Hennes pappa mördade hennes mamma:" Jag lever fortfarande med konsekvenserna"

Hennes pappa mördade hennes mamma:

"Jag lever fortfarande med konsekvenserna"

Hon var 10 år när hennes mamma blev mördad av hennes pappa. Sedan den dagen har Aminah Ådins liv inte varit sig likt. Händelsen kom att påverka hela hennes liv.

– Det var en jättestark smärta. Man hoppades bara att det var en dålig dröm, säger hon.

Dörrarna till Nordic Light Hotel på Vasaplan i Stockholm öppnas. På väg in genom dörren träffar jag Aminah Ådin. Hon har en ljusbrun skjorta och ett leende på läpparna. Hon hälsar glatt på mig och sedan går vi och sätter oss vid ett bord bakom en vägg som döljer lobbyn. På den gråa väggen bakom Aminah finns det både ljus och små assietter i olika färger. Det här är en plats som hon går till ibland när hon ska jobba. Hon driver idag ett eget företag där hon är föreläsare, mentor och författare. Aminah lider idag av trötthet och ibland när hon pratar om sin historia kan det ta kraft från henne. Hon berättar också att hon kan känna sig skör och att hon lever med fysisk smärta.

Hon blickar ned i det ljusbruna träbordet, tar ett djupt andetag och med en lågmäld röst börjar hon att öppna upp sig.

– Jag lever fortfarande med konsekvenserna av det som hände. Samtidigt så vet jag att jag har en styrka och många insikter som många inte har, som jag är väldigt glad för att jag har, säger hon.

Aminah bodde tillsammans med sina tre syskon, mamma och pappa i en villa. Hon beskriver sin uppväxt som väldigt kärleksfull, varm och trygg. Mamma Ann-Cathrin jobbade på en förskola och pappa jobbade inom järnvägen och på en pizzeria.

– De månade väldigt mycket om mig och läste godnattsagor. Det var mycket bus och skratt. Jag tyckte väldigt mycket om min familj.

Om dagarna gick hon i skolan och hon brukade även springa över till grannbarnen och leka med dem. Aminah beskriver sig själv som en vanlig tjej som var glad och sprallig. Det som skilde henne från klasskompisarna var att hon behövde ta mycket ansvar i hemmet eftersom de var fyra syskon som mamman behövde ta hand om och pappan jobbade väldigt mycket.

Det sista samtalet med sin mamma

En augustikväll 1985 fick Aminah ett paket av sin mamma. I paketet var det ett par turkosa byxor som hon inte gillade. Hon blev sur på sin mamma och det gjorde att de bråkade den kvällen.

– Vi brukade alltid kramas och säga godnatt, men jag tror faktiskt inte att vi gjorde det den kvällen. Jag var lite envis och sa inte förlåt till henne.

Men det Aminah inte visste då var att det skulle bli det sista samtalet med sin mamma. Hon vaknade upp mitt i natten av att lamporna utanför hennes dörr var tända och hon såg att det var poliser i hennes hem.

– Jag tror inte att jag riktigt vågade närma mig tanken på vad som verkligen hade hänt. Men jag förstod att det var allvarligt.

Poliserna berättade ingenting om vad som hade hänt. Hennes mammas väninna kom till platsen och såg att hon var vaken. Då frågade Aminah var hennes mamma och pappa var. Då sa hon att de var på en promenad, men den promenaden ägde aldrig rum. I själva verket hade Aminahs mamma dött och det var hennes pappa som hade mördat henne.

– Det var en jättestark smärta. Man hoppades bara att det var en dålig dröm.

Väninnan gick och Aminah blev kvar i sin säng. Hon kunde mot alla odds somna om. När hennes mammas vän sa att Aminahs föräldrar inte kommer att komma tillbaka, visste hon redan då att någon hade dött.

– Jag förstod nog egentligen att det var mamma också. Det var svårt att ta in att man helt plötsligt inte hade sin mamma kvar.

