En kyss på munnen och tacklad av publiken: “Bara att hänga med”

En kyss på munnen, flera hundra kramar om dagen och en tackling av ett barn. Det är en del av yrkeslivet för skådespelaren Frida Hedenberg.

Nu gör hon för första gången en egen teaterföreställning i Habo som heter Den försvunna visan. Men livet på scen innebär också en osäker tillvaro utanför den.

– Eftersom jag mår så himla bra av att göra detta så är det 300.000% värt det, säger hon.

Frida Hedenberg öppnar dörren och släpper in mig en församlingslokal i Habo. Hon har på sig en folkdräkt från Östra Härad i Småland. Överdelen är vit med blommiga detaljer och underdelen är randig i olika färger. Dräkten har hon fått från en man som kom fram till henne under en spelmanstämma. Han hörde att Frida var smålänning och ville då ge henne den folkdräktskjolen som han hade ärvt av sin bortgångna mamma.

– Han ville att någon skulle använda den.Jag tänkte faktiskt på honom idag. Jag måste skicka en bild till honom, säger hon.

Direkt i hallen möts jag av elva förskolebarn, som är mellan två till fem år gamla, och är väldigt glada. Frida ber mig att presentera vem jag är. Hon är utbildad förskollärare, vilket märks då hon får barnen att koncentrera sig på mig och vara helt tysta. Sedan några år tillbaka jobbar hon som skådespelare och dagens föreställningar har Habo kommun beställt av teatergruppen “Teater Tabberas”, som Frida jobbar för. Den målgrupp hon ska göra föreställningen för idag är också hennes favorit att spela för.

– De är ärliga. De kommer inte att låtsas som att de är intresserade eller låtsas som att de tycker något, för man ser på dem direkt om de tycker det är bra eller inte.

Till vänster om hallen finns en stor sal. Där inne ska Frida alldeles strax hålla dagens andra teaterpjäs av tre. Inne i salen finns en rektangulär och färgglad matta där barnen sätter sig. Framför mattan finns tre trähyllor som är uppdelade i olika plan. På varje plan finns det burkar och totalt är det lika många burkar som det är luckor i en adventskalender. Burkarna är färgglada och har olika mönster på sig. Det är rosor på några, någon burk har en äldre bild av en man som hänger på ett staket vid en äng. Vissa är lite större än andra. Frida tar plats framför scenen och inleder med: “Är ni beredda att jag börjar teatern?”. Barnen svarar med ett rungande ja i kör.

“Lite läskigt”

Själva föreställningen och hur den är uppbyggd var Fridas idé. Sedan har hon haft hjälp av en scenograf och en annan kollega med själva regin. Det här är första gången som hon gör en teaterpjäs helt själv, utan att ha någon bredvid sig.

– Det är lite läskigt att inte ha någon att luta sig mot.

Jobbet som skådespelare är inget klassiskt sju till fyra jobb utan dagarna ser väldigt annorlunda ut. Under onsdagen hade hon tre föreställningar, veckan innan hade hon sex föreställningar på tre dagar och sedan har hon haft lite paus däremellan. Att vara skådespelare är tufft eftersom det inte är något heltidsjobb.

– För mig i mitt liv så funkar det att jag inte har en exakt heltidsinkomst varje månad, eftersom jag mår så himla bra av att göra detta så är det 300.000% värt det.

Är du orolig för att du en dag inte kan göra det här längre?

– Det kan ju komma en punkt där vi inte får fler spelningar. Det kan ju hända när som helst och då tar jag det då.Jag hoppas på att när jag går på vad jag mår bra av så kommer det att lösa sig.

Så kom hon in i teaterbranschen

Hennes väg in i branschen började när hon var med i kör och tog sånglektioner hos sin lärare Marianne, som barn. En dag behövde teaterdelen på kulturskolan som kallades för småstickorna, sångelever till en föreställning. Hon bytte bort ensamma sånglektioner till att spela teater tillsammans med flera andra.

– Va? Gör ni allt det här roliga tillsammans, sa jag till dem. Jag älskar min sånglärare Marianne, men det var jätteroligt att få vara med andra och göra teater ihop.

Efter det studerade hon musik på gymnasiet för att sedan ge sig in i teaterbranschen på allvar när hon studerade på en teaterfolkhögskola. Hon har aldrig haft någon riktig dröm med sin skådespelarkarriär förutom att hon vill göra det så mycket som möjligt och må bra.

– Jag fattar att det är jätteprivilegierat att kunna säga så, men det är heller ingen som kommer tacka mig för att jag arbetar ihjäl mig på något jobb som jag inte vill ha. Då tänker jag ödmjukt ta hand om mina privilegier. Jag skulle gå totalt under om jag inte får vara kreativ så jag måste göra något sånt här för att må bra.

