Till min familj i Ryssland ”Jag önskar att ge er min frihet, innan milisstaten släcker era liv”

Det är ett privilegium att känna hur hjärtat värker, i en tid då mångas helt slutar slå. Det är en ynnest att få andas halva andetag, i en värld där medborgares lungor läcker blod. Den är en lyxvara, ångesten, när den sitter på en ungdom sprungen ur fredens nation. Ändå river den likt granbarr mina lungor när jag ser på henne. Mamma, maskrosbarnet som för 25 år sedan ovetandes lämnade sitt hem för att aldrig återvända. Mamma, som precis hann lära sig hur trygghet kändes, innan den brutalt rycktes ur hennes händer och ersattes av ett maktlöst mörker. En oviss tid i plågsam väntan, varje dag ett andetag närmare att förlora dem hon håller allra kärast.

I början talade vi om när. När kriget är över mamma, och vi visar moster Valja havet, då får du äntligen krama din syster igen. När kriget är över Isa, och vi sitter tillsammans under solen på datcha, då ska jag laga blåbärssylten du tycker så mycket om. När kriget tar slut Elias, ska jag visa dig Sankt Petersburg i hela dess väldighet, Sobor Voskresenija Hristova na Krovi, den vackraste platsen på jorden.

Jag minns inte dagen då när övergick i om. Men jag såg min mammas strimma av ljus i tysthet slockna när ni, min familj, inte längre nåddes av våra brev. När gränserna förblev stängda för sedlar och medicin inlindade i godispapper. Och jag kände hoppet sakta blekna, i takt med att förstasidor blev kolumner. När den sista frågan ställts och kriget slutligen tagit form som den nya verkligheten.

Nu har både när och om passerat. För efter två och ett halvt år hittade soldaterna till den dörr jag allra mest önskat skulle få hållas stängd. Jag tackar Gud varje dag för att du inte var hemma just då, men på köksbordet ligger lappen där det står att du är inkallad till fronten. Min kusin, som i april fyllde 20 år.

Timofeij, jag minns tiden då ditt vapen var en håv som fångade grodor, tiden då din uniform var en rutig pyjamas i flanell. Jag vill inte minnas någon annan tid, än den när ditt slagfält var en match i ishockeyrinken, och det enda röda på dina fingrar bar en doft av smultron.

Timofeij, jag vill skrika ditt namn så att hela världen hör. Jag vill berätta för alla att du drömmer om att bli ishockeyproffs, att du älskar att spela tv-spel med din lillebror Tichan och att du precis har träffat Masha, din första kärlek. Ditt liv väntade på att börja. Med optimism och ödmjukhet skulle du färglägga betongen och få förorten att blomma. Nu väntar istället dina gömställen på att bli upptäckta, och världen som var din att övervinna har målats grå.

Den 24 februari 2022 slutade mitt hjärta att slå intakt. Mitt sinne är härdat från de strålar av hopp som lyckats träffa min hud, men som sedan slocknat mellan mina fingrar. Min hy är blek av sorg från tiden som stal min mammas tindrande ögon, och lämnade dem att spegla en ocean av ensamhet.

När militären passerade tröskeln till det hem som varit min familjs fristad, slutade jag tro på ett liv efter kriget. Den övermäktiga rädslan paralyserar varenda nerv i min kropp och lämnar mig ett tomt skal, grå av dimma. En skör gestalt av det forna jag, som borttappad famlar i ovisshetens mörker, kan inte göra något annat än att rikta sina knäppta händer mot himlen. Och be. För Timofeij. För mamma, Valja, Ira, Seryosha, Tichan, Ala och Jacha. Och för alla de miljoner människor som varje dag faller offer för krigets brutala misär.

Om nätterna återvänder jag ofta till Sankt Petersburgs gator. Under den parisiska arkitekturen färdas båtar på kanalernas strömmande vatten. I allén mot Uppståndelsekyrkan vimlar människor längs marknadsstånden. Kvinnorna med flätat hår i minkpäls köper guldsmycken bredvid konstnärerna som säljer tavlor föreställande Peter den store och Vinterpalatset. Doften av Pelmeni och Borsjtj möter toner från folkvisan Katiusja. Metros kristallkronor glittrar och väggmålningarna får tunnelbanans resenärer att röra sig likt Svansjöns balettdansöser. De karaktäristiskt grå, sovjetiska höghusen i de milslånga förorterna. Det blå trapphuset vars lampor aldrig tänts, hissen som luktar urin och öl till fjortonde våningen. Den röda, varma, trånga lägenheten där jag firat födelsedagar och nyårsaftnar. Balkongen där jag dansat, lekt och gråtit. Från världens högsta punkt begrundat betongen, gatorna och mänskligheten, med mammas hand i min. I den sena kvällstimmen lyssnat till och hypnotiserats av ljudet från världsstadens ständigt trafikerade motorvägar, gatumusikanter och människoskratt. Somnat till rytmen av metropolens puls, trygg över att vara så liten och betydelselös i en stad som aldrig sover. Omringad av människor som trots diktaturens förtryck aldrig hade kunnat älska mer öppenhjärtligt, som trots kommunismens fattigdom alltid har bordet dukat till gäster. Från lervägen datcha, det gula trähuset med de gröna knutarna omgiven av den sagolikt grönskande trädgården. Växthusets saftiga tomater och smakrika gurkor. Från brunnen går Ala med vattenhinkar och inifrån banjas ångor hörs mammas skratt. De uppradade konserverna mot hallväggen, de röda mattorna som pryder väggarna. Mormor som bytt vodkaflaskan mot karameller, och med den gula sjalen virad runt huvudet kallar mig sin prinsessa. Jag och Timofeij som håvar grodor och fjärilar ur dammen. Valjas blini med blåbärssylt. Vodkashoten vid varje måltid, som ett tack till Gud som alltid är med oss. Slava Bogo.

