KRÖNIKA
Våren har äntligen gjort oss sällskap med ljus och värme. Som jag längtat. Sommaren närmar sig med rasande fart. Folk börjar nu att klä sig lättare. Tunnare och ledigare. Traskar fram med biosandaler och vilar ögonen bakom solglasögon. Inklusive mig själv. Vi samlas ute på caféer och restauranger. Folk börjar mötas igen. Folk går ur huse efter en lång mörk och kall vinter. Helt underbart. Som en helt ny era börjar. En ny tid. En tid om hopp, lycka och välmående.
Folk känns gladare. Lyckligare. Tack vare solen, ljuset och värmen. Inklusive mig själv. För min del är det just så. Jag känner att det är min tid nu. Jag är gladare. Lyckligare. Allt känns enkelt och oproblematiskt. Utan några som helst hinder. Så mår jag under sommaren. Det är därför jag älskar sommaren. Dagarna blir längre. Varmare och ljusare. Sin stad visar sig från sin bästa sida och det känns som att man får en ny chans i livet.
För alla är dock inte sommaren bara förknippat med ledighet, semester och härliga minnen.
För många är det en jobbig tid som man kan känna stor ångest inför. Ledighet. Närhet med familjen och extra mycket familjetid. Släktträffar. Alkohol. Alkohol som man börjar dricka ibland innan lunch. Alkohol som man går och suktar efter redan på morgonen. Och undrar när man kan ta första glaset. Det har blivit en helt normal del av just semestern. För många är det precis så. Från en vardag med strikta rutiner till en ledighet som ger helt andra premisser. Och släpper på allt.
Men jag tänker också på de barn som kanske inte har någon ledighet tillsammans med sina föräldrar. Som tvingas känna oro över att komma tillbaka till skolan och berätta för klassen om vad man gjort under sommarlovet. När man inte har gjort någonting särskilt. De kanske har fått tillbringa dagarna på fritids varje dag under sommarlovet, som vilket tid på året som helst. Medan andra har fått resa halvt jorden runt. Inte för att det behöver vara bättre. Men jag tänker på de normer som finns. Det som förväntas av oss människor. Som kan vara väldigt jobbiga. Särskilt för barn som inte kan påverka det.
Jag tänker på den ångest som många känner av att behöva klä av sig och visa sin kropp i bara badkläder. Något som många känner sig obekväma med. Inklusive mig själv. Mitt bland massa människor på en fullpackad strand vid en sjö, en varm sommardag. Där man nästan ska klä av sig allt. Naturligt kan man tycka då alla är människor och ser likadana ut. Men också onaturligt att nästan klä av sig nakna för främmande människor och blotta allt man har. Och på dom som har dålig självkänsla över sin kropp. Som kanske inte slitit på gymmet ända sedan nyår inför ”beach 2023”. Jag själv känner mig obekväm och uppsöker numer avskilda platser med lite folk. Helst inget folk.
Jag tänker på de outtalade förväntningarna som man känner. Planerna som man borde ha. Och inte har. Jag har aldrig planerat någonting på min semester. Verkligen ingenting. För det är det som är semester för mig. Att slippa ha saker uppstyrt och tider att passa. Jag älskar att ta dagen som den kommer och se vart den tar mig. Så som jag aldrig annars kan göra.
Ja, sommaren väcker helt klart känslor. Trots att jag mår bättre och får mer lust till livet så känner många tvärtom. För alla är dock inte sommaren lika vacker som en dröm. Men trots det är det då jag lever som mest.
Fotnot: I texten framkommer skribentens egna åsikter och tankar.
Sandra Andersen
j22ansa@svf.fhsk.se