Bosse på banken

Till det som var

”Jag var morgonpigg som liten, och pappa var nog piggare än mamma, så han fick gå upp med mig. När vi gick upp och lekte med bilar vid halv fem på morgonen, då övriga familjen låg och sov, brukade han värma saft och göra vetebröd till frukost. Det har vi skrattat åt – det var pappa som älskade söta saker. Han fick mig att gilla det också – jag gillar söta saker fortfarande.”

Siffrorna avslöjar följande: mer än tiotusen avlidna nationellt. Varje siffra döljer bakom sig ett hav av sorg, hela familjer i chock samt det omöjliga uppdraget att planera en älskades begravning. Varje siffra innebär slutet på ett helt liv – ett slut på alla små vanor och stora gester, ett slut på nattliga samtal i köket och ljudet av den älskades tofflor mot golvet på morgonen.

”Mamma var dagbarnvårdare och var alltid hemma, pappa jobbade borta. Inte så att han var frånvarande på något sätt, men han hade ett arbete utanför hemmet. Varje dag tog han sin Crescent-cykel och trampade till banken i Bankeryd och sedan hem igen. Han älskade motion, även om han aldrig var någon elitidrottare – rörelse var alltid viktigt. Det fick jag med mig. Under min uppväxt sprang eller gick han varje morgon, innan han cyklade till jobbet, under 20 års tid. I ur och skur, i snö och slask och annat tog han sig ner till Vättern eller där omkring och gick sin runda. Han köpte gummistövlar med dubb i, för att kunna gå på vintern, och önskade sig en pannlampa till julklapp för att kunna se i mörkret. Det kan jag tycka är strongt gjort, att kliva upp så varje morgon. Å andra sidan satt han stilla hela dagarna så det var bra att han rörde på sig.”

Att förlora en närstående innebär förutom det omedelbara traumat och den livslånga sorgen också förlusten av det vardagliga. Det som skapar minnen; det stora i det lilla. Livet är en rad av olika pärlband av små och stora händelser, och döden kommer ibland in med sin lie och kapar av dessa band. Ibland verkar det som om döden inte vet vad den gör, som om den bara slog omkring sig med lien i blindo – så orättvist och slumpmässigt verkar dennes arbetssätt att vara.

”För många år sedan fanns det ett bankkonto där man kunde sätta in pengar och varje hundralapp blev som en lott: varje månad var det dragning och man kunde vinna. Miljonkontot kallade man det; man kanske kunde vinna en miljon. Pappa fick vara med och dela ut vinster några gånger, han berättade att han alltid ringde upp när någon hade vunnit ganska mycket. Någon hade vunnit 100 000 kronor en gång, så pappa ringde upp personen och sa ’Kom till kontoret’. Personen blev nervös och frågade vad han hade gjort. Pappa svarade: ’Nej, du ska bara vara här’. Sen hade de dukat upp pengarna på bordet, och när vinnaren kom in och fick klart för sig att det var hans egna pengar så började han nästan att gråta. Pappa sa att det kändes så bra, för han hade koll på personen och visste att han behövde pengarna. Han tyckte det var härligt – den lilla människan som fick stöd och hjälp.”

”Efter att han blev pensionär, fortsatte han att vara god man under ett tiotal år. Han körde runt i sin lilla bil och besökte de här människorna som behövde hjälp med godmanskap. Det kanske inte hör till en god mans uppdrag, men han hade sin rutt varje vecka där han lämnade över pengar och hjälpte till med lite av varje. Han var väldigt socialt engagerad.”

Mitt i sorgearbetet kan det vara läkande och skönt att tänka på alla fina minnen på den älskade som gått bort. Att minnas, berätta, gråta och skratta tillsammans är den bästa medicinen för ett brustet hjärta. Sorgen och saknaden måste man lära sig att leva med, som ett ärr man alltid bär med sig. Det är inget man kan ’komma över’ eller bli helt bra ifrån – livet växer ikapp runt om ärret och så märker man så småningom att man har lärt sig att leva med smärtan.

”Han var en härlig pappa, som har utstrålat mycket trygghet. Lugn och trygghet. Det tror jag att alla barn och barnbarn har känt. Han hade inte ett hett temperament. Jag kan säga vad som helst och prova mina tankar och jag får inte mothugg eller motparten blir inte förbannad för att jag testar mina tankar, han lyssnar nog. Det gjorde han nog väldigt mycket när jag växte upp. ’Hur tänker du nu?’, ungefär.”

