Livet glider genom fingrarna: “Jag är inte Juan längre”

Sedan 2023 har Juan, som egentligen heter något annat, inte kunnat använda sina händer som förut. Han har svårt med motoriken och att lyfta tungt. När han inte längre kan jobba vänds livet upp och ner.

Morgonfikan på Erikshjälpen i Jönköping lider mot sitt slut. En av cheferna avslutar det hela med att be en bön tillsammans med volontärerna.

– Om man vill får man gärna blunda och hålla ihop händerna och dela denna stunden, säger chefen.

Vid ett av borden sitter Juan, 60 år. Han håller händerna i luften, bredvid ansiktet, och ber. Juan har handledsstöd runt händerna. På vänster långfinger saknas fingerspetsen, ringfingret är böjt så det nästan ser brutet ut. Efter bönen tar han upp sin plastmugg genom att skopa upp den med båda händerna och dricker upp sitt kaffe. Hans arbetsdag består av att vika och sortera kläder. Juan har tappat motoriken och styrkan i händerna, istället finns det bara smärta. Det gör arbetet oerhört mycket svårare.

– Jag kan inte ens gå på toa själv, det känns som att jag tappat min värdighet, säger Juan.

Från Colombia till Sverige

Juan började arbeta som montör i Colombia. Samtidigt var han fackligt engagerad. En dag på jobbet fastnade Juan med handen i en stor maskin som orsakade den första arbetsskadan på hans vänstra hand. Men den riktigt farliga arbetsskadan hade inte fullt utvecklats än.

På grund av sitt fackliga engagemang, där Juan bland annat jobbade med mänskliga rättigheter, blev han en måltavla för Colombiansk militär och paramilitär.

– Jag fick åka till och från jobb på olika vägar varje dag, de stod runt mitt kvarter där jag bodde och bara väntade på att få tag i mig.

Flera av Juans kollegor dödades på grund av vad de jobbade med, tillslut gick det inte längre att fortsätta leva i Colombia.

– Jag brukade köra runt och visa mina barn vilka byggnader jag varit med och byggt delar till, men mot slutet av 90-talet gick det inte att köra de vägarna längre.

2001 flyttade Juan till Skellefteå tack vare ett initiativ från den dåvarande regeringen. Runt 2010 flyttade Juan ner till Jönköping där hans vän hade fixat ett jobb åt honom. Efter ytterligare 24 år av att jobba som montör kom tillslut den arbetsskada som hade börjat redan i Colombia. Alla vibrationer och alla de rekyl-stötar han fått av olika verktyg genom åren kombinerat med många år av att jobba övertid gjorde till slut att hans händer slutade fungera som de skulle.

“Jag vill kunna leva fritt”

I juni 2023 brister det för Juan. Han har så ont i händerna att han tvingas sjukskrivas, han träffar läkare som opererar och går på rehabilitering, men det blir inte bättre. Företaget där han jobbar kommer överens med Juan om att avskeda honom på grund av arbetsbrist. Nu får han runt 11 000 kronor i månaden från sin sjukpenning, i alla fall tills den sista januari 2026. På grund av sin ekonomi bor han i sin dotters lägenhet nu.

– Vi brukade bo i en egen lägenhet, jag och min fru, men det går inte längre. För bara två år sedan tjänade jag bra, umgicks med vänner och bodde i min egen lägenhet men nu kan jag nästan ingenting. Jag känner mig inte som Juan längre”.

Juan har ungefär sju år kvar till pensionen men kan inte jobba under den tiden.

– Det känns som att jag är fast i min situation.

Juan och hans fru har funderat på att flytta till Colombia igen. Samtidigt vill han vara kvar i Sverige och hjälpa sina barn och sin cancersjuka svåger. Dessutom finns det knappt pengar till att flytta.

– När min pappa gick bort på 90-talet så dog han i mina armar, jag vill åka tillbaka till Colombia och vara där för min mammas sista stunder också. I Colombia hade jag kanske kunnat fortsätta jobba fackligt, men vi har ju också rötter här i Sverige, säger Juan.

Hemma i sin dotters lägenhet sitter Juan vid matbordet. Hans fru jobbar med bokföring hemifrån. Hon går till matbordet med kaffe och en kaka. Juan har stannat hemma från arbetet på Erikshjälpen efter att ha sovit dåligt på grund av smärtan i händerna. Han tar smärtstillande medicin som gör honom väldigt trött om dagarna. Ibland går han promenader runt kvarteret eller följer med familjen och handlar, men han kan varken bära kassarna eller plocka varorna själv.

– Jag har alltid hjälpt mina nära och kära, men nu är det jag som behöver hjälp med allting. Jag vill inte vara beroende av andra, jag vill kunna leva själv och leva fritt, säger Juan.

Vad händer i februari nästa år efter att du varit sjukskriven?

– Jag vet inte. Jag vill fixa min situation, flytta ut ur min dotters lägenhet, hon ska ju leva sitt eget liv här. Efter jag gjort det vet jag inte, säger Juan efter en lång tystnad.

Hur känns det?

– Inte bra. Jag tror inte jag kommer behöva vara sjukskriven resten av livet, men jag vet helt ärligt inte.

“Jag tror jag har levt ett bra liv”

Nästa dag är Juan tillbaka på Erikshjälpen. Han står vid ett bord, omringad av kartonger med kläder och klädställningar. Det gamla som inte sålts i butiken ska packas ner och skickas vidare och nya inkomna kläder ska packas upp, sorteras och ställas ut i butiken.

Juan pratar inte mycket med sina kollegor. Han står mest för sig själv och tänker på livet. Just idag tänker han på sin svåger.

– Min svåger dog inatt. Det har varit en tuff natt nu igen. Jag ska gå till kyrkan efter jobbet och ta lite luft.

Juan berättar om sin uppväxt i Colombia, hur hans pappa och farfar jobbade och slet för att försörja deras barn under en tid i landet som var väldigt våldsamt.

– Jag tror jag har levt ett bra liv. Jag har uppfostrat mina barn till att vilja läsa vidare och skaffa sig en utbildning, något min pappa inte kunde ge mig förutsättningarna för. Men ändå blir det såhär.

Juan visar upp händerna och suckar tungt.

– Jag har aldrig jobbat med något jag egentligen tyckt om, jag har bara gjort det för att kunna försörja min familj. Jag har aldrig riktigt varit Juan. Så är livet.