KRÖNIKA: Vad gör du för att minnas Förintelsen?

Auschwitz

Förintelsen är något som funnits med mig hela livet, trots att jag har tråkig svennebananbakgrund så långt bak kyrkböckerna når. Låt mig berätta om hur det blev så, för ”om detta må ni berätta” som faktaboken hette som kom ut 1998 på uppdrag av dåvarande regering.

Detta är en krönika. Åsikterna som delas är skribentens egna.

Sedan 2005 har den 27 januari varit internationell minnesdag för Förintelsen. Manifestationer, seminarier, konserter m.m. arrangeras för att hedra de som mördades under Förintelsen och de som stod emot.
Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz i södra Polen. Det är 80 år sen och väldigt få finns kvar i livet som kan ge ögonvittnesskildringar från lägren.
Men vi som lever nu kan göra vårt för att hålla minnet levande. Det som hände då får aldrig hända igen.
Att inte vara historielös, att veta vart ens samhälle, ens vardag kommer ifrån och att vara medveten om att vi alla är i den här väven tillsammans. Det är vår skyldighet att minnas.

Fackeltåg, föreläsningar och filmer

När jag var liten var det få saker som det talades om med sånt allvar som Förintelsen. Både i kyrkan, där jag hängde ganska mycket, och i skolans värld togs Förintelsens minnesdag på största allvar. Det var fackeltåg, föreläsningar, filmer och förintelseöverlevare som kom och berättade.

På senare år tror jag att det glödande engagemanget i min hembygd har falnat något, vilket är oerhört synd.
Då, på 90-talet, var det läskigaste vi barn visste nynazister. Skinheads med bomberjacka som heilade och snusade, det fanns inget läskigare. En gång minns jag särskilt att vi inte fick gå hem själva från barnkören för nazisterna var ute och gick fackeltåg och levde rövare på gatorna.
Kanske var det därför motrörelsen sen blev så stark just där jag växte upp.

Jag mötte en man häromdagen som nyligen blivit pensionär. Han hade jobbat ett långt yrkesliv i ett sammanhang där man vårdar och bedömer människor.
Han hade sett en värdeförskjutning på senare år som han tyckte var skrämmande; det här självklara att alla människor i grund och botten är värda lika mycket, är inte längre självklart. Vissa bedöms ha ett högre värde än andra.

Om det är så, hör ni inte hur sjukt det låter? Hör ni inte hur vålnaderna från 1930-talets mörkaste vrår vaknar och vädrar morgonluft?

Jag försöker varje år göra någonting för att uppmärksamma den här dagen, för min egen skull. Förra året besökte jag Sveriges museum om Förintelsen på Torsgatan i Stockholm. Museet invigdes så sent som 2023.

Jag har också, genom Svenska kyrkans ungdomsverksamhet, besökt koncentrationslägren Sachsenhausen och just Auschwitz. Jag har sett porten med texten ”Arbeit macht frei” med egna ögon, jag har sett högarna med glasögon, skor och andra tillhörigheter som togs från fångarna.
Vart står jag nu, och vem är jag i minnet av Förintelsen?

Iår väljer jag att skriva en krönika för att minnas.

G-BVQ5VFQ7W4