Jakten på den försvunna visan fortsätter. Barnen sitter och applåderar en melodi samtidigt som de tillsammans sjunger en visa om loppor. Frida har nu öppnat tre burkar utan att hon har hittat sin favoritvisa. Hon öppnar en till burk och där ramlar det ut en bokstav som hon inte ser. Då ropar och pekar två av barnen på den främre raden att hon tappade en bokstav. Det var den första av tre bokstäver i jakten på namnet på den försvunna visan. Hon lägger ifrån sig den lilla kakburken med en ros på och börjar sjunga: “När jag var i mina unga år, då var jag liten, då gjorde pappa mig en liten stol, nu är jag gammal och grå och nu har jag ingen stol att sitta på, nu fryser jag om mina fötter”.

Hennes rutiner inför en föreställning är väldigt få. Hon försöker kolla så att tekniken fungerar, att all rekvisita är på rätt plats och värma upp rösten.

– Det gäller att försöka hamna i nuet. När jag vet att allt är på plats och alla saker är där de ska vara, då känns det ganska lugnt.

“Pussade mig rakt på munnen”

En händelse som sticker ut från hennes skådespelarkarriär är en händelse som skedde i våras under en av hennes föreställningar som hette Ada och algoritmerna. Då satt det mellan 40-50 barn på en matta och helt plötsligt så kräktes ett av barnen.

– Det började att stinka så det var inte kul. Men vi tog ut mattan, satte på ventilationen och fortsatte med spelningen.

En annan upplevelse som hon minns tydligt är när hon spelade Pippi Långstrump på Astrid Lindgrens värld för några år sedan. Då jobbade hon där en sommar och kramade flera hundra barn om dagen. Där hände det flera saker som hon minns än idag.

– Ett barn tog ett sånt järngrepp på mig och pussade mig rakt på munnen. Då var det bara att hänga med för det fanns ingenting att göra i den situationen.

Det vanligaste från den sommaren var att föräldrar kom fram till henne när hon stod i en Pippi kostym och pushade sina barn att gå fram och krama henne. Men barnen blev lite blyga och rädda och vågade inte gå fram.

– Där står det två peppande föräldrar som har betalat “miljarder” för att komma in. Så ser man det här barnet (Frida gör en skräckslagen min). Då tänker jag inte krama det här barnet som uppenbarligen inte har feeling längre.

“Vi båda välter bakåt”

Det märks att Frida är skådespelare under intervjun. Hon gestikulerar mycket, ändrar tonläge och gör miner som symboliserar det hon säger. Nu ställer hon sig upp för att visa upp en annan händelse som skedde under sommaren i Vimmerby. Hon sätter sig ner på knä på golvet och sträcker ut händerna som att hon ska ge en kram till ett barn. Barnet kom mot henne på långt håll med full fart och kramen gick inte riktigt som planerat.

– Vi båda välter bakåt och då knäcker jag min fläta, så den hänger och viftar resten av dagen. Sen fick jag gå till perukmakarna och säga förlåt att jag har tagit sönder flätan.

Efter en jakt på cirka 20 minuter börjar plötsligt en kakburk att röra på sig i trähyllan. Barnen reagerar på det och pekar på burken. Frida kollar fundersamt runt i rummet, tar på sig en grön filt och lägger sig ned på golvet för att “sova”. Barnen ropar “vakna” i samstämmig kör och då börjar plötsligt musik att spelas i lokalen. Det är en lugn akustisk musik som spelas. Plötsligt vaknar Frida och tillsammans med barnen har hon formerat ordet fin, vilket även är namnet på hennes favoritvisa. När hon ser ordet och hör musiken säger hon: “Det är såhär min favoritvisa går”.

Sedan sjunger Frida och barnen på hennes favoritvisa. “Fin är du när du går till din vän, fin vill du vara, fin vill du vara, du är fin” sjunger de samtidigt som de tillsammans tar pekfingret mot tummen och forma det till ett tecken. Tecknet betyder fin som symboliserar visan. Det avslutar också den här föreställningen.

Dagens teaterframträdande är inte Fridas absoluta favorit. Men om några veckor ska hon få göra en av sina favoritföreställningar tillsammans med sin kollega Maria. Den heter Tandläkaren och musen. Det är en dockteater med små möss och innehåller mycket sång, vilket hon gillar skarpt. Hennes kollega skriver musiken till den och det är en typ av musik som höjer pjäsen, tycker Frida.

– Hon skriver väldigt svängig musik, vilket gör den väldigt kul att sjunga .Barnen tycker om den. Den är lite läskig och skojig. Så den tycker jag om.