Hur förstod du vad som hade hänt?

– Att förstå att någon aldrig kommer tillbaka till exempel, det är jättesvårt. Men jag tror att för ett barn blir det väldigt abstrakt. Men när jag fick beskedet så var det en chock.

“Där tog jag på mig mycket skuld”

Aminah minns tillbaka på det där bråket som hon hade med sin mamma kvällen innan hon dog. Det gjorde att hon började tänka att det var hennes fel att mamma var död. Att hennes mamma ville komma bort från henne på grund av att hon hade kallat sin mamma “dum” och “värdelös”.

– Eftersom vi hade bråkat tog jag på mig mycket skuld för mammas död. Det var väldigt tungt. Jag försökte hålla uppe något sken av att jag mådde bra och kunde hantera allting.

När hon vaknade upp dagen efter satt det två kvinnor från socialtjänsten utanför hennes rum. De berättade för henne att mamma var på sjukhus och pappa var på jobbet och att hon inte behövde gå till skolan den här dagen.

– En sak som jag verkligen kommer ihåg är att jag tänkte: ’Nu är mitt liv ett spel’. Nu måste jag vara väldigt försiktig med vad jag säger och gör till de här okända personerna.

Hon berättar att mamma och pappa hade grälat en del. Upprinnelsen till bråken mellan dem handlade om att familjen inte hade det så bra hemma för att de hade ont om pengar. Bråken var högljudda, men det förekom aldrig våld mellan föräldrarna. Därför kom beskedet om mammans död som en stor chock för henne.

–Jag var väldigt ledsen. Jag försökte orientera mig i en ny verklighet som jag inte visste var jag skulle landa i. Allt var ju borta.

Dagarna efter bodde Aminah några dagar hos hennes mammas vänner. Efter det hamnade hon på barnhem och i familjehem. Det var då familjen splittrades. Aminah och hennes syskon hamnade i olika familjehem och hennes pappa satt i fängelset.

– Det var dagar av sorg och förtvivlan. Människor runt mig var väldigt upprörda, arga och ledsna.

Hennes pappa ringde till henne från fängelset och sa att hon måste vara stark och att hon skulle ta hand om familjen.

– Det är ett stort ansvar att lägga på en tioårig tjej. Han tog inte ansvar för sitt brott, utan drog också in mig i det han hade gjort. Jag hade ingen som kunde guida mig i det där ansvaret som jag hade fått. Det var väldigt betungande och förvirrande.

Cirka två år efter händelsen fick hon möjligheten att gå till en psykolog för att prata ut om det som hade hänt. Efter tre samtal bedömde psykologen att hon inte behövde något mer stöd, vilket hon tyckte var märkligt med tanke på vilken familjetragedi hon hade varit med om.

– Jag brukar prata om att vuxna har satt upp en osynlig mur för att man inte klarade av att lyssna på vad jag sa. Jag anpassade mig efter vad jag uppfattade att de klarade av att höra och inte.

Vågade du vara helt öppen för psykologen?

– Nej. Jag upplevde inte att psykologen kunde bära det. Jag litade inte på vuxna och jag minns det som att jag inte ville ha fler personer som kunde ändra mitt liv.

Aminah brukar beskriva sitt liv som ett före och ett efter. Innan var hon bara en vanlig tjej och efter händelsen blev hon väldigt duktig i skolan, eftersom hennes pappa lade ett stort ansvar på henne. Men med det ansvaret kom också en stor press för henne. Det var något som blev väldigt betungande och hon hade behövt någon som klev in och skyddade henne från vad pappan sa.

– Jag hade inte någon som hjälpte mig att hantera de här känslorna av sorg och förvirring, så jag skapade min egen värld.

Hon beskriver återkommande att hon inte fick det stöd hon behövde som liten.Det gjorde att en dag när hon var vuxen fick åka in till akuten för att hon var så ledsen och inte kunde sluta gråta. Då berättade hon om sin bakgrund och vad hon hade varit med om under sin barndom. Det ledde fram till att hon blev sjukskriven på grund av utmattning och depression. Hon började äta antidepressiva medicin för att hantera sorgen och terapi blev också en metod för henne att bearbeta hennes barndom.

