Krönika: Sexismen har frodats som bakterier i en bortglömd gympapåse

Deadline är förmodligen det största uppropet inom mediebranschen någonsin, efter att mer än 4 000 kvinnliga journalister skrivit under listan som är ett kollektivt vrål mot sexism, övergrepp och diskriminering inom yrket.

Metoo är en revolution på många sätt, dels eftersom tystnaden kring kränkningar bryts, dels eftersom det i flera fall fått betydelsefulla konsekvenser: folkkära medieprofiler har fått träda ur rampljuset, högt uppsatta chefer har anmälts, kommuner runt om i landet har börjat arbeta med olika åtgärder och DO har utökat sina tillsyn av arbetsplatser runt om i landet.

Betydelsen av att just journalistkåren bryter sig igenom den tjocka muren av tystnad och vågar berätta sin historia är större än vi någonsin kan tro. Media är alltid en enorm maktfaktor i samhället. De strukturer som genomsyrar de redaktioner som ska ge medborgare den dagliga dosen av nyheter, underhållning och debatt, förmedlas direkt in i vardagsrummen. Rättviseförmedlingens mätning 2017 visade att nästan 70 procent av de personer som fick plats i det mediala flödet var män. Det skapar en orättvis bild av världen redan i studion.

Ständiga frilanskontrakt, osäkra anställningar och risken för ut-lasning utgör en näringsrik mylla där maktutövande i alla former kan gro och växa sig otäckt stark. Vi har i dagarna fått berättelser om stora stjärnor inom branschen som tillåts fortsätta arbeta trots otaliga vittnesmål om övergrepp, om chefer och annan ledning som underlåter sig att ta tag i problemen för att inte riskera arbetsplatsens “goda stämning” och utsatta journalister som inte längre orkat utstå de ständiga attackerna på sin egen person.

Vi talar övergrepp. Systematiska kränkningar. Regelrätta våldtäkter.

Tystnadskulturen har dödat oss långsamt. Locket har legat på länge och sexismen har frodats som bakterier i en bortglömd gympapåse. Nu har vi äntligen vågat öppna den och den stinker som fan. Jag hoppas, och tror, att vi aldrig någonsin kommer täppa till igen. Jag som nybakad journalist går ut i arbetslivet med vetskapen om att varenda kvinna jag möter har samma kunskap om risken för infektion som jag och att vi tillsammans ska jobba för att undvika det igen.

För när samhället i stort inser vad det har att vinna på, både ekonomiskt och socialt, kommer vi aldrig vilja gå tillbaka igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *