Skyddat boende blev räddningen för Julia

Julia fick hjälp ur en våldsam relation och blev placerad på skyddat boende i en stad där hon inte kände någon. Utan kontakt med vänner och familj tvingades Julia för en tid, leva i samhällets skuggsida.

–Du plockas bort från alla system.

– Jag har aldrig packat så fort i hela mitt liv, säger Julia.

Med Selma i barnvagnen, resväskan släpandes efter sig, en ryggsäck på ryggen och
skötväskan slängd under barnvagnen, springer Julia genom innergården. Hela tiden vänder
hon sig om för att se så Johan inte dyker upp. Hon springer ner till busshållplatsen med panik
i kroppen. Julia lyckas ta sig med bussen till kommunhuset där handläggaren på
socialtjänsten släpper in henne bakvägen.

Julia beskriver sig själv som en ganska vanlig tjej som närmar sig 30-strecket. Det som skiljer
henne från många andra är att hon lever med skyddade personuppgiter. Det har hon kvar efter
tiden på det skyddade boendet. I dag ses vi hemma hos Julia. Hon är enkelt men propert
klädd. På mattan, nedanför soffan, har dottern Selma placerat sig. Hon och Svante,
favoritnallen, har tagit sig an ett pussel. Selma ger Svante tydliga instruktioner om vilka
pusselbitar som passar och han lägger snällt dit dom.

Mötet med Johan

– Han var både charmig och påstridig, samtidigt som han var skrämmande, säger Julia.

När Julia och Johan började träffas, visste hon vem han var sedan tidigare. Hon visste att han
hade ett våldsamt förflutet och att han varit dömd till rättpsykiatrisk vård.
Julia berättar att hon alltid haft svårt att säga nej, att hon haft svårt att stå upp för sig själv. Att
hon som yngre ofta hamnat i situationer där hon egentligen inte ville vara. Hon lyssnade mer
på andras vilja, än sin egen.

– Jag är en typisk people pleaser, säger Julia.
Och så var det när hon träffade Johan också. Julia beskriver att hon redan från början var rädd
för honom på grund av hans förflutna, och att hon egentligen inte ville ha en relation med
honom.

– Jag är medveten om min dåliga självkänsla, säger Julia. Jag gissar att det är därför jag
hamnade i en relationen med Johan. Jag vågade inte säga nej till honom. Han flyttade in
sina saker succesivt i min lägenhet och plötsligt bodde han bara där. Jag minns inte ens att
jag blev tillfrågad, fortsätter hon.

Julia tar en klunk av kaffet, sen tittar hon ut genom fönstret. Det vackert sminkade ansiktet
börjar få spår av hennes tårar.

– Mamma, jag och Svente är klara nu. Titta! Ropar Selma och pekar stolt på pusslet.

– Åh- vad fint det blev, vad duktiga ni är, svarar Julia.
Julia ler bakom tårarna när hon tittar ner på Selma. Hon vill inte visa att hon är ledsen. Men
Selma ser och hennes stolta uttryck försvinner och byts ut mot ett mer allvarsamt. Selma tar
Svante i armen och kryper upp i soffan jämte Julia. Sedan lägger hon nallen mot sin mammas
hals.

– Du kan få låna Svante om du vill.

Selma arrangerar en kram från Svante, sedan sätter hon sig tätt intill Julia. Det blir knäpptyst.
Julia lutar huvudet bakåt och kniper hårt med ögonen för att stoppa tårarna. Sedan tar hon ett
djupt andetag.

– Vill du ha en glass? Frågar hon Selma.

Julia får ett rungande JA! till svar. De båda går ut till köket och Julia tar fram en gul kartong
med GB ́s favoriter ur frysen. Selma väljer en Piggelin.

Öppenvården blev hennes räddning

Eftersom Johan var dömd för våldsbrott sedan tidigare fick han veckovisa besök från
öppenvården i lägenheten där han och Julia bodde. Öppenvården skulle sköta Johans
mediciner och se till att han medverkade och följde vårdplanen han fått.

Varför inledde du en relation med någon som var dömd för våldsbrott och som du
dessutom var rädd för?

– Bra fråga, svara Julia. Jag kommer ihåg att jag tyckte lite synd om honom, för att han
kändes så ensam. Sen var han otroligt charmig i början men också väldigt påstridig. Men
framförallt handlade det nog om att jag inte vågade säga nej till honom.

