Daniel om livet och uppväxten: “Älska, glömma, förlåta”

Daniel Wahlström blev mobbad och utfryst under skoltiden, något som har satt djupa spår i honom. Han fick sin autismdiagnos sent i livet och Idag tar han inte längre till alkoholen för att stilla sin ångest.

– Jag led nog i det tysta helt enkelt.

Daniel Wahlström trampar lite på stället, han har på sig träningsshorts, en grön t-shirt och gympadojjor. Han ler, skakar hand och pekar mot dörren som leder till trapphuset i den byggnad där han bor. Det står “välkommen” på hallmattan innanför lägenhetsdörren och ett rosa doftljus brinner på vardagsrumsbordet.

– Jag har städat för att ni ska komma, säger Daniel.

Lägenheten är ljus och trivsam och Daniel har bott där i över tio år. På en av väggarna hänger en bild på hans syskonbarn och på vägghyllan över tv:n står gamla bilder på honom och syskonen.

Daniel bjuder på kaffe, fralla och kakor och medger att han har varit nervös inför att berätta om sig själv och sin historia, men att han är redo och vill dela med sig.

Ångest och nedstämdhet

– När man är nervös finns det alltid bara en väg att gå, det är att vara ärlig och öppen med saker och ting.

Vi slår oss ner i soffgruppen i vardagsrummet och på bordet ligger två utskrivna häften om aspergers som Daniel har tagit fram.

Han fick diagnosen, som numera heter autism, när han var 29 år gammal. På grund av sin diagnos så är en del av hans dagar präglade av ångest och nedstämdhet, men när vädret är fint så blir Daniel mer motiverad. Då tycker han om att gå promenader och åka på cykelturer i området där han bor.

Tvärs över gatan ligger en skola och ibland när Daniel går eller cyklar förbi kan det hända att någon av ungdomarna ropar något efter honom, vilket han beskriver som otäckt då det påminner honom om hans egen skoltid.

– Under gymnasiet blev jag mobbad och totalt utfryst, det var fruktansvärt. Ingen vågade säga ifrån. En av mina lärare frågade mig hur jag mådde, och jag svarade “bra”. Jag orkade inte med att berätta, jag skämdes så. Det är inte konstigt att jag drack och rökte som jag gjorde, då var man ju någon.

Daniel hade kompisar när han gick på högstadiet men när han började på gymnasiet hade han ingen. Hans ögon är blanka och rösten lite skakig när han minns tillbaka. Daniel berättar att han fick utstå både psykisk och fysisk misshandel under gymnasietiden, men han berättade inte för de vuxna om vad han gick igenom.

– Jag led nog i det tysta bara helt enkelt, jag skämdes nog.

Eftersom att han fick sin diagnos sent i livet så kände han sig ofta missförstådd, och det händer även idag. Han berättar att diagnosen påverkar hans mående och att han kan fastna i något som har sagts eller gjorts och älta det i flera dagar.

– Jag tror så mycket hela tiden, jag är inbillningssjuk. Om någon inte svarar exempelvis, så kan jag ta åt mig. Måendet är så upp och ner.

Han minns tillbaka till en händelse som inträffade när han gick i skolan. Han klev på bussen på morgonen som var fylld med klasskompisar och möttes av hans bästa kompis som sa “hej idioten”. Händelsen har satt så djupa spår i Daniel att han minns det tydligt än idag.

– Jag ångrar att jag satte mig på den bussen.

Faktum är att Daniel minns nästan alla de elaka saker som folk har sagt eller gjort mot honom. Trots att han sällan glömmer saker så lever han efter citatet “älska, glömma, förlåta”.

Vissa dagar har Daniel kraftig ångest och förr drabbades han ofta av panikattacker. Idag har Daniel verktyg för att hantera de jobbiga känslorna. Promenaderna hjälper honom mycket men han älskar även att bada badkar och beskriver det som att han blir helt avslappnad när han glider ner i det varma vattnet.

Daniel vrider lite på händerna som ligger i knät och berättar om tiden då han inte hade dessa verktyg för att lugna ångesten. När han var 16 år gammal blev han berusad för första gången.

– Det var en härlig känsla, och alkohol är en enorm gemenskaps-grej.

När han var 17-18 år kände han att drickandet började gå överstyr och han hade människor runt om sig som inte var bra för honom.

Daniel är tydlig med att han inte skyller ifrån sig på andra för sitt handlande, utan tar fullt ansvar. Han funderar på om han dolde drickandet för sin familj eller inte.

– Föräldrar förstår mer än man tror. Jag var så osäker och så svag. Jag var missförstådd och man kan säga att jag stack huvudet i sanden.

Tillslut mådde Daniel lika dåligt oavsett om han var nykter eller berusad och det blev vändpunkten för honom. Förutom alkoholen har Daniel även haft ett spelberoende och ett tag missbrukade han läkemedel som han fått utskrivet.

Idag är Daniel helt nykter och fast bestämd att aldrig trilla tillbaka. Han har fina vänner som stöttar honom och som sjukpensionär har han sin dagliga verksamhet på Habo tennisbana där han trivs bra.

– Om man känner sig ensam i livet, så är tillhörigheten i idrotten viktig. Idrotten är det som förenar oss.

Tennisen och idrotten har varit en stor del av Daniels liv, något han gärna vill prata om. Han tar fram och visar diplom och tidningsartiklar som är skrivna om hans bedrifter inom idrotten. Det är framförallt tennisen som är störst. Han läser upp hela artiklar om sina prestationer, har stenkoll på resultatet i varje set och minns matcherna boll för boll.

– Man spelar själv. Man får tänka själv och kämpa själv, det är det som är det bästa med tennisen.

Han flyttar undan mattan vid vardagsrumsbordet och puttar bort soffan, öppnar upp sitt vitrinskåp och visar stolt upp sin medaljsamling.

Daniel har några tips som han vill dela med sig av till andra som kämpar och som har samma diagnos som honom. Han avråder först och främst från att ta till alkohol när man mår dåligt.

– När alkoholen går in, så går vettet ur.

Han trycker även på hur viktigt det är att sätta gränser och att förklara för folk hur man mår och känner sig, så att det slipper bli missförstånd.

– Inget agg, det blir bara värre. Säg från hjärtat hur du verkligen upplever det.

Daniel tar fram och visar sin dagbok med hjärtan. Röda för bra dagar och svarta för dåliga dagar.
– Det är enklare så, jag behöver inte skriva så mycket. Det är mest rött nuförtiden, och det är ju det man vill rita.
Han tar fram sin röda bläckpenna och ritar ett extra stort rött hjärta på dagens datum.

– Det är för att ni har varit här. Avslutar Daniel med ett stort leende.