Krönika: För varje manlig applåd släcks ännu en kvinnas liv

Stående ovationer när Barbie äntrade bioduken, den här måste ALLA MÄN se. Jag tror de såg Margot. Jag hoppas att de såg Margot för någon nytänkande innovativ feministisk världsomvälvande vändpunkt fanns ej att finna någonstans gömd i pastellen. Männen som påstår sig ha fått en tankeställare tack vare Barbie, kom nog till insikten att den egna gräsmattan var torr. Och torrare kommer den bli, för den släta barbielooken är svår att hålla fast vid när vardagen som kvinna går ut på att lokalisera sin självrespekt och sitt människovärde någonstans bland alla knastriga kalsonger som tidlöst svämmar över en alldeles för liten tvättkorg.

Men vad är väl en full tvättkorg i ett i-land. I den finner man lika delar kvinnoförakt som postkodslotteriets lyckohjul. Det finns ju alltid folk som har det värre, ni vet de där fattiga barnen i Afrika man tvingade i sig broccolin för. Det är fint att vi åtminstone, när frontalloben blivit fullt utvecklad, sörjer för våra medsystrar. Många bäckar små och lancomemascaratårar senare kan vi ge rent vatten till kniven som skär av kvinnans klitoris. Eller så skänker vi i alla fall en liten del av lönen, skatten är ju så hög redan, på humorgalan för världens barn. Robert Gustafsson och barnarbete har visat sig vara en uppskattad duo. Pannor som rynkar sig en aning av sorg under all botox framför tv-skärmar föreställande slaveri och trafficking. Att kapitalisera på tragiska och groteska flicköden blir nästan meningsfullt när chanelväskan matchar ögonskuggan.