KRÖNIKA: Pris till den som löser mobbingfrågan

 140 000 barn utsätts för mobbing varje dag och siffran fortsätter öka. Ska vi behöva engagera hela Nobels fredskommitté för att att hitta en lösning? Hittills har ingen lyckats!

På min högstadieskola hade man som tradition att sätta upp plakat på skolans allmänna anslagstavla när någon i klassen fyllde år. Förbipasserande kunde stanna och skriva grattis, ge en rolig eller vänskaplig hälsning. Det var en tämligen uppskattad gest för de flesta.

När min födelsedag kom såg det annorlunda ut. På mitt plakat stod det jävla hora och fitta. Försvinn, fan vad ful du är. Någon hade smakfullt stått och ristat in horn vid min panna på ett utav mina foton, medan en annan ritat manliga kön intill min mun. I slutet av dagen var det jag som ensamt och generat fick plocka ner mitt plakat. Jag rev sönder det, slängde det och pratade aldrig om det.

Enligt Friends undersökning fortsätter mobbingen att öka. Det beror bland annat på att det finns fler barn i Sverige, att nätanvändningen krupit ner i åldrarna, att vi har ökade samhällsklyftor och ett betydligt hårdare samhällsklimat. Så vem är ansvarig för att mobbning fortfarande pågår och dessutom ökar? Är det skolan? Samhället? Mobbarens föräldrar? Eller mobbaren själv?

Om jag tänker tanken på hur det skulle vara om just mitt barn blev utsatt för något, får jag kalla kårar längs hela kroppen. Och jag tror att varje sunt fungerande förälder kan känna i gen sig i det. Det är då reptilhjärnan tar över, lejoninnan i varje moders själ väcks till liv, klor och huggtänder visas ymnigt och den som vill komma åt hennes avkomma måste först ta sig förbi henne, och det, kära du, sker med livet som insats. Tyvärr kan inte en förälder vara med sitt barn i skolan som beskydd varje dag. I skolan behöver någon annan skydda barnet. Frågan är vem? Vet någon ens om?

Med egen erfarenhet av mobbing vill jag lyfta paradoxen i att mobbningen fortsätter att öka trots att vi säger oss vara mer toleranta för personliga olikheter. Vi lever i ett samhälle där det å-ena-sidan propageras för allas lika värde och existens. Alla ska få vara precis som de är och vill. Det finns inga rätt eller fel i den frågan. Om Kalle 10 år vill komma i klänning till skolan varje dag, ska han få göra det. Å-andra-sidan ökar köerna till barn och ungdomspsykiatrin. Syftet är att få sitt barn utrett och diagnostiserat för ett avvikande beteende. En diagnos tillika livslång stämpel på ett beteende som anses avvika från det normala, ska nu medicineras bort. Med andra ord får alla barn vara precis som de är, bara de håller sig inom de osynligt streckade linjerna. Oavsett avvikande beteende eller ej så behövs fler vuxna i skolan. Har vi ett ökat antal barn i Sveriges skolor, borde vi rimligtvis också ha fler vuxna som kan tillgodose barnens individuella behov. För så vitt jag vet, är det i trygga vuxnas frånvaro som mobbaren får utrymme.

I de bästa av världar hade lärare fått ägna sig åt det de ska – undervisa. Fritids- och socialpedagoger hade ombesörjt och väglett de sociala interaktionerna mellan elever. Haft koll på vad som händer och varit på de ”rätta” ställena. Föräldrar hade tagit ansvar och samarbetat. Men just det ja! Det var ju det där med pengar… Det finns inga pengar att förse det ökade antalet barn i skolan, med rimligt antal vuxna som kan vägleda och stötta. Och alla föräldrar tar inte ansvar och vill eller kan inte samarbeta. Det känns onekligen som ett moment 22.

Kanske borde vi sätta hela Nobels fredskommitté, att hitta en lösning på eländet. Priset får gå till den som snarast möjligt presenterar ett koncept för ”Fredens korridorer”

G-BVQ5VFQ7W4