såhär i efterhand så tog den oron över väldigt mycket. Hade jag vågat ta upp det och fått hjälp hade jag troligen presterat ännu bättre men jag vågade inte höra svaret.

Martina Höök berättar att den tiden Maria kom upp i landslaget var det brist på kunskap kring den problematiken som Maria upplevde.

– Jag vill tro och hoppas att ingen har den känslan idag. Det var en annan tid då och vi hade inte hunnit förstå hur allvarliga sådana problem var. Men vi jobbar fortfarande varje dag för att utvecklas ännu mer.

Idag måste både skidgymnasium och förbund jobba för att förebygga psykisk ohälsa. En forskningsrapport från Gymnastik- och idrottshögskolan visar att nästan en av fem idrottare har depressionssymtom eller ångestsymptom och att en av fyra har ätstörningar. Resultatet visar också att det finns ett tabu kring att prata om psykisk ohälsa inom elitidrotten och en tystnadskultur.

Cecilia Åkesdotter, doktor i idrottsvetenskap på Gymnastik- och idrottshögskolan, har lett forskningen och hon menar att man inte såg psykisk ohälsa som ett problem för 20 år sedan och då inte heller pratade om det. Även hon påpekar att det är tack vare att de stora profilerna är öppna om sina mentala problem, det har börjat forskas om psykisk ohälsa.

Annlouise Almqvist säger att på skidgymnasierna måste de kontinuerliga samtalen fortsätta och kanske bli ännu fler.

– Vi måste fortsätta prata, prata och prata. Vi måste normalisera att öppna upp sig och stärka elevernas självförtroende. De är bra precis som de är och är inte sin prestation utan sin person.

Det kan inte vara det lättaste att få en 17-åring att ta in det?

– Nej, absolut inte. Det måste vi fortsätta jobba på, hur vi ska närma oss tonåringar. När eleverna kommer hit har de flesta också lämnat sina familjer och ska få ihop livet helt själv. Där måste vi försöka se tidigare när det börjar gå snett.

Maria Rydqvist skrattar när hon får frågan om hon lyckades skilja sin prestation från henne själv som person.

– Ja du, det är inte det lättaste. Jag kunde absolut inte det, speciellt inte i tonåren. Som elitsatsande längdskidåkare gör du allt för att lyckas, när du inte gör det så klankar du ner på dig själv. Även om man blev bättre med åren på att hantera det så ökade ju också pressen när man kom med i landslaget, så på något sätt kom jag aldrig ifrån det.

Maria Rydqvist (näst längst till höger) tillsammans med Charlotte Kalla, Stina Nilsson och Sofia Bleckur efter VM-silvret 2015. Bild: Privat

Nu bor Maria i ett hus i Falun och ser karriären med lite distans och ur ett annat perspektiv. Men hon tycker också att det finns en del jobbiga ärr kvar som hon lever med. Hon sätter på sig jackan och går upp längs den lilla vägen och blickar sen ner mot hennes hus som ligger längst ner på gatan. Solen lyser och man ser knappt huset genom solstrålarna.

– Det här livet jag har levt har såklart format mig. Alla formas utifrån det man gör. Men att ha levt nästan hela livet så prestationsbaserat har nog tagit på mig ganska hårt såhär i efterhand. Jag kan fortfarande inte göra något utan att känna av den press jag satt på mig själv ute i spåret också. Det jobbar jag fortfarande med trots att min karriär slutade för flera år sedan.

Maria menar att även om både skidgymnasierna och förbundet kommit långt i utvecklingen idag så finns det ändå en del jobb kvar.

– Jag tror att det fortfarande finns en del att jobba med kring den mentala biten. När man får problem är det ofta för att man tänker kortsiktigt, men långsiktigt kan det förstöra karriären. Det måste det jobbas mer med. Jag hade nog presterat bättre under flera år om jag hade haft kontroll över maten och min mens.

Hur är det att ha den känslan nu i efterhand?

– Nu har jag nog släppt det men det är ändå på något sätt irriterande. Att jag troligen inte fick ut allt jag kunde under mina år.

Idag är Maria stolt över allt hon har fått uppleva under alla år i skidspåret. Bild: Wilma Sjögren

I slutet av karriären bestämde Maria sig för att ta upp och driva frågan om öppenheten i landslaget. Hon berättade om sitt eget problem med mensen och frågade förbundet om de kunde ta en eftermiddag tillsammans och bara prata mens.

Men det togs inte emot så positivt.

– Deras första reaktion var ”Nej, ska vi verkligen det” och bara det säger ju en del. Det fanns en konstig rädsla om att det skulle göra det värre. Men på något sätt fick jag ändå min vilja igenom och det kom en gynekolog som satt och pratade med oss i flera timmar.

– Det var mitt sista år, så jag tycker ändå att jag avslutade på topp, säger Maria och skrattar medan hon går tillbaka ner till huset.

År 2024 uppskattades ungefär 200 000 personer i Sverige ha någon form av ätstörning, mörkertalet tros även vara stort.

Källa: Socialstyrelsen