Jag kvävs av den svarta tanken på livets opåverkbarhet. Över att det redan innan min tid var bestämt, att jag skulle födas som en frihetens människa i tryggt förvar. Jag drunknar sakta inifrån av orättvisans skuld och skam. Över skolan som lär mig journalistikens grunder, medan det i dina ögon Timofeij, aldrig fått frodas nyfikenhet. Över staten som ger mig fri sjukvård, samtidigt som riket offrar ditt hjärta.

Jag önskar att din kropp hann känna demokratin, innan envåldsmakten slöt dina läppar.

Jag önskar att du lärde dig tala i yttrandefrihet, innan din röst ströps av korruption.

Jag önskar att du frigjordes från despotismen, innan ditt huvud sänktes av tyranni.

Jag önskar att du reste jorden runt, innan propagandan stal dina tonår.

Idag önskar jag att ge dig min frihet, innan milisstaten släcker ditt liv.

I sorg och tacksamhet, ser jag min vita klänning utsmyckas av din och din mamma Iras blomstergirlang. I myllret av stolthet och tårar, era ansikten strålande av lycka. Ur ett hav av vingklippta maskrosor som banade min väg, växte jag till en solros. Med era fötter på jorden, hjälpte ni mig att nå en himmel full av drömmar och framtidsutsikter. Studentmössan var ett frihetstecken, en symbol för rättvisans visioner. Men det var du, moster Ira, som lockade mitt hår och satte den på mitt huvud, trots att din lön månad efter månad uteblev, trots att världens fördomar sänkte ditt huvud och trots att din egen stat klippte dina vingar. Det är era händer som burit mig hit, era frön som sått blomsterängen jag omges av. Ni fostrades till motgång, i den forna union med tomma glas. Nationalsången lovade att tända er till seger, men segern var aldrig er att bära. Den var en hymn till sveken, aldrig federationen. Era öden skrevs i regi av Lenin, samtidigt som mitt är ett resultat av röda rosors frihet. Och på studentdagen bad jag för att solljuset skulle träffa varenda tom flaska, och att solkatter skulle skapas till att dansa för er på Sankt Petersburgs torg.

Jag önskar inget hellre än att på min examensdag mötas av en skolgård full av maskrosor. Att få slänga mig i era armar, och för första gången på flera år kunna andas igen. Men sedan soldaterna stormade min frizon, förblir den tanken en naivt hoppfull fantasi. För mig kommer skolgården att eka tom, och i mitt huvud kommer jag att skrika era namn. Elias, jag lovade dig Sankt Petersburg i hela dess väldighet. Valja, jag lovade dig att äta din blåbärssylt under solen på datcha. Och mamma, jag lovade dig hela havet. Timofeij, din kropp hör hemma på ett solrosfält, inte i rasmassorna av ett brinnande krig. Sorgen är odefinierbar, grym och plågande. Kommer min mamma aldrig få krama sin syster igen? Kommer mitt språk att glömmas bort? Kommer den mark som format mig till djup och ödmjukhet aldrig att röras av mina barn? Kommer det finnas något kvar att längta till? Kommer det finnas något kvar för min mamma att älska? Jag är tacksam över tiden då min värld gick att ta för given, då mitt land var en levande och färgstark metropol och då min kind blev struken med ren kärlek.

Men det är ett privilegium att känna hur hjärtat värker. Det är en ynnest att få andas halva andetag. När lyxvaran, ångesten, rider mitt bröst är det tavlan på sovrumsväggen som får min kropp att härda ut ovisshetens tumult. Jag köpte den när jag var 17 år, av en konstnär i allén vid Sobor Voskresenija Hristova na Krovi. Den skapades innan ovisshetens tid. I den tornar kyrkans guldkupoler upp sig mot en skymmande, lila himmel. Och i den kastar den parisiska arkitekturen glitter över båtarna på kanalernas strömmande vatten. I den vandrar vi tillsammans längs marknadsstånden, för alltid lyckligt ovetandes om framtida mörker. I den doftar dina fingrar av smultron. I den hoppar grodorna ur håven i din hand. I den finns mammas leende sparat. I den gnistrar hennes mörka ögon fortfarande av fullständig kärlek. I den är vi större än ett brinnande krig. Och i den är det enda jag hör era röster genom världsstadens brus.