Bekräftelsebehovet som tog honom in i kriminaliteten

Som barn fick han inte mycket kärlek och Robert “Mulle” Dahlgren sökte febrilt efter att få bekräftelse. Det var ett sökande som ledde honom in i missbruk av amfetamin, en värld där han spenderade tio år och hann med att dra på sig miljonskulder och förlora kontakten med flera av sina barn. Men idag är han drogfri och engagerad i kampen att hjälpa andra missbrukare.

-Att hjälpa människor ger mig så mycket och jag får så pass mycket lycka tillbaka, säger han. 

Det är oktober 1988. Robert “Mulle” Dahlgren är 22 år och som aktiv utövare av Kung fu har han precis avslutat en tuff träningsperiod. En kväll träffar han en kompis hemma i Stockholmsförorten Orminge. De tar en taxi in till Södermalm och medan de väntar på taxin tar kompisen fram en påse. I påsen finns ett vitt pulver med amfetamin, ett pulver som ska bli Mulles dörr in i den andra världen.

-Där började min resa och sen rann allt mig hur händerna, berättar Mulle. 

Under den tiden blir Mulle också intresserad av tatueringar och 33 år senare ses vi på Studio Epic Tattoo utanför Stockholm. Väggarna är klädda med svarta tapeter som har olika mönster i vitt och guld. Stället ägs av tatueraren Danne och här tillbringar Mulle mycket av sin lediga tid.

-Här är min fristad och det är alltid kul att komma hit, säger Mulle på sin utpräglade stockholmska. 

Mulle har under åren samlat på sig över 50 tatueringar och just idag är det dags att tatuera in en skorpion på vänster handrygg. Tatueringarna är en stor del av Mulles identitet och han beskriver ett liv utan tatueringar som att ha ett liv utan ett ben. Motiven varierar och har ofta ingen djupare betydelse. 

-Just skorpionen är mer lite kaxigt och hjälper mig att bygga upp min manlighet, säger Mulle som nu tagit plats på en svart brits och lägger vänster hand på ett litet podium. Mulle ser mer eller mindre oberörd ut medan Danne ristar in skorpionen i huden och det märks att det inte är första gången han tatuerar sig. Jag sitter på en stol mitt emot britsen när vi går tillbaka till den mindre trevliga tiden av Mulles liv. 

Mulle växte upp på 1970-talet och i skolan var han en utåtagerande unge som ofta råkade illa ut. Det ingen visste var att Mulle var ett barn med ADHD, ett begrepp som under 1970-talet var förhållandevis okänt. Istället ansågs Mulle vara en bråkstake och till följd av det fick hans föräldrar åtskilliga samtal från skolan. Och väl hemma fick han sedan ta konsekvenserna. 

-När jag gjort en massa skit i plugget, så ringde de hem, då visste jag att när farsan kom hem så fick jag ordentligt med stryk. 

Från sin mamma fick Mulle heller inte mycket kärlek. Enligt egen utsago har han aldrig kramat sin mamma och fick aldrig höra att han gjorde något bra.

-Jag har ju aldrig fått kärlek hemifrån och därför var jag tvungen att få bekräftelse någon annanstans.

Under hela sin ungdom ville Mulle få kvitto på att han var något och på fritiden tränade Mulle såväl hockey som kampsport. I idrottsutövandet var det extra viktigt att vara bäst och under en period var han också en av Sveriges bästa Kung fu utövare. När Mulle var 22 år fick han också möjligheten att följa med på ett Kung fu läger i Kina där han tränade mer än två gånger om dagen. När han kommer hem igen tar han en månads uppehåll från träningen och en kväll i oktober träffar han en kompis. Efter några öl bestämmer de sig för att ta en taxi in till Södermalm. Medan de väntar tar kompisen fram en påse med amfetamin.

-Jag hade aldrig sett amfetamin förut, men jag valde ändå att prova och där började min resa. 

Amfetamin är en centralstimulerande drog, vilket innebär att den påverkar kroppens centrala nervsystem i ryggmärgen och hjärnan. Efter cannabis är amfetamin den vanligast förekommande drogen i Sverige och förekommer oftast som ett vitt pulver men finns även i flytande form. Amfetamin gör så att halten av dopamin, serotonin och noradrenalin ökar, vilket gör att användaren upplever mer ork, mindre behov av mat och dryck och också ökat självförtroende. När Mulle tar drogen för första gången upplever han en känsla som han aldrig känt förut. 

