”Jag har ett fantastiskt liv idag!”
Helena växte upp i Hestra tillsammans med sin mamma, pappa och två systrar. Utåt sett verkade ingenting vara konstigt, båda föräldrarna skötte sitt hem och sina jobb och barnen var hela och rena. Men på helgerna drack de, och Helena menar att alkoholen var viktig för hennes föräldrar. Däremot tror hon inte att de själva skulle se sig som alkoholister. Hon beskriver sin uppväxt som kärlekslös.
– Det var det där känslomässiga som aldrig fanns. Man blev varken sedd eller hörd. Om man var ledsen så var det ingen som kunde trösta en.
Helena säger att hon många gånger kände sig kränkt, speciellt av sin mor som hon kunde uppleva som elak. Hon menar att ett kränkt barn inte slutar att älska sina föräldrar utan slutar att älska sig självt, och att det är det som hennes egen historia bottnar i. Samtidigt vill hon inte skylla alkoholismen på uppväxten. Hon menar att det inte finns något enkelt svar på frågan om huruvida alkoholism beror på arv eller miljö.
– Jag tror att det är en kombination. Även om du bär på anlagen är det inte säkert att du behöver utveckla det. Och väljer du att inte dricka så kommer du ju inte att utveckla alkoholism.
Hon pratar mycket om vikten av sunda relationer och säger att hon ibland har tvingats sortera vilka hon ska – och inte ska – umgås med. Som en följd av detta har hon idag ingen kontakt med sin mor, ett val som kändes tufft men som hon ändå upplevde som nödvändigt.
– Man slutar ju inte att älska sina föräldrar, men idag kan jag älska mig själv också. När jag träffade henne tidigare blev det till priset av mig själv, så jag var tvungen att ta bort henne ur mitt liv.
Hon berättar att det idag betyder mycket för henne att omge sig med bra människor som har en positiv inverkan på henne.
– För mig har det blivit så viktigt att inte vara i nedbrytande situationer eller destruktiva relationer. Idag umgås jag med människor som är bra för mig och jag lever väldigt bra. Och det kan nog vara en slags bearbetning i sig.
När Helena pratar om livet här på jorden kommer hon flera gånger tillbaka till vilken smärta och ångest det kan innebära och hur alkoholen tidigare kunde bli hennes tillflykt.
– Dricker gör jag när jag inte orkar bära på den smärtan mer och jag känner att jag bara måste få ett break och en paus.
Hon menar att alla möter svårigheter och får sår genom livet, därför tror hon inte att någon klarar att gå hela vägen genom livet utan att någon gång falla.
– Alla människor faller, fast det får kanske större konsekvenser att falla i alkohol. Men många tänker inte på att du kan falla på så många andra sätt. Många skär sig ju när de har ångest, andra tar till arbete, spel eller sex. Men någonting tar du ju till. Det är helt fruktansvärt att gå med den smärtan och ångesten hela tiden.
Helena berättar att första gången hon drack alkohol var hon 13 år, och hon har själv en teori om varför hon valde alkoholen då.
– Jag tyckte nog att det var väldigt skönt. Om du har levt kuvad och aldrig fått visa känslor, då är det skönt när du får i dig alkohol. Då vågar du säga det som du kanske inte vågar annars.
Efter första gången dröjde det enligt Helena länge innan hon drack igen, hon tror att det tog ett helt år. Hon beskriver hur alkoholen fick lindra den smärta som hon inte orkade bära i livet, smärtan från känslan av övergivenhet och ångest.
Men det var inte förrän i vuxen ålder som hon själv upplevde att hon fick problem med sitt drickande. 1996 var hon 28 år och skulle gifta sig med barnens pappa. Den festliga högtidsstunden till trots gjorde stressen och sårande ord från människor runtomkring att hon tog till alkoholen igen.
– Det var som att gå med en kniv hela tiden. Då kände jag att jag verkligen var tvungen att ta till alkoholen för att smärtlindra mig.
Tillsammans med sin före detta man fick Helena två barn som idag är vuxna och bor i Jönköping. Hon har även fått ett litet barnbarn som nyss fyllt ett år, och det lyser i hennes ögon när hon pratar om honom. Helena har ett varmt leende på sina läppar när hon pratar om sina barn och det syns på henne att de betyder mycket för henne. Hon beskriver det själv som att de har en nära relation och betyder mycket för varandra, så mycket att Helena själv inte tror att hon skulle levt idag om hon inte haft barnen.
Helena beskriver hur alkohol inte var något onaturligt i hemmet när barnen växte upp, men att problemen kom successivt.
– De var väl typ åtta och tio år när mitt drickande började bli problematiskt och det kunde hända att de såg sin mamma full. Det de tyckte var värst var att jag blev som en annan människa. Så självklart har det påverkat dem. Idag skulle jag inte ens kunna ta en öl utan att de skulle höra det på mig.
