Kyrkogårdsarbetaren Robert och en växande begravningstrend: Kremering är det nya svarta

I ett samhälle där stressen blir allt värre har det vuxit fram en ny trend på de svenska kyrkogårdarna; kremera och skjut upp begravningarna.
— Det kan vara svårt att hinna samla familjen för begravning inom fyra veckor, säger kyrkogårdsarbetaren Robert Abrahamsson.

På Skogskyrkogården i Skillingaryd tränger solen in mellan de höga tallarna och kastar ett nästintill sagolikt ljus över gravstenar och gräsmattor. Trots att kyrkogården ligger i anslutning till centrala Skillingaryd är det förvånansvärt tyst och lugnt här. Det enda som hörs är några kvittrande fåglar och fotsteg som kommer ut från vaktmästeriet.

Fotstegen tillhör Robert Abrahamsson, kyrkogårdsarbetare i Skillingaryds församling. Han är på väg till askgravlunden som ligger drygt 50 meter från kapellet i mitten av kyrkogården. Gruset knastrar under hans skor och han vinkar glatt till en av sina kollegor vid en grav längre bort. Han passerar den rofyllda minneslunden där det porlar vatten från en diskret fontän. Här ligger askan från många människor som av olika anledningar inte har någon gravsten eller namnskylt. Det finns inget som indikerar vilka som spenderar sin sista vila just här.

— Oftast är det många som känner att de inte vill vara till besvär och vill då göra det så enkelt som möjligt för de anhöriga. Då väljer man minneslund, säger Robert.

Några meter bort från minneslunden ligger den så kallade askgravlunden, ett sorts mellanting mellan minneslund och askgravplats. När en urna sänks ner markeras inte platsen, men en bit bort finns ett gemensamt minnesmonument där man kan sätta upp en namnbricka med den avlidnas namn.

Om några timmar ska det hållas en så kallad akt med urna här; en begravningsceremoni som börjar bli allt mer populär.

— Det har blivit väldigt vanligt att man kremerar direkt efter att en person har avlidit. Då kan man skjuta på begravningen och så har man en akt med urna i kyrkolokalen istället. Sen går man ut tillsammans med de anhöriga och sänker ner urnan i hålet.

Han pekar på hålet som han har grävt inför dagens ceremoni. Ett hål på ungefär 30 cm i diameter, omgivet av rönnbär som har lagts dit för dekoration. Grästuvan som ligger strax intill kommer att läggas på som ett lock efter att urnan sänkts ner i marken. Sen får naturen sköta resten, som den har gjort många gånger förut.

Runt om hålet ser marken orörd ut, som om dagens urna vore den första. Men faktum är att det finns många urnor i jorden runt om, så pass många att församlingen nyligen ansökt om tillstånd för att utöka askgravlunden med 200 nya platser.

Att just akt med urna har blivit så populärt den senaste tiden tror Robert beror på flera faktorer, men alla verkar handla om tid. Dels sparar man tid, då man gör allt på en gång; både ceremoni och nedsänkning i jorden. Sen så hinner det även gå en tid, eftersom de anhöriga kan vänta i upp till ett år efter kremeringen innan de väljer att ha ceremonin. Detta leder till att man enkelt kan samla alla anhöriga inför ceremonin och de hinner även att genomgå ett sorgearbete innan dagen kommer.

Till skillnad från akt med urna så måste en begravning med kista ske inom fyra veckor efter dödsfallet och det tror Robert idag är för kort tid för många människor.

— Man märker att folk har väldigt svårt att samla hela familjen för att göra någonting idag. Så att lyckas samla alla på fyra veckor för en begravning verkar bli allt svårare.

Några meter bort från den nuvarande askgravlunden, på väg mot kapellet, passerar Robert de två svarta minnesmonumenten som är fyllda med namnbrickor. Det nyaste av de två monumenten har fyllts på mycket snabbare än det första. Så förutom en ny askgravlund finns det även planer på att resa ett nytt monument lite längre bort.

Förutom akt med urna så har ju kremering överlag börjar bli vanligare än jordfästning, har ni märkt av det här?

— Ja, det har vi gjort! Sen så skiftar det väldigt mycket mellan stad och landsbygd. I storstan är det kanske upp mot 90 procent kremering. Sen ju längre ut på landsbygden du kommer desto vanligare är det med jordbegravning, men kremering har blivit allt vanligare här också.

Säg att vi förra året hade 70 begravningar totalt, då var enbart sex stycken av de 70 begravningarna jordfästningar.

Nycklarna skramlar i nyckelknippan medan Robert försöker låsa upp kapellet. Dörren knarrar och skapar ett eko inifrån. Längst fram i lokalen står urnan omgiven av blommor, redo för dagens ceremoni. Numren för de olika psalmerna som ska sjungas hänger uppe på tavlorna. Ett stillsamt lugn hänger i luften. Allt verkar vara i sin ordning.

Hur är det att alltid vara omgiven av döden som du är?

— Det är väldigt fint! Det är väldigt värdigt på något sätt, för man får en annan förståelse för livet. Även om det är smärtsamt att möta människor som har mist någon, så finns det något fint i det också. De kan ibland prata om hur de har tagit sig vidare i livet och hur de har sörjt och jag tycker det är väldigt vackert. Man inser att döden inte är så farlig, för det är en del av livet.

I och med att du spenderar så mycket tid på begravningsceremonier, har du själv funderat hur du vill ha det när din tid kommer?

— Ja, det har jag. Jag tänker mycket på hur min egen begravning ska se ut. Jag har redan bestämt mig för vilka låtar som ska spelas, men jag är lite osäker på om jag vill kremeras eller inte.

Innan det är dags för dagens ceremoni måste Robert åka till Tofteryds kyrka som ingår i samma församling. Där ska det göras ett lite mindre emotionellt arbete – byte av lampor.