Anhängare till Jönköpings Södra gick till jobbet med tunga huvuden under måndagen. Och med all rätt. Äventyret i Allsvenskan blev inte den framgångssaga man hade hoppats på, och det var det berömda ”andraåret” som fick de grönvita på fall. Men vad händer nu?
Efter två år fick J-Södra tacka för sig och lämna landets största fotbollsscen. Det finns mycket att säga om årets säsong. Jag har sett en hel del ”Södra” i år och tycker att den glöden och framförallt det fina passningsspelet på marken, som blev södras signum, har saknats i år.
Man kan prata om Tommy Thelins stolpskott mot Östersund, eller mot Trelleborg, eller André Calisirs tveksamma andra gula på Vångavallen.
Men det vill jag inte, det som har hänt ligger nu bakom oss och det är dags att börja jobba för framtiden redan nu!
J-Södra har som bekant stor rutin från Superettan, men nu kommer man från två år i högstaserien. Det medför en dragningskraft på transfermarknaden som man måste utnyttja tidigt, men också mycket bättre än tidigare.
Mittbackskuggen André Calisir lämnar laget, det är klart. Jimmy Thelin ryktas bort, framförallt till Borås och Elfsborg. Robert Gojani är för bra för Superettan, och Dzenis Kozica likaså. Den före detta U21-landslagsmålvakten Anton Cajtoft skadade oturligt knäet i sista matchen, men det verkar inte stoppa en flytt om man ska tro hans agent Patrick Mörk.
Men man kommer troligtvis få behålla stora delar av stommen som var med och förde laget upp förra gången, nu med allsvensk rutin.
Thelin, Fendrich, Siwe, Jesper Svensson, Smylie. Alla dessa ser ut att springa på stadsparksvallen även nästa år.
Måste hitta själen
Det finns en kontinuitet i truppen som är näst intill unik i fotbollsvärlden. Kan man dessutom förstärka med några spelare med spetskvalitéer så kan det bli en snabb resa tillbaka till toppen. J-södra är just nu inte ett lag som ska börja om, utan ett lag som måste fortsätta bygga på den grund man lade för fem år sedan.
Jimmy Thelin lyckades få ett gäng mediokra, hårt arbetande 
och nöjda fotbollsspelare att tro på sig själva. Att tro att de skulle kunna vara mycket mer än bara slitvargar i ett mittenlag i Superettan. Och det blev de.
Helt plötsligt kunde man se ett lag som spelade sig ur svåra situationer, som rullade boll på offensiv planhalva och ett lag som hade fantasi och finurlighet.
Man hittade enkla lösningar på problem som tidigare varit svåra. Och man gjorde det med samma trupp och lokala spelare. Det skapade ett intresse kring klubben som inte skådats på decennier.
Vägen tillbaka
Självklart var det ur ”jönköpings-ögon” tråkigt att vårt enda elitfotbollslag åkte ur högstaserien. Helt oväntat var det dock inte. Truppen var tunn och det saknades allsvensk kvalitét på lite för många spelare. Arni Vilhjalmson var en klen ersättning till Pawel Cibicki. Fredrik Olsson var skadad stora delar av säsongen. Stian Aasmundsen är trots sitt slit lite för ojämn i sina prestationer. Jesper Svensson är en publikfavorit med sitt eviga slitande över hela planen, men fotbollsmässigt är han en stabil superettanspelare.
Vad blir det positiva med nedflyttningen?
Om man tittar i de egna leden har man en mycket spännande talang i Alexander Jallow. Den unge kantspringaren har förutom sin fart en förmåga att utmana en mot en vilket alltid är en intressant förmåga.
Den egna produkten Max Watson har varit utlånad tidigare år och 21-åringen har redan samlat på sig två års erfarenhet av Superettan i boråslaget Norrby IF. Kan bli en spännande ersättare till André Calisir på mittbacksplatsen.
Den unga forwarden Kalle Ekman har lovordats av tränare Jimmy Thelin. Han tränar med A-laget men har ännu inte fått göra något inhopp.
Det är sådana spelare som kommer att få chansen nästa år. Blanda det med några bättre nyförvärv och de spelare man redan besitter, helt plötsligt har man en slagkraftig och utvecklingsbar trupp som mycket väl kan återupprepa prestationen laget stod för för tre år sedan.
Slutsats
Som ni märker finns det enligt mig mycket att förändra och göra bättre, men det finns ändå korn att plocka och behålla.
Hur man än vrider och vänder på det så är ändå summan av summarum att man måste hitta tillbaka till sin spelidé.
Hitta tillbaka till rullandet. Man lät bollen gå från lagdel till lagdel, motståndet spelade ingen roll. Alla trodde på samma idé och det syntes tydligt på planen. Panikrensningarna gick att räkna på en hand.
Man vann bollinnehavet nästan varje match när man tog klivet upp för tre år sedan. Och en sak är säker, det är både lättare att göra mål när ens eget lag har bollen, och man släpper även in mindre mål då.
Jimmy Thelin kommer troligtvis att lämna, men han har präntat in ett spelsätt som förhoppningsvis sitter i ryggmärgen på spelarna inför nästa år.
Skribent: Axel Göransson