
Efter att kommunens återvinningsstationer har tömts och städats, så tar det bara några dagar innan flera av dem har drabbats av överfulla containrar och nedskräpning igen. Samtidigt är dessa främst anpassade efter invånare med bil och tillgodoser inte alltid de önskemål som finns.
– Återvinningsstationerna är inte anpassade för äldre, säger Gunilla Gustafsson som är en av de journalistlinjen.nu mött på återvinningsstationen.
Jönköpings kommun är, sett till befolkningsmängd, Sveriges nionde största kommun med 147 654 invånare år 2024. Dessa boende delar på 38 återvinningsstationer, vilka sköts av June Avfall och Miljö AB som genom två olika samarbetspartners tömmer och städar containrarna.
Majoriteten av Jönköpingsborna har idag tillgång till fastighetsnära insamling, mindre avfallsstationer i närheten av den egna bostaden, där de kan slänga sina förpackningar. Har man däremot mer omfattande avfall, som större kartonger, kan en tur till närmsta återvinningsstation vara nödvändig. En av dessa är stationen intill Huskvarna Folkets Park.
– Det brukar se fruktansvärt ut här. Sist jag var här stod det en soffa och ett par stolar. Idag ser det däremot jättefint ut när de precis har varit här och städat, säger Margereth Björklund som har kört till återvinningsstationen på Stationsgatan för att sortera.
Hon har bara någon minut tidigare stött på HK Ren Miljö AB som varit och städat på återvinningsstationen, och Margereth Björklund känner sig positiv till att stationen får vara kvar trots den nedskräpning som brukar uppstå.
– Det blir fort nedskräpat, och jag tycker det är jobbigt när vissa inte är rädda om naturen. Vi har bara en natur, säger Björklund.
Hon är på väg hem till sin make, och är själv nära att slänga fel i stressen.
– Jag tycker överlag att folk är väldigt duktiga på att sortera och måna om att slänga rätt, speciellt äldre. Vi är fostrade på ett annat vis, säger hon och hänvisar till sig själv.
På en annan återvinningsstation, på Lovisagatan i Gräshagen, befinner sig Angelina Caran. Hon har fått ett paket hemskickat och har nu åkt till stationen för att slänga sin kartong, något hon önskar att hon hade kunnat göra hemma i den egna förpackningsinsamlingen.
– Jag har själv kontaktat kommunen för att fråga om de kan komma oftare och tömma sorteringen som vi har hemma. De tömmer varannan och var fjärde vecka, hade jag vetat att de skulle tömma oftare hade jag tyckt ner den här större kartongen hemma också. Nu åker jag till en återvinningsstation när det är så här stora paket.
Angelina Caran brukar främst åka till Lovisagatan, och containrarna kan fyllas upp fort även här varpå hon anser att dessa behållare också skulle behöva tömmas oftare. Samtidigt är det inte enbart överfulla containrar som stationerna drabbas av, det dyker även upp dumpade sopor och avfall i grövre material.
– Borta vid Mariebovallen är det fruktansvärt. Det ligger öppna påsar med bindor i på marken. Folk slänger sina egna hushållssopor där, säger Angelina Caran.
Många åker till en återvinningsstation för att slänga större kartonger och plastprodukter som inte ryms i de egna sopkärlen, men det är inte alltid containrarna här räcker till heller.
– Det finns ju en låda för batterier, men den rymmer inte så mycket. Man kan till exempel inte slänga en glödlampa här. Det finns inte heller någonstans på stationen att slänga mjukplast, bara hårdplast. Jag brukar slänga mjukplast där också, men jag vet inte om det är rätt, säger Suzanne Lejtzén som befinner sig på Lovisagatans station.
En som kan svara på denna fråga är kommunikationsstrategen Lisa Nygren på NPA, Näringslivets Producentansvar, som journalistlinjen.nu har pratat med. Hon förklarar att både mjuk och hård plast kan lämnas på en återvinningsstation, så länge det är en förpackning.
Denna gång har Suzanne Letjzén dock inte plast, utan kartonger med sig till återvinningsstationen. Hon plattar till och kastar in pappersförpackningen i containern samtidigt som hon fortsätter.
– Folk slänger bra, men sen kan det finnas vissa lata personer som inte orkar vika ihop sina kartonger.
När Lejtzén jämför med andra länder, bland annat söderut i Europa, så konstaterar hon att svenskar överlag är väldigt duktiga på att sortera. Det finns dock, enligt henne, en mindre grupp som då och då slarvar med att hantera sitt skräp ordentligt. Hon har själv ett hälsotillstånd som gör henne extra känslig och mottaglig för bakterier, varpå hon inte vill städa eller rota i containrarna på egen hand.
– Jag har ryckt på axlarna och muttrat. Det är lite dålig stil, jag vet, men man vill ju helst inte vara någon Ove heller.
Två som minns tillbaka på sina ungdomsår under 60-talet, är paret Gunilla Gustafsson och Thomas Lindberg.
– När vi växte upp hade man bränngropar. Då kastade man bara allt där och så försvann det ut i sjön, säger Thomas Lindberg.
Idag åker de till en återvinningsstation för att sortera sina förpackningar, och de har ibland även med sig avfall från sina anhörigas hushåll.
– Återvinningsstationerna är inte anpassade för äldre, de har inte möjlighet att ta sig hit på samma sätt. Min mamma bor högre upp på ett berg, så vi får åka och slänga åt henne. Hon har inte möjlighet att ta sig ner hit, säger Gunilla Gustafsson.
Det kan enligt henne vara en utmaning att ta sig till en återvinningsstation för den som varken har bil eller gångavstånd, men även den som har bil kan ibland lämna grovavfall på stationen istället för att ta det till en sortergård. Gunilla Gustafssons teori är att det handlar om en bensinkostnad och tidsaspekt.
Maken Thomas Lindberg jämför dagens återvinningsstationer med hur de såg ut när han själv var liten, och tycker att den nuvarande insamlingen har ett fungerande system.
– Det fungerar överlag bra på stationerna, men det är synd att man inte lyckats lösa textilavfallet, säger han och hänvisar till den textilinsamling som finns på platsen.