Fanns det ingen du kunde be om hjälp?
– Jag tror jag skämdes, säger Julia. I början förstod jag ju inte heller vilken person han var
fullt ut, hittills hade han ”bara” varit svartsjuk. Det var ju först efter han flyttat in som det
fysiska våldet började på riktigt.

Julia blev ständigt utsatt för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Än i dag är hon fobiskt rädd
för knivar eftersom Johan ständigt hotade henne med kniv på olika sätt.

– Hans paradgren var att sticka en kniv rakt ner i soffan, en centimeter från mitt ben när jag
satt och ammade exempelvis. Han kunde bli svartsjuk för att jag ammade vår dotter,
berättar Julia.

Selma blev till genom en lång rad våldtäkter. När Julia förtsod att hon var gravid ville hon
göra abort, men Johan tillät inte det. För att försäkra sig om att Julia inte skulle göra något
mot hans vilja, övervakade han henne konstant. Hon fick inte gå själv på toaletten under hela
graviditeten. Hon fick inte gå ut någonstans själv, inte duscha utan att han skulle titta på, inte
ringa någon utan att han lyssnade. Hon fick inte göra någonting. Tillslut hade hon inte ens
nycklar till sin egna lägenhet. Valde hon att gå, skulle hon inte komma in igen.

Hur lyckades du ta dig därifrån?
– Personalen från öppenvården började misstänka att något var fel, och kontaktade
socialtjänsten, säger Julia. Vilken normal familj har sönderskurna soffor, liksom.

Öppenvården hade sett signaler och larmade socialtjänsten. Kort därefter blev Julia kallad på möte till socialkontoret i kommunen där de bodde. Johan körde dit henne. När de var framme sträckte sig Julia efter Selma, men Johan hindrade henne. Selma skulle sitta kvar i bilen med honom.

Efter påtryckning från handläggarna på socialtjänsten, vågade Julia tillslut berätta hur hon och Selma hade det. Julia blev erbjuden att flytta till ett skyddat boende. Under tiden som handläggaren ordnade med allt praktiskt, fick Julia en plan att förhålla sig till. Bara några dagar senare fick Julia klartecken. Det fanns ett boende hon kunde flytta till omgående.

Varje år placeras tusentals vuxna och barn på skyddade boenden runt om i landet. Mellan
2018 – 2019 var drygt 6000 vuxna och lika många barn inskrivan på ett skyddat boende
någonstans i Sverige. Att bryta upp och våga ta sig ur en destruktiv relation är en lång process.
Och att fysiskt lämna relationen är enbart ett första steg. Tyvärr innebär det också stora risker.
De flesta fall av dödligt våld mot kvinnor, sker efter eller i samband med separationen. Detta visar en studie från Uppsala universitet. Att bo på skyddat boende och leva med en skyddad
identitet ställer inte bara stora krav på att samhället ska ha välfungerande system som inte
röjer personuppgifter eller information om var någon befinner sig. Det ställer väldigt höga krav på den som lever med skyddet.

För små barn som skrivs in på förskolor och skolor kan det vara extra svårt. Precis som de
vuxna, tvingas barnen ibland ha fiktiva namn, som de själva måste komma ihåg att lyssna till.
De måste ha en fiktiv historia att berätta för sina nya kompisar, om varför de börjat på den nya
skolan och var de bodde innan. En historia som inte avslöjar sanningen. Sanningen får inte komma fram till någon, inte ens till en ny bästis.

Flykten

Julia blev insläppt via en bakdörr på kommunhuset. Hon blev invisad i ett litet besöksrum
utan fönster. Resväskan och barnvagnen tog upp hela golvytan. Någon timma senare dök en man upp, som vänligt presenterade sig. Han var från det skyddade boendet. Det var dags att åka. Samma väg som Julia kommit in, gick de ut. En stor bil stod parkerad precis utanför.

Bagageluckan var redan öppen. Bilen var förberedd med babyskydd åt selma. Julia satte
försiktigt ner henne i den lilla stolen och spände ordentligt. Sen stängde hon bildörrarna om
dem och låste så fort hon kunde. Han från boendet, som hon glömt namnet på och handläggaren hjälptes åt att packa in barnvagn och resväska i bagaget.

– Ja, vi hörs! Hej så länge, sa mannen och lyfte upp högerhanden i luften och gjorde en gest till handläggaren.

Bilen började rulla, men Julia hade ingen aning om vart de skulle.

– Det var otäckt att bli hämtad av en man, säger Julia.

– Jag hade ingen aning om vart vi skulle och jag hade svårt att orientera mig. Jag tittade bakåt hela tiden, för att se om Johan var bakom oss.

