dunkehallatobufly

Kylan biter i kinderna på Dunkehalla kyrkogård. Det är en kuslig känsla, ingen är här för att hålla mig sällskap. Bara de döda kanske, de som vilar under jord intill rader av gravstenar.

Lyktor med svagt, dunkelt ljus står längs den asfalterade vägen; den som leder till det kapell som utgör mittpunkten på kyrkogården. Regnet faller hårt denna kväll, något som håller nere temperaturen på knappa tio grader. Jag har tagit med mig en ficklampa för att lättare kunna se var jag går under den mörklila himlen. Dess sken smälter inte in i ljuset från gatlyktorna, så det känns tryggt att ha den med mig.

Det är svårt att tyda texten på gravstenarna och monumenten längst in, närmast muren. Jag ser bara konturen av kors, obelisker och stenar med avrundade kanter. Först när jag går riktigt nära, så pass nära jag kan gå innan det börjar bli obehagligt, kan jag åtminstone uttyda efternamnen. En person som heter Johansson har sin grav täckt med lönnlöv. De är blöta och tyngda av regnets fall i mörkret. Med en djup suck och en inandning känner jag doften av höst. Inte bara flerfärgade lönnlöv ligger på marken, även de bruna löven från ekarna och de röda bladen från murgröna ger marken mer färg.

Vätan tränger in i mina kläder. Under trädet kan jag ta skydd, så jag går dit. Naturen skyddar mig från dropparna, liksom den ställer upp på så många andra sätt. Den delar den sorg som många känner på en sådan här plats och den skapar en gnutta liv på ett ställe som annars är dött. Dropparna faller, som tårar från de som farit till himlen. När jag lyssnar noga kan jag nästan ana röster i vinden. Jag blir osäker på om det faktiskt kan vara någon här vid den här tiden, som gömmer sig bakom enbuskarna där borta, men jag utesluter inget. Om det nu är röster gör de mig inte orolig, de gör mig trygg. För just nu vill jag bara inte vara ensam.

Jag drar lite i dragkedjan på jackan, fastän den redan är uppdragen. Tar på mig huvan. En inre kyla, som inte kommer från luften, fyller mig. Jag vill röra på benen och armarna, det är enda bra sättet att hålla sig varm just nu. Jag styr stegen mot en liten grusbelagd passage rakt fram. Minnesstenarna hälsar mig med en historia som jag inte kan se eller höra just nu, för deras skrift är dold bakom en fuktig ridå. Det står små ljus bredvid några av dem. Ljusen har en svag flamma, det återstår bara en glödande veke. Kanske att det ska vara så, det blir en symbol för det som har en början och ett slut.

Kapellet står praktfullt upphöjt bredvid mig. Grenar av röd murgröna, som tappat sin gröna färg nu när sommaren tagit slut, blir som trummor för regnet där de hänger längs med husväggen. Precis bredvid finns en plantering med vad jag tycker ser ut som blåeld, men som troligen inte är det. Planteringen formar en pil som pekar åt två olika håll. Pilarna symboliserar nog att oavsett var man är i livet finns det alltid minst två vägar att gå. Jag agerar mer konkret och följer pilen åt vänster, in mot den mörkare delen av kyrkogården.

Jag ställer mig vid ett gravmonument där en bok, en duva, blommor och ljus tillsammans utsmyckar gräset därunder. Det är vackert att se vilken omtanke människor visar det som egentligen bara är ett minne av någon. Sedan kan man inte veta hur de lämnade jordelivet; skedde det under dramatiska omständigheter kan man förstå den speciella gesten.

I utkanten av kyrkogården märker jag att en grav är mer utsmyckad än andra. Åtminstone utmärker den sig mer. Jag ser minnesstenar med texten “Världens bästa pappa” och hockeypuckar som ligger på gruset som utgör gravplatsen. Texten “Lokomotiv Jaroslavl” står inpräntad på dem. Genast förstår jag vems grav det är. Stefan Liv var mer än en hockeyikon, en person som på ett sätt har symboliserat hela Jönköping. Den dag han dog var stora delar av Sverige i sorg, oavsett om man var intresserad av sporten eller inte. Min ficklampa lyser upp hans namn i rusket, det är matt men ändå tillräckligt starkt. Tårar faller ännu från himlen.

Det går inte att värdera ett liv framför ett annat, alla som ligger här betydde något för någon. Det ruskar till i träden, eken talar till enen, enen talar till lönnen. De håller vakt här ikväll. Samt sällskap för de döda. Jag rör mig sakta bort mot ingången till Dunkehalla kyrkogård igen. Denna gång leder vägen ut. Med en kyla som sveper om mina ben går jag förbi kyrkan, denna gången på andra sidan. Det kanske är dunkelt denna oktoberkväll. Ändå är jag mindre rädd än vad jag var tidigare, för varken ljuden eller den döende dagen kan skrämma mig just nu.