Det är 12,9 procent av människorna som i riksdagsvalet röstade mot oss. Mot oss som känt sig otrygga eller förföljda, som har en annan hudfärg eller ett annat modersmål. Mina föräldrar röstade för livet och lade sin tilltro på medmänsklighet. De flydde från kriget i det forna Jugoslavien och kom till Sverige med sina två barn. Landet som tog emot dem har sedan dess förändrats.
I ett fotoalbum av många är pappas bilder instuckna. Det står en etta på framsidan. Det första familjealbumet av många sedan kriget bröt ut. Det första av många sedan vi började om i Sverige.
Pappa tog ofta bilder, han ville föreviga alla ögonblick i våra liv. Han ville föreviga de glada stunderna men bilden som förföljer mig är av en helt annan natur. En dag fanns det inga vackra ögonblick att fotografera, bara grymhet. En dag tog han en bild på sin familj, antagligen i ren desperation. Som för att minnas oss om det värsta skulle inträffa.
Mamma sitter i en liten motorbåt och håller armarna om mig och min bror. Hon gråter. Jag och min bror har frågande ansiktsuttryck. Jag är fem och han är sju år. En vän till familjen som pappa litar på tar oss tre över floden till säkerheten på andra sidan. Min pappa står kvar på strandkanten och ser på när kriget kommer för nära inpå. När det splittrar hans familj. Han vet inte om familjen kommer att bli hel igen. Det är omöjligt att följa med på båten men pappa har lovat att komma efter. Mamma vet att löften inte är värda mycket i krig.
Ni 12,9 procent röstade för att begränsa invandringen, för att hjälpa folk på plats i krigsdrabbade länder. Er hjälp på plats betyder ingenting när en mor håller om sina barn och gråter av rädsla för deras liv. När de förföljs på grund av sin nationalitet och tro och vill leva istället för att dö. När en hustru gråter av rädsla för att hon kanske aldrig får återse sin make. Vi var människor som ni. Krigets fasor mötte oss. Vad vet ni om krigets fasor?
Pappa kom efter och tog med sig filmrullen med den där bilden. Sverige tog emot oss, vi skonades från kriget och familjen blev hel igen. Vi mötte medmänsklighet och tolerans, vi kunde le igen. Men den där bilden får fortfarande mina ögon att tåras.
Ni 12,9 procent kommer aldrig få mig att gråta av rädsla så som min mamma gjorde den där dagen. Hon ska aldrig behöva gråta av rädsla igen på grund av förföljelse. Det ska inte finnas något vi och dem i Sverige. Vi flydde från det.
Människor är starka när det behövs och hjälper varandra när det är kris. Sverige var starkt och hjälpte min familj, det blev mitt land. Jag vill inte vara rädd i mitt land.
Ni som röstade för rasism och intolerans vet inte vad jag pratar om. Det är inte tillräckligt nära inpå er värld. Det enda ni fruktar är att våra världar ska krocka. Ni är rädda, jag vill inte vara rädd. Inte i landet som hjälpte mig och min familj. Inte i mitt land. Inte i Sverige.
Jag tänker inte ta bort er på Facebook, inte heller titta snett på er eller låtsas som att ni inte finns. Ingen människa förtjänar det. Jag vet vad det innebär när någon tittar bort men inte kan se bortom hudfärg, nationalitet eller religion.
Jag vet vad rädsla är, den får mig att gråta. Jag möter den varje gång det där fotoalbumet öppnas. Jag ser tårarna på mammas kinder. Varför väljer ni att inte se?
Amar Bajric