Vandringsleden genom Dumme Mosse börjar inte särskilt långt ifrån flygplatsen i Jönköping. Naturreservatet, som sträcker sig över både myr och mark, ger intrycket av ett ganska öde landskap. Tankarna går långt ifrån munskydd, socialt avstånd och handsprit, istället känns det väldigt avslappnande och fritt att ströva omkring i denna tysta, sagolika skog.
Bild: Mattias Altgärde
FÖRUTOM LJUDET AV NÅGRA BILAR som rör sig till och från parkeringsplatsen och några röster på håll hörs i stort sett ingenting. Grusvägen som är täckt av ett lager snö leder förbi en skylt: Dumme Mosse-leden. Några vandrare kommer ut från skogen. Ljudet av snö som knarrar under kängorna och prasslandet från överdragsbyxorna ökar först, och avtar sedan. Lite längre fram rinner en liten bäck genom det tjocka snötäcket; porlande vatten som letar sig fram längs små flak av is. Vinden, som knappt märks av under denna stilla dag försvinner helt när jag träder in i det första snöklädda skogspartiet.
SKOGEN ÄR MYCKET TÄT i denna del av naturreservatet, och färgpaletten begränsas till olika skalor av grått, brunt och mörkgrönt. Luften är behaglig och fyllig, lite kylig men frisk. Några människor passerar förbi med en kopplad hund som sniffar runt. Jag känner på mig att de också uppskattar tystnaden, eftersom de inte pratar med varandra. Kanske är det skönt att komma iväg från samhället ett slag, att få insupa den härliga luften från skogen. En bit längre in i skogen har några träd fallit, där de ligger kvar hängandes på andra träd. Ett träd har fallit över den lilla bäcken som nu blivit lite bredare, fortfarande blygsamt porlande och delvis istäckt.
JAG GÅR FÖRBI EN BÄNK som är snötäckt; här har ingen suttit på ett tag, men det skulle vara väldigt fint att slå sig ner en stund i denna natur. Nu vecklar sig en allé upp, där dagsljuset tydligare skiner igenom. Träden är höga, men saknar grenar längst ner, det är bara trädkronorna som får tillräckligt med solljus. Det är fortfarande väldigt tyst, förutom en grupp vandrare lite längre fram.
Ju längre jag går in, desto mer verkar jag komma ut ur skogen. Träden blir allt lägre och krokiga, det skjuter upp snår, ris och små kvistar nästan överallt. Gångytan blir nu spänger istället, träplankor. Jag har nu nått mossens karaktäristiska sankmark. Ett högt träd uppenbarar sig, det är alldeles urvattnat och ser dött ut, men står fortfarande upp. Någon småfågel hörs kvittra, men jag uppfattar inte var den befinner sig.
LILLA TJÄRN ser ut som en issjö i miniatyr, den är alldeles frusen. Isen är nog inte så tjock, men någon har vågat sig ut och skrivit ett ”hej” på den snötäckta isens yta. En savann av snö och kyla breder nu ut sig framför mig, när jag går längs spängerna. Jag stannar en stund vid en rastplats och iakttar den isiga värld jag står framför. Man upplever nästan världen i svartvitt. Som ett filter, en hinna över världen. Vandringen för mig vidare över detta öppna fält, som är alldeles vitt med lite olika krokiga träd som sticker upp här och var. Några hurtiga löpare joggar förbi, stannar upp och väntar in varandra, sedan springer de vidare mot andra sidan mossen.
EN LITEN BIT LÄNGRE FRAM börjar det dofta rök, jag har anlänt till Sandreveln. Det är här grillplatsen ligger. Här finns lite större samlingar av vandrare, både unga och gamla. Barnfamiljer, pensionärer, unga vuxna och medelålders. Här finns några olika eldplatser där folk har spridit ut sig, för att kunna säkra avståndet till andra grupper.
Jag slår mig ner vid en eldplats och drar fram en termos med kaffe som jag börjar hälla upp ifrån. Kaffet doftar ljuvligt, och är rykande hett. Jag tar en slurk och känner värmen sprida sig i bröstet. Det sitter ett par framför mig som pratar lugnt och grillar korv med ostskivor på. Det doftar korv och hamburgare, några har till och med ordnat grillspett. Jag kan inte riktigt släppa tanken på att det kanske är lite för trångt här. Väldigt många människor samlade på en och samma plats. Pandemin får inte samma utrymme här, trots att det ligger som ett kvävande täcke över i stort sett hela världen. Kanske fungerar Dumme Mosse-leden som en tillflyktsort för människor som vill fly undan ett tag?
NÄR JAG LÄMNAR SANDREVELN möter jag många människor. En grupp tjejer, barn som dras i pulkor, människor med stora ryggsäckar. Bilar är parkerade längs en väg som leder ut från reservatet. Det är säkert 50 – 60 bilar här, parkerade överallt. Flera hundra meter längs vägen ockuperas, det är trångt för bilen som försöker hitta en plats att parkera på. När jag går in i den sista delen av skogen hör jag en korp. Det raspiga ljudet kommer ovanifrån, och när jag tittar upp ser jag den svarta fågeln lyfta från en gren. Jag är i utkanten av naturreservatet nu, och himlen börjar bli mer synlig. Mina ben känns stärkta av en rejäl promenad, och kaffet gjorde susen för kroppen. När jag närmar mig parkeringen blir jag åter påmind om att flygplatsen är nära. Ett propellerplan har precis lyft från flygplatsen och passerar precis ovanför oss innan det försvinner bort, ljudet av motorn som sakta försvinner bortom skogens utkant.
Text & bilder: Mattias Altgärde