”Du finns inte”

– Helt plötsligt stod jag där, innanför dörren i den nya lägenheten, med Selma i famnen och paniken som skrek i kroppen, berättar Julia.

Lägenheten var belägen i ett vanligt bostadshus. Julia och Selma skulle bo bland helt vanliga hyresgäster, allt för att smälta in så mycket som möjligt. Lägenheten var helt nyrenoverad. Alla möbler var nya, porslinet hade aldrig använts, sängen, soffan, allt var nytt.

Julia beskriver hur hon upplevde en blandad känsla när hon kom till det skyddade boendet.
Där det å ena sidan infann sig en tacksamhet över att ha fått hjälp. Men å andra sidan en oerhörd rädsla och känsla av ensamhet.

– Första tiden var hemsk. Jag kommer ihåg att jag bröt ihop varje kväll när Selma somnat,
säger Julia. Jag vågade inte somna. Jag satt uppkrupen i soffan med släckta lampor varje
natt. Jag hade koll på varje bil som körde förbi, jag reagerade på alla ljud i trappuppgången. Men jag vågade aldrig gå till dörren och titta i nyckelhålet.

–Jag har aldrig känt mig så ensam, säger hon.

Hur skulle du beskriva att det är att bo på skyddat boende?
– Du finns inte! Svarar Julia på en gång med hård ton.

– Du tas bort från alla system. Du kan inte boka en läkartid via telefon exempelvis, för när
du säger ditt personnummer så finns du inte. Man måste fysiskt ta sig till vårdcentralen för
att kunna boka tid, oavsett om det är till dig själv eller ditt barn, säger Julia. Sen fortsätter
hon.

– Fast ensamheten var värst.

Att bo på skyddat boende, och att ha skyddad identitet är en stor inskränkning på livet. Det som vi annars tar för givet, existerar inte längre. Att använda internetbank, handla på nätet eller fylla i vabb-dagar på försäkringskassans hemsida, funkar inte. Att söka jobb på arbetsförmedlingen kräver en särskild handläggare som tar hand om alla dina uppgifter. Är den personen sjuk eller på semester, får man helt enkelt vänta.

Många måste öppna nya bankkonton och skaffa nya bankkort för att inte lämna spår om vart de befinner sig. Ibland kräver detta att personen som lever med skyddet, endast får handla med kontanter under en
tid. Vilket innebär att du i princip bara kan handla mat i mataffärer. Den största delen av övriga handeln tar inte emot kontanter. Det är inte självklart att du får ha kontakt med familj och vänner. Oftas inte, eftersom det kan innebära en risk att bli hittad eller att familjen utsätts för hot eller påtryckningar.

Sociala medier avråds helt. I alla fall i Julias fall. Många gånger tvingas både barn och vuxna använda fiktiva namn och dessutom flytta till en helt ny stad och en ny kommun där man inte har några kontakter. Det är socialtjänsten som bestämmer vart personen ska flytta och det är viktigt att det inte finns något kontaktnät som går att koppla till vare sig kvinnan själv eller mannen hon levt med.

– Det kan ju låta enkelt att byta namn. Men det är svårare än man kan tro att helt plötsligt
heta något annat. Det gör något med ens identitet, den suddas ut, berättar Julia.

Julia berättar om rädslan för att Johan skulle hitta henne, trots att hon flyttat till en stad långt hemifrån. Hon var rädd för att vistas ute bland folk, orolig för att Johan skulle tagit hjälp av andra, som skulle leta efter henne.

– I början var jag övertygad om att han skulle hitta oss. Och jag visste att han skulle döda mig, om han väl fick tag i oss.

När ena helvetet avlöser det andra

Det är lätt att förstå hur tufft det måste vara med allt det praktiska. Men hur mådde du
psykiskt under den här tiden?

– Många tycker nog att jag ska vara tacksam för att jag fått hjälp. Och det är jag. Men jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag var konstant rädd första tiden, jag kunde inte sova, hade alltid mardrömmar. Jag litade inte på någon. Och jag var ensam med mina flashbacks från alla hans övergrepp, säger Julia.

Fick du inte professionell hjälp av en psykolog?
– Jo, men det jag hade behövt mest var min familj. Människor jag kände och som jag litade
på. Men dem fick jag inte träffa, fortsätter Julia. Jag träffade bara personalen från boendet
under en väldigt lång period.

Under lång tid kämpade Julia med sin psykiska hälsa. Trauman från våldet plågade henne
ständigt tillsammans med skuld och skam.