Hon menar att barnen både är och alltid har varit hennes drivkraft. Det är tanken på barnen som har hjälpt henne att komma upp på morgnarna och ändå fungera som förälder även när ångesten varit som värst.
– Drivet har ju alltid varit att de ska få känna sig älskade och värdefulla. Jag ville inte att de skulle ha en likadan uppväxt som jag hade. Samtidigt tar det ju tid att bryta gamla mönster.
Under de nästföljande sju åren ökade hennes drickande, det kunde handla om både öl, vin och sprit. När hon väl hade börjat dricka så kunde hon bara inte sluta trots att hon ville, något som förvånade henne.
– Jag trodde faktiskt inte att det var så svårt, jag trodde att det bara var att sluta.
Helena menar att hon har gjort mycket själv, i egen kraft som hon uttrycker det, för att inte dricka, men att det inte går att förändra sitt liv eller ta bort ett beroende på egen hand.
– Du gör ju vad du kan för att inte dricka. Men du lever ändå i sammanhang där det dricks, både hemma och tillsammans med vänner. Till och med när jag bodde i Spanien så serverades det vin i Svenska kyrkan där.
Under 2003 lyckades hon dock att bli nykter och som ett led i detta deltog hon under 2004 i Slottsgruppens möten, en kommunal verksamhet i Jönköping där behandlingen utgår från Minnesotamodellen. Behandlingen sträcker sig över ett år med träffar både i grupp och enskilt. Hon deltog också, på eget initiativ, på AA-möten, också det i Jönköping.
En nykter tid följde men 2008 var hon igång med drickandet igen.
Men det var även 2008 som hennes liv förändrades. Hon bodde då på Öster i Jönköping och en kväll var hon på väg till Systembolaget på A6-området. Men vid ett vägskäl mötte hon sin dotter som var på väg till sitt jobb, och Helena beskriver det som att hon där valde väg i livet. Hon ville vända sig bort från alkoholen och istället närma sig sin familj.
– Självklart trodde jag att Gud inte kunde älska mig och jag upplevde inte att jag hade något värde. Men här mötte Gud mig och här förändrades mitt liv. Här blev jag frälst!
Efter den händelsen började Helena söka sig till olika kristna gemenskaper och samfund och har sedan dess varit med i både Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan och Pingstkyrkan. Hon har valt att inte gå med i någon församling men trivs idag i Fria församlingen i Huskvarna samt går en bibelskola via webben som drivs av Hanna och Marcus Blom. Hon hoppas på att hon där ska hitta det hon söker, ett sammanhang där hon trivs, känner sig hemma och kan engagera sig.
Helena är samtidigt besviken på det bemötande hon fått från både delar av den närmaste familjen och kristna som hon träffat i olika kyrkliga sammanhang efter att hon berättat om sitt alkoholmissbruk.
– Jag har mött mycket fördömelse av de som kanske borde ha stöttat mig. Idag bryr jag mig nog inte så mycket, jag bara känner att om nån fördömer mig så skär jag bort dem ifrån mitt liv. Självklart förlåter jag det som blev fel, men man behöver ju inte kroka fast i människor som inte är bra för en.
Helena fortsatte sin kamp för att hålla sig nykter och säger att hon, när hon blev frälst 2008, aldrig trodde att hon överhuvudtaget skulle dricka alkohol igen. Men under både 2017 och 2018 tog hon flera återfall efter en lång period med mycket stress, en jobbig skilsmässa och sämre psykiskt mående. Hon beskriver det som att hon kände sig helt slut. I slutet av september 2018 blev hon inlagd på avgiftningen på Ryhov och var där i en dryg vecka.
Medan hon var på sjukhuset för avgiftning i månadsskiftet september/oktober 2018 kom representanter för LP-stiftelsen dit och pratade om ett motivationsboende i Skellefteå som kallades för Deborahuset. Det är idag nedlagt, men tanken med boendet var att erbjuda kvinnor med missbruksproblematik något av en fristad där de kunde stanna upp, vila ut, bli motiverade och gå starkare vidare genom livet. Helena bestämde sig för att åka dit, då visste hon ännu inte säkert att socialtjänsten skulle betala för hennes sex månader långa vistelse där. Men hon kände att hon behövde komma bort och få byta miljö.
Några dagar efter att ha kommit ut från avgiftningen och i väntan på att få komma till Deborahuset tog hon sitt senaste återfall, något som hon idag ångrar djupt. Då drack hon och satte sig sedan i bilen vilket resulterade i en rattfylla. Idag är Helena mycket tacksam för att Gud hörde hennes tysta rop på hjälp och skyddade så att ingen blev skadad. Hon beskriver det som en lättnad när hon blev påkommen.
