Kampen för ett jobb

John sitter lugn och samlad i den lilla soffan i rummet på hans arbetsplats där vi slår oss ned en stund. Han trivs här och vill inget hellre än att stanna kvar. Han har kämpat för att komma hit. Men kommunens regler kring hans tillfälliga anställning är ett orosmoment.
Snart kanske hans tillvaro vänds upp och ner ännu en gång.
– Jag behövs här, jag önskar att kommunen kunde se det, säger han.

Det är tidig höstmorgon i en kommun i södra Sverige. Solens första strålar har precis nått över trädtopparna. Det är kyligt, många har nog fått skrapa vindrutan på bilen idag.
I den av kommunens omsorgsverksamheter där vi befinner oss pågår redan aktivitet.

– Du kan hacka gurkan, instruerar Emma som jobbar i köket.
Han som tar emot hennes order kallar vi för John i den här texten.
– Det är den sista, säger John när han hämtat gurkan från kylan.

De har jobbat ihop i ett år nu. Emma är anställd, John är där tack vare AMA, kommunens arbetsmarknadsavdelning, som hjälper människor till sysselsättning. John är nästan helt blind sedan födseln vilket gör att han inte kan ta vilket jobb som helst.

John är nu i 40-årsåldern och har bott i Sverige i över tio år. Han har uppehållstillstånd och talar mycket bra svenska. Även i sitt hemland jobbade han i kök och med matvaror på olika sätt. Han känner sig för gammal för att sätta sig i skolbänken igen. Det bästa vore att få stanna där han är nu, med Emma i köket där han känner till rutinerna.

– Kommunen har hakat upp sig på ordet “anpassning”, att jag behöver anpassning för att kunna bli anställd. Men jag behöver ingen anpassning nu, säger John.
John verkar vara hur trygg som helst i köket och tycks veta vart allting finns.

Blev erbjuden "omöjliga" jobb

På arbetsförmedlingen skrev han in sig “från dag ett” men han känner numera väldigt lite förtroende för dem när de endast gav honom ett alternativ till jobb, nämligen att städa på tio olika skolor. Ett förslag som inte är praktiskt möjligt att genomföra för en person med Johns funktionsnedsättning. Efter det rann kontakten med arbetsförmedlingen ut i sanden.

– Det är ett problem att arbetsförmedlingen har så lite pengar nu. Du får göra det mesta av jobbet själv, dem kan inte hjälpa dig. I tre år satt jag bara hemma och det är lång tid, säger John.

Johns handläggare som hjälpte honom med försörjningsstöd lyckades till slut, efter mycket tjat, få till stånd att han skulle få börja på sin nuvarande arbetsplats. Till att börja med två timmar om dagen som successivt utökades till att han nu är på plats på heltid.

– Det är lysande, det kunde inte bli bättre, säger John.
John beskriver också en skillnad i bemötandet mellan sitt hemland och Sverige när han sökt arbete som synskadad. I hemlandet kunde han få ett arbete utan större bekymmer. I Sverige är många osäkra på hur de ska bemöta hans funktionsnedsättning. Man verkar tveksam till att kunna instruera honom på bästa sätt och vill därför inte ta emot honom. För Emma i köket var det dock inget problem.

– Emma är det bästa med mitt jobb. Det var hennes inställning som avgjorde allting. Hon gav mig en chans.
Innan han fick platsen var John nära att ge upp. Det tog för mycket kraft att hela tiden kämpa. John orkar ännu inte aktivera sig när han kommer hem efter arbetsdagen. Han skulle önska att han hade några vänner att umgås med, det skulle räcka, menar han. Och han har också ett klart mål den dagen energin kommer tillbaka.

– Jag vill springa maraton igen. Jag har sprungit fyra stycken tidigare och jag vill springa sex till så att jag kan säga att jag sprungit tio maraton. Det kommer jag genomföra, säger han bestämt.

Att arbetslösheten i Sverige idag är hög och ökande är ingen hemlighet. De senaste siffrorna från regeringens webbplats säger att siffran ligger på 8,6 procents arbetslöshet för andra kvartalet 2025. Bortsett från pandemiåren har inte arbetslösheten varit så hög sedan 2010.
För någon som John, som är invandrare med en fysisk funktionsnedsättning, är utmaningarna att få ett jobb ännu fler. Att möta fördomar på arbetsplatsen eller att inte ha ett eget socialt nätverk är något som bidrar till en utsatt situation för många.

Ovisshet väntar till våren

Snart kan Johns tillvaro, som äntligen tycks ha stabiliserat sig, ändras igen. Hans tillfälliga kontrakt på arbetsplatsen tar slut i maj 2026. Därefter vet ingen vad som händer. Johns kontaktperson på kommunen har kallat till ett möte för att se om de kan hitta någon lösning åt John.
Det märks att ovissheten tär på John. Ska han återigen tvingas börja kämpa för att få en meningsfull tillvaro?

John undrar över hur en del personer som tycks anstränga sig mindre än honom ändå lyckas få sysselsättning och hjälp fortare än han.

– Jag vill gärna jobba. Det är så många som inte vill som de (arbetsförmedlingen) ändå lyckas få ut i arbetslivet. Och jag behövs här. Kommunen tycker att Emma ska klara arbetet själv men jag förstår inte hur det skulle gå till, säger John fundersamt.

Tillbaka hos Emma i köket pågår nu förberedelserna för fullt inför lunchen. Idag ska det serveras linsgryta.
Under året har Emma lärt sig att ge instruktioner så att John ska förstå vad hon menar. De två verkar trivas bra tillsammans.
Emma berättar att de ibland brukar unna sig en promenad mitt på dagen, när tiden finns.

– John slutar ju kl 14 men om vi är färdiga innan han ska åka hem brukar vi gå ett varv här i området. Det gör gott för oss båda tror jag. Jag känner mig piggare efteråt och så får vi ju den sociala biten också, att man hinner prata lite, säger Emma.

På frågan om vad John hade gjort ifall han hade behövt gå igenom samma process igen för att få komma till sin nuvarande arbetsplats så råder det ingen tvekan i hans svar;

– Det vore värt det. Att hitta någonting som fungerar så bra, absolut. Man måste ha någonting som ger livet mening.

Jag undrar om John har något mer han vill säga innan intervjun är slut. Det har han. Ett meddelande till alla som liksom han kämpar på.

– Ge aldrig upp. Jag vet att många har det svårt av olika anledningar. Livet går fram och tillbaka. Ge aldrig upp, det kommer att ljusna.

Emma och John heter något annat i verkligheten.