Elementor #25282
21 maj, 2026
Karins mobil - både frihet och fotboja
Att vara nåbar är viktigt för Karin Wollhag, 16 år. Det innebär att mobiltelefonen alltid är nära, men hon märker också hur den suger uppmärksamhet, speciellt när vardagen känns långsam och tråkig.
– Någon gång har jag faktiskt funderat på att köpa en dumbphone istället.
Hos Karin Wollhag i Taberg är det bara hon och hennes bror hemma, och han är i sitt rum. Det är tyst och lugnt. Karin lägger ifrån sig mobilen på bordet framför sig, men hon ändå har koll på den. Den ligger där som en självklar del av rummet, som om den hör till hennes plats.
Karin är 16 år och går första året på samhällslinjen på Per Brahegymnasiet i Jönköping. Nästa år kommer hon välja att läsa media som inriktning, och hon medger att vårt samtal idag känns intressant.
Hon använder mest telefonen till att kolla Tiktok och Snapchat, spela lite spel och skolarbete. Men den har en viktig funktion att fylla för att hon ska må bra.
Viktigt att få tag på varandra
Att ha mobilen nära är en trygghet. Hon vill kunna nå sina föräldrar, och de henne. Men det handlar också om vännerna. Att inte vara nåbar gör henne mer stressad än att vara tillgänglig hela tiden. Samtidigt vet hon att telefonen stör. Särskilt när livet går långsamt, som när hon pluggar eller ser en film hon inte valt själv. Då känns det som att mobilen drar i henne, även när den är tyst.
Karin sitter gärna i soffan, nedkrupen under en grå filt, och scrollar Instagram. Det är hennes favoritapp. Flödet känns mer anpassat än på Tiktok, säger hon. Hon får se det hon själv valt att följa, inte allt möjligt som algoritmen tycker att hon borde se. Men hon märker hur lätt det är att fastna. Det går snabbt, det händer saker hela tiden, och det är svårt att värja sig när alternativet är tråkigare.
– Plugga är ju inte så roligt, säger hon. Då är det som att mobilen lockar, även om den inte låter.
Hon beskriver hur telefonen finns i bakhuvudet, som en reflex.
Svårt att tänka bort mobilen
Bara vetskapen om att den ligger bredvid gör det svårare att koncentrera sig. Det är inte bara hennes känsla. Forskning visar att hjärnan faktiskt jobbar sämre när mobilen ligger framme, även om man inte använder den. I boken “Skärmhjärnan” av Anders Hansen kan man läsa om en studie där deltagarna presterade sämre på minnes- och koncentrationstest bara av att ha telefonen i rummet. Det räckte att den låg tyst på bordet för att stjäla lite av uppmärksamheten.
Anders Hansen är en överläkare i psykiatri som lyfter fram forskning bland annat genom sina böcker och informationsfilmer på Folkhälsomyndigheten för att göra det begripligt och lättillgängligt för att man ska förstå vad som händer när man använder skärmar mycket.
Karin känner igen sig i det, utan att ha läst någon studie.
– Den finns liksom där, säger hon. Man kommer på nåt man vill göra med den.
När hon läser en bok kan hon blockera den, men när hon gör något hon inte valt helt själv – som att se film med familjen – åker mobilen lätt fram. Hon kan följa handlingen ändå, säger hon, men det är som att hjärnan vill ha två flöden samtidigt.
– Vi är uppväxta med det snabba, säger hon. För oss är det mer naturligt.
Det hon beskriver är också något forskningen som Anders Hansen tar upp pekar på. Hjärnan formas av det den utsätts för ofta, och unga som växer upp med korta klipp, snabba växlingar och flera parallella flöden blir bättre på just det. Det betyder inte att deras hjärnor är ”bättre”, bara att de är tränade på något annat. Äldre som inte vuxit upp med samma tempo kan uppleva det som överväldigande, medan unga som Karin knappt tänker på det. För henne är det naturligt att följa en film och samtidigt svara på ett meddelande eller spela ett spel. Men även om unga är vana vid att växla snabbt, visar forskningen att multitasking inte gör någon mer effektiv. Hjärnan hoppar mellan uppgifter, och varje hopp kostar lite fokus, något som Karolinska institutet publicerade forskning om 2025.