– Jag var så svag. Det var ett rop på hjälp och jag hade nog egentligen gett upp. Jag kände att ”är inte livet mer än såhär så är det skit samma”. Men såhär i efterhand kan jag se att det blev min räddning. Gud drog mig upp ur fördärvets grop och räddade mig.
Helena beskriver även ankomsten till Deborahuset som en lättnad. Hon menar att hon ända sedan barndomen fått ta hand om sig själv och inte låtit någon annan ta hand om henne, men nu fick hon själv både be om och ta emot hjälp.
– Ensam är inte stark. Det är en himla myt.
Helena berättar att de var fyra kvinnor som bodde där samtidigt plus några som jobbade där. Sysslorna såg i stort sett lika ut under dagarna och veckorna.
– Vi hade morgonsamlingar och man fick hjälpa till med att laga mat, klippa gräset och sköta hushållet helt enkelt. Tyvärr var det inte så mycket fokus på bearbetning och behandling, men jag fick tid för att läsa Bibeln och umgås med Gud. Jag fick möjlighet till en återhämtningsperiod, det behövde jag verkligen efter en längre period med för mycket jobb och annat jobbigt i livet.
Helena är sedan tidigare utbildad till undersköterska, sjuksköterska och narkossjuksköterska. Hon har även läst vård- och omsorgsadministration i Borås, Svenska kyrkans grundkurs på Hjo folkhögskola och diakonal linje på Bromma folkhögskola. Studierna på Bromma fick hon dock avbryta efter en månad på grund av sin beroendeproblematik.
När hon kom tillbaka från Skellefteå augusti 2019 började hon jobba på Café Pingst och idag jobbar hon som bemanningssjuksköterska i Jönköping.
Helena menar att alkoholen aldrig har varit det stora problemet, istället tycker hon sig se att problemen bottnar i att hon har mått dåligt psykiskt och att det är det hon behöver komma till rätta med.
– Alkoholen är ett symtom på att man inte mår bra. Det räcker inte att skruva på korken, du behöver också hjälp med att läka din själ för att må bra och förhoppningsvis inte behöva ta återfall.
Eftersom hon kände att hon saknade bearbetningsmöjligheter under sin vistelse på Deborahuset och hon samtidigt säger sig vara medveten om att hon har obearbetade sår som hon behöver ta itu med, har hon nu tagit saken i egna händer. Hon har anmält sig till en helanderetreat i Örebro nästa år som anordnas av den kristna organisationen Ellel Ministries.
– Jag kan ju tycka att jag mår väldigt bra, jämfört med hur jag mått tidigare, men sen finns det saker som kan få mig att tappa fotfästet totalt. Jag förstår att det finns saker som sitter djupt som jag helt enkelt måste få hjälp med och på helanderetreaten kan man gå tillbaka ända tills när jag blev till. Jag hoppas att det ska befria mig.
Flera gånger under vår intervju kommer Helena tillbaka till den skuld och skam hon många gånger kunde känna efter att ha druckit alkohol. Det är en upplevelse som hon liknar vid ett fängelse och som hon tror att hon delar med fler.
– Det har alltid känts fel med alkohol egentligen. Någonstans inom mig har jag väl känt att det har varit fel att ta till det. Så det har ju i sig gett ångest. Men det har Jesus befriat mig från nu, och idag är jag fri från skuld och skam.
Helena beskriver sig själv som en radikal kristen och när jag frågar henne vad hennes kristna tro betyder för henne svarar hon:
– Allt! Hela mitt liv genomsyras av Jesus och det är bara den grunden jag vill stå på.
När hon ser tillbaka på sitt liv tycker hon sig se att mycket handlar om att man alltid har ett val att göra. Men det gäller också enligt Helena att vara medveten om att du har ett val du kan göra.
– Nu vet jag ju att jag gjorde de val jag gjorde och hur det än är så har det här lett fram till att jag har ett fantastiskt liv idag. Därför kan jag bara vara tacksam.
Helena känner sig också positiv till framtiden och hoppas på att hon på något sätt ska kunna hjälpa andra med liknande erfarenheter, till exempel de människor med alkoholproblem som hon möter i olika sammanhang. Hon vill dela med sig av sin övertygelse om att hjälpen och räddningen finns i Jesus.
– Jag skulle vilja hjälpa människor som precis som jag kanske är ett övergivet barn med många själsliga sår. Jag vill hjälpa dem att få livet tillbaka. Det är mitt hopp att någon som har det jobbigt kan se att det finns en väg ut. Jag tycker att det är skönt att kunna berätta om hur mitt liv såg ut och hur jag sen blev fri. Om det så är bara en som blir hjälpt så är det värt det.
Amelie Länsberg Rylander
j19laam@svf.fhsk.se