”Min pappa var ju en väldigt lugn och stabil, omtänksam person. Han blev väldigt, väldigt sällan arg. Jag visste precis hur jag skulle kunna reta honom när jag växte upp, och lyckades ibland. Han avskydde när vi svor. Och om jag var riktigt arg och han var nere och tittade på tv, så visste jag att jag kunde bara ropa ”Jävla pappa!” – då fick man springa och låsa dörren. Det är få gånger som han har blivit jättefrustrerad och arg under mitt liv. Han var en varm, humoristisk människa, som älskade att skämta och skoja. Ganska torra skämt i och för sig. Han hade ett väldigt sätt att anpassa sig – han klagade sällan, han tyckte att han hade det bra.  ’Ni behöver inte oroa er’. Han la inte skulden över någon annan. Min mamma jobbade rätt hårt för att han skulle få ett boende mot slutet, tanken där var att han kanske skulle trilla hemma eller skulle behöva hjälp på toaletten. Hon sa att det kändes som en skilsmässa. Pappa lugnade henne och oss, han tyckte att han hade det helt okej. De som jobbade på boendet berättade alltid att pappa var så trevlig och vänlig, så pratsam, att det var så kul att gå in till honom. ’Är du Bosses pojk?’ – sådant värmer en sons hjärta.”

Kan vi pröva följande tanke? Minns det som var vackert, roligt, fint, extraordinärt; minns det som gjorde vardagen till livets trygga hamn. Lyft fram det fantastiska och unika i det liv som nu är borta, så finns våra älskade hos oss en stund till och alltid då vi behöver dem. Hylla allt som hände under alla år av liv, även om döden blev plötslig och oväntad – som den ibland blir – ta tillbaka makten från det som hände.

”Pappa älskade att dansa – han dansade gammeldans så länge han kunde, tills benen inte längre bar. Han gillade musik överlag. Han var musikalisk och älskade att lyssna på musik. Pappa hade gått och köpt sig en dyr, fin stereo som hade hörlurar med sladd. Jag låg i källaren i huset när jag kom hem från skolan, och lyssnade rätt mycket av hans skivor med hörlurarna. Då var det exempelvis Stevie Wonder, men även mycket jazz – jag kan tycka om det än idag. Jan Johansson var hans stora idol. Vi gjorde en spellista när vi skaffade en högtalare till honom på boendet, på den var det mycket Jan Johansson och Monica Zetterlund. Stora idoler. Men där fanns också mycket ungdom, till exempel just Stevie Wonder.”

Bo Gunnar Andersson. Född och uppvuxen i Jönköping, ett stenkast från Tornets äldreboende – det som blev ditt sista hem under ett knappt års tid. Du skojade lite om att även om du inte var så stark längre, hade du kunnat kasta iväg en sten till ditt barndomshem, så nära låg de två boenden varandra: barndomshemmet och ålderdomshemmet. Cirkeln slöts där på äldreboendet, i början av maj 2020. Detta år som mänskligheten inte kommer att glömma.

”Skuldkänslor, kritik mot vårdpersonal, ilska över att pappa blev smittad inne på boendet; vi har inte det. Jag förstår ju någonstans att min pappa inte hade klarat sig så värst länge själv även om han var talbar och klar i huvudet – han var i stort behov av omvårdnad, och personalen behövde vara inne hos honom. Och här någonstans blev han smittad. Jag har inte några jobbiga känslor över det, inget agg eller ledsamhet över att han blev smittad; det är ett större system än så, ett system i Sverige som inte passar ihop med ett sådant utbrott. Men jag är glad och tacksam att jag fick vara med på slutet, tills han inte orkade kämpa mer.”

Bosse på banken – du och jag träffades aldrig, men det visar sig att det fanns en och annan koppling mellan oss i livet, som det så ofta gör. Dessutom har din stora idol Jan Johansson varit en självklar del av mina spellistor sedan många år tillbaka – jag är en jazz-älskare, jag också. Det är tydligt att du har lämnat ett stort avtryck i människor du har mött och hjälpt under ditt yrkesliv och även efteråt – det brukar vara så med stora men ödmjuka personligheter. Jag kan tänka mig att du stod bredvid din minst lika underbara son, Sven, när han berättade om ditt liv för mig – kanske la du en hand på hans axel och log stolt: det är min pojk. Ett liv som har lämnat ett sådant varmt, kärleksfullt minne efter sig – likt de sista strålarna av solen i junikvällen – ett sådant liv ska hyllas och firas. Jag trycker igång Visa från Utanmyra och höjer min kopp med varm saft – till dig, Bosse, och till allt det som var i tiden före pandemin.

Mirjami Alanen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Scroll Up