FILMRECENSION. I humorduon Filip och Fredriks nya bioaktuella film gör son och far Hammar ett tappert försök att komma ikapp den tid som flytt. Resultatet är en gråt- och skrattfest utan dess like.
“Vad hände?” Det är en fråga Filip Hammar verkar ställa sig när han ser sin åldrade pappa ihopsjunken i sin belgiska skinnfåtölj. Hemma i Köping rullar vardagen på, medan Lars Hammar sitter håglös och blir allt mer fragil. En syn som sonen Filip inte står ut med. Var är pappan som steppade och berättade historier om den franska kultureliten?
Filip bestämmer sig för att göra något åt saken. Han införskaffar en gammal orange Renault 4. Samma modell som familjen brukade bila ner till Lars älskade Frankrike med på 80-talet. Filip packar in sin parhäst Fredrik Wikingsson och sin pappa i bilen. Nu ska den agera tidsmaskin. Livsgnistan i Lars ska väckas. Med riktning Frankrike och en färd genom minnenas allé hoppas Filip åstadkomma just detta.
Det är något allmänmänskligt i att vilja stanna tiden. Att vilja leva kvar i de fina stunder man har haft och stanna där. “Den sista resan” ger insikten att, hur sorgligt det än är, så ska man inte kunna det. Minnet är så vackert och speciellt för att det hände just där och då. Något Filip, plågsamt, lär sig under filmens gång. Med våld försöker han återskapa minnen i minsta detalj för att få tillbaka sin pappa som han minns honom. I små ögonblick lyckas han så när. Som när Lars i gamla vänners lag får berätta sin parad anekdot. Eller när han får vittna ett gräl på en gata i (o)äkta fransk anda. I en av filmens, om inte filmhistoriens, mest smärtsamma scener övergår hoppet till förtvivlan, när Filip ser sin pappa misslyckas med att skära grönsaker till middagen. Verkligheten tränger in genom den drömliknande bubbla Filip har försökt skapa.
Tårkanalerna är vidöppna under stora delar av filmen, men det varvas med stora gapskratt. Lars Hammars menlösa sätt blandat med hans humor och “kroniska pessimism” är komiskt guld. Som när han skamset biktar sig för en katolsk präst om den enda synd han har begått i livet. Eller när han är på sjukhuset efter ett fall och envisas med att sköterskorna har sagt att han inte får gå. Ibland finner man sig gråta och skratta samtidigt. Utan att fatta hur det går till. Kärleken och värmen mellan alla inblandade som strålar genom duken är också påtaglig. Det är lätt att känna igen sig i känslorna, rädslorna och relationerna mellan familjemedlemmarna.
Fredrik Wikingsson undrar i början på filmen vad hans roll i allt detta är. En befogad fråga verkar det som inledningsvis i filmen. Han förpassas till en slags assistent till Filip som ska fixa ihop hans halvgalna idéer. Det ska visa sig att han har en viktig roll att spela. Den som vän. Den som måste säga jobbiga sanningar. För filmen handlar till stor del om lära sig acceptans. Detta gäller både Filip och Lars. Att lära sig acceptera alla delar av livet. Att acceptera att någon plötsligt blivit gammal. Att acceptera passagen av tid. Att behöva inse att allt inte blir som förr, men också att det inte behöver vara den sista resan. Det kan vara början på en ny.
Filip och Fredriks största talang har alltid varit att på ett oförskönat och naket sätt visa platser och människor som de är. Här märker man när de har arrangerat och “hollywoodifierat” vissa scener och frångår det dokumentära. Något man ändå lätt förlåter när allt annat är så otroligt rått och äkta.
Duon verkar inte ha fallit alla i smaken genom åren. Det kan stundom vara svårt att hänga med i deras rappa och interna dialog med varandra. Folk kanske upplever att de pratar över huvudet på vanliga dödliga. Att avstå från att se “Den sista resan” på grund av dessa orsaker vore dock ett enormt misstag. Deras film är ett unikum i dagens filmvärld. Väldigt sällan ser man något som greppar tag i en på det här viset. I biosalongen förvandlades alla besökares sinnen till ett enda stort medvetande som kände samma sak under filmen. Långt efter att eftertexterna börjat rulla satt alla kvar omtumlande med tårar i ögonen och tänkte, “Vad hände?”