– Jag önskade att jag kunde ha haft ett vanligt liv, men nu blev det inte så. Jag kommer ihåg att jag till stor del ville sova bort mitt liv och att jag tyckte att det var för jobbigt att vara i den här världen, i den här tyngden som jag kände. Det gjorde att jag blev trött av allt.

Under sin sjukskrivningsperiod minns hon att dagarna var tuffa. Hon beskriver att hon kunde gå och handla och sedan efter det var hon tvungen att åka hem och sova för att hon tyckte det blev för mycket.

– Jag såg ingen väg ut ur det här inre kaoset.

Men en dag hittade hon en väg ut från sitt inre kaos som hon själv beskriver det som. Det gjorde hon tack vare en bok som hon fick av sin vän. Då var hon i 30-års åldern. Därefter började hon jobba som socionom för att kunna hjälpa andra som har hamnat i svåra lägen i livet. Det var hennes erfarenheter som gjorde att hon ville hjälpa andra som har hamnat i liknande eller andra svåra situationer.

– Då fattade jag att jag faktiskt kan förändra mitt liv och jag är den som har makten att göra det. Jag vill inte ha det så här längre. Jag kan inte älta min barndom hur länge som helst.

Valde att förlåta sin pappa

Aminah valde efter många år av bearbetning att förlåta sin pappa för det han hade gjort. Hennes pappa bad om ursäkt väldigt många gånger och ville verkligen sona sitt brott.

– För min del kände jag att jag inte behöver hålla kvar något agg mot honom. Det var skönare för mig själv att släppa taget om ilskan.

En viktig person för Aminah i bearbetningsprocessen var hennes kontaktperson Ing-Marie som hon träffade i 20-årsåldern. Ing-Marie förstod Aminah och var den första som verkligen lyssnade på henne och kunde ta in det hon sa. Det var jätteviktigt för henne att kunna lätta på en sorg som hon hade burit på i över ett decennium.

– Jag kommer ihåg att jag sa till Ing-Marie att det känns som att du står i betong eller cement. Vad jag än säger så svajar du inte.

Aminah är övertygad att om hon hade träffat Ing-Marie när hon var 10 år så hade det hjälpt henne väldigt mycket att gå vidare och bearbeta sorgen.

– Det hade gjort en jättestor skillnad. Jag hade inte kraschat som vuxen om jag hade haft någon som jag visste att jag kunde berätta saker för och som hade sagt att det inte är ditt fel.

Idag driver Aminah ett eget företag där hon föreläser om sin livshistoria. Hon är också författare och mentor. Hennes drivkraft är att kunna hjälpa barn i svåra situationer och att inspirera till att må bra som vuxen.

– När jag föreläser är det något av det mest meningsfulla jag vet. Jag hoppas att det kan ge ett värde till andra.

För fem år sedan började hon skriva på sin bok Flickan som blev kvar och den släpptes 2025. Hon lyfter fram både i boken och på sina föreläsningar att hon tycker att samhället behöver bli bättre på att ge stöd för barn som påverkas av våld i sin närhet. Hon minns tillbaka på sin egen uppväxt att hon saknade en vuxen person, efter hennes mammas död, som kunde hjälpa henne och skydda henne i livet. Därför vill hon hjälpa till att förebygga så att inget annat barn hamnar i den situation som hon själv hamnade i.

– Jag pratar om det här för att jag ser hur mycket det har skadat mig på lång sikt.

Vad skulle du säga till tioåriga Aminah idag med ditt vuxna perspektiv?

– Jag skulle kanske säga att jag verkligen är ledsen att hon fick vara med om det där. Det var ingen som hjälpte henne och jag vet att hon hade behövt det. Men även att hon var väldigt stark.