-Det var precis som att shit, det är här jag hör hemma, det var bara fantastiskt.

Innan han testade amfetamin hade Mulle haft ett bra liv och jobbat som rörmokare, men hade också varit lite småkriminell i form av inbrott och mindre stölder. Men på kort tid blir han yrkeskriminell på heltid och hela den vakna tiden går åt till att sälja och konsumera amfetamin. Det innebär också att Mulles liv förändras radikalt och såväl jobb som lägenhet rinner honom ur händerna. Dessa förluster väger dock inte lika tungt som de positiva effekter han får av amfetaminet.

-Jag sket ju i det, för i ruset mådde jag ju så fruktansvärt bra.

Ingången till missbruket innebär ett liv av att sälja och köpa amfetamin. Livet som missbrukare innebär att han till följd av ruset är vaken i flera dygn i sträck och som en konsekvens förlorar han också kontakten med sin familj och son. Istället umgås Mulle mer eller mindre bara med andra missbrukare. 

-Är ju som uttrycket lika barn leka bäst, den enda gemenskapen man har är ju drogen. 

Mulles brottslighet fångar även polisens intresse och efter en dryg månad blir han anhållen, men släpps tämligen omgående efter att ha haft en bra historia om att han blivit vräkt. Förutom intag och säljande av amfetamin hinner han också bli häktad för stöld av bilar samt användande av falska sedlar. Hur många tillfällen han tillbringat i häktet vet han inte, men under tio år som yrkeskriminell hinner det bli några häktningar per år. Tiden i häktet varierar, men i regel brukar Mulle släppas efter 30 dagar. Nu i efterhand misstänker han att polisen innerst inne visste att han var skyldig, men att han alltid slapp undan åtal var något som triggade honom. 

-Du kan inte vara yrkeskriminell och aldrig åka i fällan så man har ju snuten i hälarna hela tiden, men man tänker samtidigt att de här jävlarna inte kan ta mig. 

Var det värt att bli häktad bara för att fortsätta?

-Jag vet inte, man lever ju i något slags förnekelse så när du kommer ut kliver du ju tillbaka där du slutade. 

Mulle kommer undan många gånger, men 1998 hittar polisen 98 gram amfetamin i hans farmors källare. Denna gång väljer Mulle att erkänna och efter rättegång döms han till åtta månader på Täbys slutna anstalt. Tiden på anstalten fördriver han genom att träna och jobba med att vika och paketera disktrasor. Mulle sköter sig väl i fängelset och eftersom han tas emot bra av de andra intagna trivs han efter omständigheterna väl. 

-De flesta på fängelser är ju respekterande, så du lånar inte pengar utan att lämna tillbaka och du går inte in och pratar skit bakom ryggen på andra, då får du stryk. 

Efter åtta månader släpps Mulle fri, men det dröjer inte mer än ett år innan han faller tillbaka i missbruket igen. Idag menar Mulle på att den typen av återfall är vanligt bland missbrukare. 

-Det är ju många kriminella som tänker att när det gått ungefär ett år så kan jag ju testa igen, för då hade det ju gått så lång tid.

2001 döms Mulle till tio månader på anstalten Svartsjö på Ekerö utanför Stockholm. Efter att ha muckat går han 2002 ut ur fängelsegrindarna för sista gången. Vid det tillfället är han inte yrkeskriminell även om suget för droger ibland kommer tillbaka när han är ute och festar. 

-När jag krökade med grabbarna, då kunde jag ju knarka lite, så då kunde det bli någon helg i månaden.

Men med tiden börjar suget för droger sakta försvinna och hur det blev så har han idag svårt att förklara. 

-Det var bara borta och jag kan inte förklara om det är någon däruppe som gett mig en andra chans.

Men att som tidigare kriminell få en andra chans i samhället är inte alltid lätt. Det säger Enligt Matthias Matsson, skribent på KRIS tidning Vägen Ut som menar att samhället har en avog syn på tidigare kriminella, i alla fall till en början.