– Jag kände mig dum och korkad som hamnat i den situationen, berättar Julia. Parallellt med att försöka anpassa sig till den nya situationen, att vara själv i en ny stad, en ny kommun, själv med en baby. Och att vara mamma för första gången, så ansökte Johan om egen vårdnad för Selma. En vårdnadstvist inleddes.

Nu tvingades Julia försvara sig och Selma i upprepade förhör och gång på gång blev hon tvungen att berätta om våldet, kränkningarna och våldtäkterna.

– När det kom ett förslag om att Johan skulle få ensam vårdnad om Selma, bröt jag ihop säger Julia.Vid det här laget var hon bara 6-7 månader.

Julia höjer på ögonbrynen och skakar på huvudet.

– Jag kommer så väl ihåg att en personal på boendet sa till mig, när jag flyttade in; ”Du har lyckats ta dig ur ett helvete, men nu börjar ett annat”. När vårdnadstvisten inleddes fattade jag hon precis vad hon menade, säger Julia.

Att Julia kanske skulle tvingas lämna över hela vårdnaden om Selma, till en man som Johan blev en chock.Vid det här laget hade Selma inte träffat sin pappa på flera månader. Julia krashade mentalt och blev inskriven på psykakuten. Allt hopp hon hade om att få leva fritt från våld, och att komma ifrån Johan, försvann. Hon blev bara ett tomt skal. Men än hade det värsta inte hänt.

Myndigheter har makten.

Julia skulle få stanna på sjukhuset över natten och personalen på boendet erbjöd sig att ta hand om Selma. Men Julias handläggare från socialtjänsten, godtog inte det. Med motiveringen att Julia kanske inte var i skick att ta hand om sin egna dotter, valde de att omhänderta Selma och placera henne i ett familjehem, tills Julia mådde bättre.

– De tog ifrån mig det enda jag hade, säger Julia och tårarna börjar trilla igen.

– De hade uppmanat mig att söka hjälp för mitt psykiskt dåliga mående och när jag gjorde
som de sa, tog de Selma ifrån mig.

– Men när det här hände väcktes nåt i mig som jag inte trodde jag hade, säger Julia. Jag fick krafter, som jag blev rädd för själv. Jag blev som ett ilsket djur.

Efter ett antal möten med socialtjänsten och personal från det skyddade boendet fick Selma komma hem till sin mamma igen.

Familjehemmet som Selma hade varit på kvarstod som en avlastning. Selma skulle vara där ett par dagar varannan vecka för att Julia skulle få återhämta sig och ta hand om sig själv.

– I efterhand kan jag se att det här var bra och att de ville både mitt och Selmas bästa. Men just då hatade jag dem och den händelsen har förstört mitt förtroende för myndigheter för alltid, berättar Julia.

Kämparandan hos Julia fortsatte, hon bröt sig igenom dagarna, ibland några timmar i taget. Den pågående vårdnadstvisten flåsade henne i nacken samtidigt som hon bearbetade trauman
och försökte vara den bästa mamman hon kunde för Selma.

– Det lönar sig att kämpa, ler Julia.

Efter en mycket tuff höst fick Julia till slut besked om att Johan inte får egen vårdnad om
Selma. Hela vårdnaden skulle tillfalla Julia själv. Johan hade inte ens rätt till umgänge. Däremot var Julia ålagd att regelbundet skicka kort på Selma och berätta hur hon mådde och utvecklades. Johan blev dessutom dömd på flera punkter gällande våldet han hade utsatt Julia för.

– Efter den dagen skrev jag ett avskedsbrev till mig själv, säger Julia. Jag sa hej då till mitt gamla liv och mitt gamla jag och lovade mig själv att jag aldrig mer skulle försätta mig eller Selma i en liknande situation igen.

Julia bearbetar fortfarande trauman orsakat av våldet. Hon beskriver att hon än i dag kommer på sig själv att leta flyktvägar, när hon kommer till nya platser.

– Jag gör vad jag kan för att må så bra som möjligt, jag hade inte varit där jag är i dag om det inte var för tiden på skyddat boende. Men vissa dagar är fortfarande jobbiga säger Julia. Det enda jag drömmer om i framtiden är att få leva ett vanligt ”svensson-liv” där jag inte behöver vara rädd, avslutar hon.

Namnen på personerna i texten är fiktiva. Likaså är vissa händelser i texten omskrivna i syfte att skydda de inblandade. Personen på bilderna har inget med reportaget att göra.