Kyrkan räddade henne

Vilma Ekvall med blonda flätor och ett svart linne
Vilma Ekvall, 20, foto: Alice Snygg

Psykisk ohälsa har varit en fiende i majoriteten av hennes liv. Men det har alltid funnits en plats där kampen pausas för en stund och Vilma Ekvall kan fokusera på annat. I kyrkan dömer ingen henne. 

Vilma Ekvall, 20, som sitter i en av de grå fåtöljerna i församlingsgårdens samtalsrum, är en av dem många ungdomar som lever med ångest och oro. Allvaret känns i luften och ljuset från lamporna i den långa korridoren utanför fönstret skiner in mellan de grå gardinerna. Hon drar upp benen på stolen och pillar nervöst med en av sina långa blonda flätor. Rummet doftar svagt vanilj av ljuset som fladdrar på bordet framför, men för Vilma Evall doftar det av gemenskap, kärlek och trygghet.

Hon gick bara i första klass när mobbningen började prägla hennes mående. Istället för roliga lekar och skratt med hennes kompisar började skoldagarna innebära en klump i magen. De så kallade vännerna var inte längre på hennes sida och kampen mot tankarna började tidigt. Mobbningen fortsatte ända upp till sjätte klass och vid 13 års ålder kunde hon inte ta det längre. Hennes mående började eskalera och Vilma Ekvall mådde tillslut så dåligt att tankarna behövde ett utlopp. Hon började självskada och när måendet var som sämst tog det över hela hennes vardag.

– Jag var instängd och inlagd. Jag isolerade mig från allt och åt inte. Jag mådde inte alls bra, säger hon med en allvarlig ton.

Kyrkan kräver ingen förklaring

Mitt i allt mörker fanns alltid ett ljus. En trygg plats hon kunde komma till där hon visste att ingen skulle döma henne för de jobbiga tankarna självskadebeteendet. Svenska kyrkan i Bankeryd har alltid varit en självklar plats för Vilma Ekvall och hon har varit aktiv i församlingen så länge hon kan minnas. Hennes mamma, som jobbar som församlingspedagog, tog henne till kyrkan som bebis och aktiviteterna har rullat på sedan dess. Det har varit allt från att sjunga i församlingens barnkör till att vara ledare för konfirmander och de olika barn- och ungdomsgrupperna. Hon har klättrat i ansvar och fått allt större förtroendeuppdrag. Nu sitter hon med i distriktsstyrelsen för Växjö stift, där hon får lägga fram förslag och ta beslut om hur församlingarna ska jobba framåt. Att engagera sig och få ansvar i kyrkan har gett henne ett sammanhang där hennes röst är viktig.

–  Det har påverkat mig positivt. Det är en rolig grej att få vara med och bestämma, säger hon.

Gemenskapen är stark och man behöver inte tänka på vardagen som pågår utanför kyrkans väggar, utan har bara roligt med sina kompisar när man är där. Men ibland kan de mörka tankarna tränga sig in även genom kyrkans väggar och vissa dagar kan vara svåra trots att hon är i kyrkan, men då finns alltid kompisarna där för henne och stöttar. Utanför kyrkan upplever Vilma Ekvall att folk vill gå in mer på djupet om varför hon mår dåligt och hur det är att vara inlagd, med en ton som inte alltid är så välvillig. 

– Folk dömer en för att man har varit inlagd och kanske inte är som alla andra, säger hon. 

I kyrkan ifrågasätter ingen hennes historia med psykisk ohälsa och de många gånger hon har varit inlagd på psykiatrin. De finns där för henne i alla livets skeden, både när det går bra men även när måendet eskalerar. Folk förstår henne utan att hon behöver förklara sig gång på gång och hon definieras inte av sitt mående. Folk ser istället hur hon är som person och fokuserar på det positiva i hennes liv. Vilma Ekvall mår bra i kyrkan och känner de flesta, både de som jobbar där men också barnen och ungdomarna som ofta hänger där.

Vilma Ekvall i en mörkblå hoodie och blonda flätor
Vilma på sin trygga plats vid altaret, foto: Alice Snygg

–  Det går inte att säga en sak som är bäst med kyrkan, säger hon och skrattar. 

Om Vilma Ekvall inte hade varit aktiv i kyrkan hade hennes liv sett väldigt annorlunda ut. Hon hade mått betydligt sämre och varit otroligt isolerad från sin omvärld. Hennes depression hade tagit över och skratten med vännerna i församlingsgårdens soffrum hade bytts ut mot helgdagar i sängen. 

– Jag hade nog inte velat ta mig någonstans, säger hon. 

Hon är bara en av många ungdomar runt om i landet som lider av psykisk ohälsa, men att hon har en plats där hon kan vara sig själv fullt ut och rymma från tankarna, om bara för en stund, har räddat henne från att vara nere på botten. Det har gett henne motivation till att vilja gå ut ur huset, och  en vardag där hon träffar mycket kompisar.  

Reporter

Foto av Alice Snygg med ljusblå blus och långt svart hår

Alice Snygg

Journaliststuderande 

Dela gärna

Senaste artiklar