-Det finns en väl en föreställning om att en gång tjuv alltid tjuv, men när man får chansen att möta den här typen av människor så blir det något helt annat, säger han. 

KRIS är en organisation som jobbar för att hjälpa tidigare kriminella tillbaka in i samhället. Till följd av oegentligheter har KRIS blivit hård granskade av media, vilket enligt Matthias gör att samhällets negativa syn på kriminella blir än starkare. 

-Det gör ju att fördomar bekräftas, de  fördomar om att det här är människor som inte kan komma in i samhället.

I sitt jobb möter Matthias många kriminella där han vill försöka visa upp människor som gjort en förändring. Även om han förstår att det kan vara svårt att förlåta så uppmanar han samhället att vara mer öppensinnade och ge tidigare kriminella en extra chans. 

-Bara för att någon begått ett brott så behöver det inte betyda att man är en sämre arbetare eller person. 

Precis som för många kriminella så blir Mulles första tid i frihet en utmaning. Han söker ett jobb som rivare, men eftersom han inte får det bestämmer han sig för att varje morgon sätta sig utanför arbetsplatsen tills chefen till slut tröttnar och ger honom jobbet. Som tidigare kriminell får han också stå ut med att många tittar snett på honom. 

-Gud ja, första tiden var jag ju det svarta fåret och klart som fan att folk är reserverade i början, men jag förstår ju varför det är så. 

Men hur mycket skada anser du att ditt missbruk har orsakat samhället?

-Man kan säga såhär, jag ska orsakat samhället oerhört stora kostnader. Samtidigt jobbar samhället för att missbruket inte ska finnas, men det finns ju fortfarande, säger han och fortsätter:

-Du är styrd av missbruket, jag gör de här sakerna för att jag är missbrukare och för att få bekräftelsen och jag försöker inte försköna något, men det är så här det ser ut.

Idag mår han dock bra och jobbar som svetsare, ett jobb han trivs med och han känner sig verkligen som en del av samhället. På sin fritid är han engagerad som volontär för olika organisationer som hjälper missbrukare och hemlösa. I dessa uppdrag har han stor nytta av sin tidigare erfarenhet av missbruk.

-Jag klankar inte ner på dem för jag vet att det finns en människa bakom som kanske är världens finaste, säger han och fortsätter: 

-Idag är jag en del av samhället och att hjälpa utsatta människor ger mig så mycket.

Till följd av missbruket har Mulle jagats av skulder på upp till 2 miljoner kronor som han tack vare skuldsanering fått hjälp att bli av med. När vi träffas har han bra fason på sin ekonomi och är nästintill skuldfri. 

-Om två månader pröjsar jag för sista gången och sedan är jag svennebanan på riktigt, känns ju stort. 

Vägen in i kriminaliteten innebar att kontakten med sin då nyfödde son blev förstörd och Mulle har även hunnit med att få ytterligare tre barn med lika många kvinnor. Missbruket har dock saboterat mycket av den relationen och idag har Mulle endast kontakt med två av dem. Även om han önskar de övriga två lycka till så känner han sorg över att de riktigt varma föräldrakänslorna inte riktigt finns där. 

-Jag vet ju att det är mina barn, men jag känner ju inte riktigt det som föräldrar känner. Det är tragiskt, men vad ska jag göra?

En som han självmant valde att släppa kontakten med var hans mamma som Mulle aldrig riktigt fick någon bekräftelse ifrån. Att bryta kontakten med henne var dock ett steg som gjorde att hans välmående blev successivt bättre. 

-Innan jag tog det beslutet så ringde hon mycket och när jag sa upp bekantskapen så fick jag ett helt annat liv och mående, jag behövde inte hennes skit.

För åtta år sedan diagnostiserades han med ADHD, och för det får han också medicin. I och med det försvann inte bara suget efter amfetamin, utan också suget för snus och alkohol och idag är han fullständigt drogfri. Det enda beroendet han har idag är tatueringar. 

-Det här är min drog, säger Mulle och tittar på Danne medan skorpionen torkar in i hans hud.

Rekommenderade artiklar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll Up