Samtidigt är Karin inte rädd för att släppa mobilen. I stallet och på ridläger använder hon den knappt alls. Hon saknar den inte. Där finns det tillräckligt att göra ändå. Hästarna, kompisarna, aktiviteterna. Det är som att mobilen inte behövs där, att den inte har någon funktion i den miljön.
Men hemma finns en annan sorts press. Den sociala.
– Det känns bättre att svara, säger hon. Man vill inte att någon ska tro att man ignorerar dem.
Hon berättar hur hon ”halvswajpar” på Snapchat för att läsa ett meddelande utan att det syns. Det ger henne tid att tänka ut ett svar. Inte för att hon är rädd att någon ska bli arg, utan för att det känns som en oskriven regel att man ska vara snabb. Att man ska visa att man är där, att man bryr sig.
– Det är inte så viktigt egentligen. Men det känns ändå bättre att vara nåbar.
Hon tycker att yngre barn har det svårare. Åtta-åringar med Snap, streaks som måste hållas vid liv, grupptryck. Streaks innebär att man svarar på meddelanden från vännerna inom en viss tid, vilket betygssätts på Snapchat. Det är viktigt för många. Meddelandet i sig är mindre viktigt, det kan vara en bild tagen rakt upp i taket, eller helt svart. Vad som helst bara man skickar något.
Själv bryr hon sig inte om streaks.
– Det händer inget om man tappar dem, säger hon. Men hon ser hur andra fastnar i det. Hur det blir en sorts digital rutin, något man gör utan att tänka.
Digitala faror och åldersgränser
Samtalet går vidare till vad som kan hända på nätet och att brottslighet finns även där. Men Karin känner sig trygg. Hon har aldrig haft öppna konton och har inte råkat ut för något obehagligt. Men hon har sett hur Tiktok ibland visar saker som är för grova för yngre. Hon tycker att högre åldersgränser vore bra, även om hon själv inte skulle påverkas, eller kanske just för att hon inte skulle påverkas längre, säger hon och ler.
– Yngre barn borde inte se allt som finns där, de kan ha svårare att hantera känslorna det väcker, säger hon.
Samtalet går vidare till spelet Roblox, ett spel som många yngre spelar, där man bygger upp en värld och chattar med andra under tiden. Om hur vuxna kan ta kontakt med barn i spelet. Hon tycker att spelet ska få finnas kvar, men att chattfunktionen borde tas bort. Det är för lätt att manipulera, tycker hon. Föräldrar är ibland för blåögda. De tror att deras barn inte kommer att hamna i något, men det är svårt att veta vad som händer i en digital värld där alla kan vara vem som helst.
Angående hennes egen mobilanvändning tror hon att hon kanske tillbringar fyra timmar om dagen med mobilen. Hon har stängt av skärmtidsfunktionen för att slippa se siffrorna. Främst att se hur de delas upp mellan olika appar tycker hon är lite jobbigt. Hon gör dessutom mycket skolarbete på mobilen, hellre än på datorn. Det är enklare, snabbare, mer bekant. Hon sveper mellan dokument och flikar utan att tänka på det.
Men hon vet också att det gör det svårare att släppa den.
– Det kan bli ett problem. Man blir fast i att allt ska göras på mobilen.
Skulle hon kunna tänka sig en enklare telefon? Hon nickar.
– Jag har tänkt på det. Det hade nog varit nyttigt. Man hade fått mer tid. Man hade kanske hittat nya hobbies.
Hon säger det utan dramatik. Som en tanke som funnits där ett tag, men som hon inte riktigt testat. Hon skulle inte må dåligt utan sociala medier. Hon skulle sakna vissa saker, men inte själva flödet. Det är tryggheten hon vill åt – att kunna nås, att kunna nå andra.
- Så här gör vi länkar och lägger under stycket
Om du har en lång text kan det var snyggt att ha mindre bilder med texten bredvid som här. Tänk på att i telefonen där de flesta läser våra artiklar läggs bilden fortfarande över eller under. Den delen som ligger till vänster kommer överst i mobilt läge.
